När vi pratar om att resa och se världen handlar det ofta om att besöka kända muséer, attraktioner eller uppleva naturen (främst solbada) och ståtliga byggnader. Men det finns något som jag tycker är ännu viktigare.

Tidigare såg jag resande som något negativt, något som handlade om att exempelvis visa upp sin sociala status på eller ett sätt att fly från vardagen för att sedan komma tillbaka och upptäcka ett värre kaos och ett antal obetalda räkningar på hög. Det behöver givetvis inte handla om det.

Resande kan vara underbart. Inte bara fysiskt resande till en annan kontinent eller månfärder, även resor inom det område man bor i. Otroligt många oupptäckta platser finns också i våra närregioner, men de mest oupptäcka landskapen vi borde uppleva är ändå inte geografiska.

Just nu satsar jag hårt på min utbildning och andra engagemang, men det utesluter inte att jag är ute och reser. Alla dagar reser jag runt i olika landskap och regioner. Jag möter människan.

En kompis skrev till mig nyligen att han ville träffa mig och upptäcka världen. Jag skrattade först åt uttrycket, men han åsyftade självklart inte sexuella handlingar. Vid närmare eftertanke har han sagt något viktigt för oss alla människor. Vi vill alla ha besökare som upptäcker oss, och vi längtar själva också efter att ha människor att resa i för att kunna upptäcka världen.

Jag har fått en del kommentarer om att jag är en strukturförnekare och fokuserar för mycket på individen. Jag struntar i klassproblematiken och struntar i ojämlikheter mellan grupper i samhället.

Det kanske man kan tycka, och dels övertolkar kritikerna mina texter, dels har jag kanske inte varit tydlig alla gånger i min människosyn. Så jag tänkte formulera om mig nu och använder "ställningskriget" om arbetslösheten som exempel.

Som jag tidigare skrivit tror jag att arbetslösheten i Norden främst handlar om att människor inte har tillräckligt subjektivt handlingsutrymme. Det är ett förenklat begrepp med vilket jag vill påpeka betydelsen av självkänsla, motivation, kompetens och meningsfullhet. Det är tragiskt att säga, men jag upplever att många idag lider av lättja, frånvaro av motivation och mening. Många kan skaffa sig jobb om de verkligen ville och tog sig i kragen. Ta en joggingtur runt området där du bor och kolla hur många oskötta trädgårdar där finns, hur många staket och fasader som är omålade och hur många företag som skulle kunna behöva lite hjälp då och då! Icke desto mindre, ta en joggingtur i ditt eget område, inom dig själv, och se vilka trädgårdar du kan rensa och vilka fasader du kan måla upp. Se problemområden, starta ett företag, bli författare eller börja föreläsa om något du älskar att prata med dina kompisar om! Världen är full av möjligheter.

För att världen ska vara full av möjligheter måste det också finnas strukturer och system som upprätthåller dem. För att exempelvis kunna få ett arbete så måste det självfallet finnas pengar at få. Arbetsmarknaden är till stor del konjunkturberoende, och till viss del även beroende av sociala trender och tendenser. Vad är inne och ute, och vilka yrken ska män och kvinnor anta? Vissa yrken är mer accepterade av äldre medan villigheten att ... nöja sig med relativt lägre löner hos yngre inte är lika stor, menar Erik Dahmén, professor i nationalekonomi, vilket kan förklara en minskad efterfrågan av arbete hos ungdomar.

I frågan om arbetslöshet måste vi tillämpa nya begrepp för att gå bort från den eviga höger-vänster-debatten om att arbetslösheten antingen är ett individuellt eller strukturellt problem. För det är nämligen ett problem som härrör från de bägge. Min tes om subjektivt handlingsutrymme försökte överbrygga dessa (skulle gärna skriva en hel bok i området).

Individ-samhälle är onekligen ett evigt tvisteämne. Jag har aldrig riktigt velat sättas på en höger-vänster-skala men lyssnar gärna på vad alla har att säga. Genom pragmatism tror jag vi kan hitta bättre lösningar på samhällets utmaningar.

"Tack", skrev plötsligt en kompis till mig. "Vadå tack?" tänkte jag instinktivt. Vilken är anledningen till denna prompta kommentar som dyker upp som den text nyhetsuppläsaren tvingas uttala, utan att jag ens har gjort något speciellt som förtjänar ett tack?

