Beslutade mig idag för att tillsammans med mamma gå på en promenad runt Dalkarby