Så jag skrev förbryllat tillbaka efter en stunds övervägande: "Vadå tack?" Jag tyckte mig vänta länge på det svar som jag också så länge velat höra. Ja, det ville jag faktiskt, kom jag på. Det här var en stor upplevelse i mitt liv, trodde jag. Jag söker ju alltid efter det oväntade och intuitiva i vardagen. Kanske mina förväntningar skulle överträffas, likt som när jag som barn satt i mormors och morfars mörka kök när blixten drämde till på nära håll och bländade min syn. Att stanna upp och fånga ögonblicket, för att varsamt lägga det i en glasburk som man bara öppnar när det inte blixtrar längre, är viktigt.

Fy för den som öppnar glasburken hela tiden, funderade jag. Högst troligen skulle ju innehållet ryka ut lika snabbt som sommaren vänder upp och ner på oss människor.

Så jag höll mig tillbaka, inbillade att jag kunde öppna glasburken alldeles strax. Jag satt alltså fingrarna på det väl tillslutna locket och väntade ivrigt på svar.

Glasburken fick mig att låta tankarna om barnatidens glada upplevelser passera revy. Jag tänkte på de goda stunder som jag så gärna velat samla på mig längre, men släppte ut för tidigt. Vart hamnar de? Finns de kanske kvar ändå? Jag var tvungen att öppna och kolla efter om min stora önskan skulle kunna gå i uppfyllelse. Hoppas. Snälla.

Men så skriver min kompis till mig mitt i mina funderingar. Jag återgår till verkligheten, är åter redo att öppna glasburken och läser: "Tack för att du finns."

Så släpper jag taget om min glasburk och tänker: "Du ska inte finnas mer."

Vad är en god människa? Plötsligt kommer frågorna man inte riktigt kan svara på. Som jag tidigare berättat får jag de mest filosofiska frågorna ställda till mig i mitt läxhjälpande. Det är då jobbet hettar till lite extra.

Alla människor följer olika självskapta etiska priniper som gör att vissa människor betraktas som korkade eller elaka beroende på kultur och omgivning. Breivik hade rationella skäl för varför han begick en sådan, för oss humana människor, djupt horribla handling som han gjorde. Hitler likaså, för att ta upp två av de värsta exemplen i historien. Det känns hemskt att säga det, men de hade också en viss moral som de tyckte legitimerade sina handlingar. Ändå frågar vi oss varför så mycket ont händer i världen trots att alla "försöker få ett bättre samhälle". Det är självklart för att vi har olika syn på ett gott samhälle.

Ja, vad är egentligen en god människa? Jag tror att Medelsvensson vill känna sig som en god människa, som i den mån det är möjligt hjälper sina medmänniskor och försöker göra gott för sig. Alla vill vara det.

Men ibland så orkar vi inte hålla upp den moraliska fasaden. Vi tappar orken. Glömmer betala in hyran i utsatt tid, missar ett möte eller glömmer bort att farmor fyller år. Och ibland försöker vissa göra det enkelt för sig och falskdeklarerar eller berättar att man är just under åldersgränsen så att inträdet till nöjesparken blir billigare. Är man en ond människa då?

Jesus citeras jämt för sitt berömda "Därför, allt vad ni vill att människorna skall göra er, det skall ni också göra dem." (Matt. 7:12). Jag tror däremot inte ens att Jesus var en perfekt människa heller, trots att bibeln inte innehåller några negativa omdömen eller beskrivningar av honom (undra varför). Inte heller Moder Teresa eller någon annan av de mänskliga hjältarna kan ha varit fulländade.

Den goda människan tror jag bara är ett ideal, fast det är ändå ett ideal vi måste sträva mot hela tiden, eller åtminstone försöka.

Jag tycker numera att det är fint med människor med gula tänder som ler. Jag tycker det är fint att vänner bjuder en hem till sig trots att det finns dammtussar på golvet. Jag tycker det är fint med ett fikande gammalt par i en trädgård med en massa ogräs. Jag tycker det är fint med äldre, något mulliga män som småjoggar med små chihuahuor i koppel fastän många tycker det skulle ser fånigt ut.

Ibland får jag en känsla av att det fattas något. När jag öppnar tidningen ser jag en uppsjö produkter som jag skulle vilja ha. Tittar jag mig omkring i min lägenhet ser jag hur mycket som helst som bör fixas. Klockan behöver nytt batteri, jag har böcker att läsa igenom, golvet väntar på att bli tvättat och kläder ska sorteras. Och när jag öppnar kalendern ser jag hur mycket jag borde göra för en lång tid framöver.

Vi moderna lyckosamma människor har inte svälten att värja oss för. Men ändå vill vi göra allt och lite till, fylla våra CV:n och att-göra-listor, tjäna så mycket pengar som möjligt och inte gå miste om någon Facebook-uppdatering eller hasa efter i modeväg.

Jag måste erkänna att jag också har lätt att ryckas med i världsliga behov och begär. Fast efter en stunds reflektion, som nu i skrivande stund till exempel, kommer jag på mig själv att något känns fel. Och det är inte dammtussarna som är felet nu. Shopping är enkelt, liksom städning, uträttande av ärenden och arbete, men livet är svårt.

Jag kommer direkt att tänka på sociologen Zygmunt Bauman, som menar att vi idag förlitar vår lycka på våra omedelbara begär, och när vi har tillfredsställt våra omedelbara begär så uppkommer nya för att vi ska känna tillfredsställelse igen. Bauman hävdar därför att begäret begär begär och att karusellen inte kommer att stanna förrän vi verkligen funderar över vad vi håller på med.

Så nu fascineras jag av toppchefer som säger upp sig och ägnar sitt liv för att vara mer med sina familjer. Jag fascineras av den kravlöshet i tillvaron som jag försöker kämpa för. Jag fascineras helt enkelt av de människor som vågar släppa årorna ett tag, luta sig tillbaka och vila en stund medan vågorna gungar båten som en mamma gungar en barnvagn. Stillsamt och underbart.

Det krävs styrka för att vara tuff

Det krävs mod för att vara ömsint

Det krävs styrka för att hålla garden uppe

Det krävs mod för att sänka garden

 

Det krävs styrka för att övervinna

Det krävs mod för att ge sig

 

Det krävs styrka för att vara helt säker

Det krävs mod för att våga tvivla

Det krävs styrka för att passa in

Det krävs mod för att vara annorlunda

 

Det krävs styrka för att dölja sina känslor

Det krävs mod för att visa dem

 

Det krävs styrka för att stå ensam
Det krävs mod för att luta sig mot någon

 

Det krävs styrka för att älska

Det krävs mod för att låta sig älskas

 

Det krävs styrka för att överleva

Det krävs mod för att leva

 

 

Ännu en skandal har satt mänskligheten i mörkt ljus. Tre kvinnor i Cleveland i USA var kidnappade 10 år, blev misshandlade och brutalt våldtagna. Vi ställer de ofrånkomliga frågorna, liksom DN: Varför märkte inget något under alla dessa 10 år? Hur kunde inte ens gärningsmannens familj veta vad som pågick?

Den tyska filosofen och sociologen Ferdinand Tönnies som verkade i sekelskiftet 1800-1900-talet var intresserad av vad som för människor samman i det närmast kaotiska samhällstillstånd som rådde efter industrialiseringens alla följder och framlade sin berömda teori om Gemeinschaft (gemenskap) och Gesellschaft (sällskap).

Enligt Tönnies betecknade "gemenskapen" de närmare banden mellan människor så som släktskap, grannskap, vänskap etc, medan "sällskapet" stod för de mer ytliga och sporadiska kontakterna så som intressegemenskaper och arbetskolleger. På grund av arbetsdelning, individualisering och framväxten av storstäder har vi människor glidit ifrån varandra allt mer, menar Tönnies. Vi börjar gå mot ett samhälle där det är allt viktigare att byta än att dela, mot ett samhälle som förlorar de starka banden mellan oss människor.

Sociologen Georg Simmel hakade på hans resonemang och riktade skarp kritik mot den moderna storstadsmänniskan. I staden möter vi kanske hundratals människor varje dag, många kanske vi möter ganska ofta, men ändå råder få intima personliga relationer, och människan samspelar endast med de som anses ge nytta tillbaka. Storstadsmänniskan är ytlig och anonym och vi bryr oss allt mindre om varandra.

Jag tror det finns mycket sanning att hämta i Tönnies och Simmels teorier, trots att de skrevs för ungefär ett sekel sedan, och trots att de kan låta en aning hårdragna. Att Fritzl höll sin dotter tillfångatagen 24 år och våldtagen till incest, att folk mördas på öppna gatan utan att någon lyfter ett finger eller att en granne till gärningsmannen i Cleveland sade följande till CNN är tydliga tecken på att något i vårt moderna samhälle har gått riktigt, riktigt snett:

Vi har sett den här snubben dagligen. Jag har bott här i ett år, jag har grillat med honom, vi har ätit revbensspjäll och lyssnat på salsamusik.

Ibland har jag ett akut behov av att ha musiken på hög volym. Musiken dånar i hela lägenheten och inga kvalster får det nådigt. Till musiken dansar jag de allra mest konstiga rörelser jag kommer på. Det spelar ingen roll om någon ser mig.

I min kommande krönika för Örebrostudenternas tidning Lösnummer skriver jag om vad som händer när barnet blir vuxet, vad vi förlorar och vad vi får i stället. Plötsligt får vi nya förväntningar på oss som vi inte varit medvetna om förut, vi "växer upp" rent mentalt och socialt. Vi får inte sätta näsan i tårtan när vi fyller år. Ni vet som Pippi.

Varje barn är en konstnär, problemet är bara att förbli det som vuxen, sa Picasso. Att vara barn som vuxen tror jag handlar om att fortsätta ha den där drivkraften som heter nyfikenhet. Mycket av konstnärskapet ligger i att våga tänja på gränserna och att se saker för den första gången fast vi sett dem flera gånger förut.

Humor handlar ofta om den barnslighet. Vi får utlopp för våra galna fantasier, tänjer på gränser och upptäcker det normöverskridande.

Jag vill dö ung. Jag vill vara Pippi resten av mitt liv.

I dagar av vår tid kan jag inte avleda uppmärksamheten från de inspirerande krafterna mänskligheten har erfarit. Även de hemskaste upplevelserna dessa människor bär med sig, vänds till något insiktsfullt.

Jag vill prata om Victor Frankl, den judiska psykologen som genomled koncentrationslägret och som senare kom att skriva boken "Livet måste ha en mening".

Frankl brottades hela sitt liv med existentiella frågetecken, liksom jag tror att alla, inklusive jag gör. Vi söker efter något som vi hoppas att vi finner innan resan är slut. Men vad är det vi ska söka efter? Det är inte så enkelt, för livets mening skiljer sig från människa till människa, från dag till dag och från timme till timme. Det viktiga är därför inte meningen med livet i allmänhet, utan den specifika innebörden av en persons liv i ett givet ögonblick.
En fråga jag fått ställd är om vi faktiskt reflekterar på livets stora mysterier i våra liv. Det är ju så jobbigt. Kan vi inte bara strunta i det och koncentrera oss på att följa vardagsrutinen? Javisst, det kan funka, men vad är det för ett liv om det nu vore så? Människan är inte en själlös spratteldocka som styrs av kalendern och att-göra-listorna. Vi är till skillnad från andra djur, självreflekterande vare sig vi vill eller inte.

Jag har länge funderat på vilka vi egentligen är. Många gånger i livet har jag fått frågan "vem är du då?" och blivit helt lamslagen. Var ska man börja? Ska jag göra en historisk sammanfattning, ska jag berätta om mina egenskaper? Om vad jag gör?

William Sheakespeare skrev monologen, "Som ni behagar", med en inledning som jag älskar att citera:

Hela världen är en scen, vilket följs av det kanske mindre kända: och alla män och kvinnor är bara skådespelare: de har sina utgångar och ingångar; och en människa får under sin tid många roller...

Hela världen är en scen. Vad menade Sheakespeare med det? Jag tror inte vi ska hämta svaret genom att hänvisa till alla teatrar i världen. Svaret tror jag ligger i det faktum att vi tvingas att ställa oss på olika scener i vårt dagliga liv. En del står i rampljuset, en del tar ordet vid en diskussion och andra kanske sitter i matbordet och för ett samtal med mamma om vem som ska tvätta.

Vi är till för att synas för varandra, för att visa vad allt går ut på egentligen. Men för att kunna visa det, måste vi iklä oss olika roller. Vissa gillar Romeo, andra Julia, vissa gillar att vara fotbollsdomare, andra spelar hellre.

Livet är en maskerad, där den som inte klär ut sig portas. Därför manar vi oss själva att träda in i olika roller i olika sammanhang. Det vore så jobbigt annars. Tänk er att vara styrelseordförande och mamma till ett barn, inte är man samma person i dessa två sammanhang. Inte samtalar vi med en gammal man på samma sätt som med en ungdom.

Trots att jag inte vill kalla mig feminist reagerar jag starkt på konservativa forskare. Det finns otroligt många, speciellt manliga forskare, som menar att skillnader mellan könen bör implicera olika behandling av könen (bla flera funktionalister, sociobiologer mfl). Med ett sådant förhållningssätt så kommer vi knappast närmare jämställdhet.

Till att börja med måste vi bryta ner påståendet att de biologiska skillnaderna mellan män och kvinnor är stora. Marco Del Giudice vid universitetet i Turin släppte förra året en studie av 10.000 personer, med ungefär lika många män som kvinnor, i vilken han mätte personligheten i 15 parametrar. Resultat: Skillnaderna är stora. Jag vill inte bestrida forskningens tillförlitlighet men det finns, hos de som tolkat denna studie, en felaktig koppling mellan de uppmätta skillnaderna och biologi.

Där det finns skillnader är det troligt att dessa beror på beteendeskillnader, snarare än att de orsakar beteendeskillnaderna. Olikheter i egenskaper hos män och kvinnor tror jag beror på socialisation och internalisering av accepterade könsnormer, dvs "hur man bör vara". Hjärnforskning visar nämligen på att vår hjärna är otroligt duktig på att bilda nya synapser och göra nya kopplingar (hjärnplasticitet). Hjärnan väljer inte att vara ett kön, men det väljer vi.

Kvinnor är exempelvis i allmänhet mer försiktiga i sina val av fonder än män, hävdar fondbolaget Danske Capital, och har därmed förlorat flera miljarder i jämförelse. Är detta främst grundat i kvinnornas arvsanlag eller i den norm om försiktighet som präglar socialisering av flickor? 

ALf B Svensson skrev tidigare i år om just detta i Aftonbladet. Vi ska inte göra våld på naturen och försöka skapa könsneutrala barn, menar han. Vad är våld? Snarare brukar vi våld mot människan genom att säga vad hon får och inte får göra och därmed skapar ojämlikhet i samhället.

Visst har kön en biologisk grund, men att man till den genetiska uppsättningen sedan lägger på en uppsjö värderingar och förtryckande beteendekrav har inget med biologi att göra. Vi har förutsättningarna, men vi har inte skapat möjligheterna än.

Men hatet är kontraproduktivt. I sitt försök att förgöra ondskans krafter blir ondskan allt mer omfattande.

Bibeln ger uttryck för en oupphörlig tvistefråga: Hur ska vi egentligen behandla våra medmänniskor som begår omoraliska handlingar? Ska vi hata dem eller ska vi ge dem än mer kärlek och omvårdnad? Paulus, liksom jag, betraktar denna bibliska motsättning och kommer till svaret: Låt dig inte besegras av det onda utan besegra det onda med det goda.

Det låter enkelt. Så jag testade en dag i vintras. Jag förde bort de tre bråkstakarna från gatan, pratade lugnt och sansat med dem, erbjöd mat på Pressbyrån och sade till dem att ta hand om sig.

Vi får inte luta oss mot öga-mog-öga-metoden, för till slut kan ingen se längre.

Aldrig någonsin har valfriheten varit större än idag. Vi har otroligt många alternativ som vi ställs inför, men är de val vi gör egentligen våra?

En naturvetenskapligt sinnad filosof, Lars Bergström menar att tron på en fri vilja är en illusion: Denna tro har ett överlevnadsvärde för oss, den är nyttig och viktig. Trodde vi inte att vi kunde handla fritt skulle vi kanske inte skaffa ytterligare information och fundera över alternativa handlingar. Därmed är känslan av handlingsfrihet funktionell för vårt liv. Den typen av tankar kommer till grunden från Bibeln: Du såg mig innan jag föddes, i din bok var de redan skrivna, de dagar som hade formats innan någon av dem hade grytt. (Psalm 139:16). Bergströms tanke är mer utvecklad och sekulariserad, men han får oss att tro att biologiska mekanismer styr oss ovanifrån. Jag vägrar tro på det. Visst är det däremot viktigt och nyttigt för oss att tro att vi kan skapa våra egna meningsfulla liv, men vem säger att vi gör det på uppdrag av våra gener? Genen är vår förutsättning, inte vårt öde.

Men jag skulle ändå inte våga påstå att vi har en totalt fri vilja. Vi är präglade av tidigare erfarenheter, uppväxtmiljön och våra gener. Inte desto mindre blir vi påverkade av det sociala samspel som vi deltar i, vilket manipulatören Derren Brown i ovanstående klipp exemplifierar. Kan ni se hans "magiska" påverkanstaktiker?

För att göra ett långt inlägg kort så tror jag inte att vi alltid har en fri vilja, men vi har en vilja och frihet. Eller uttryck som Jean-Paul Sartre: Vi är dömda till frihet.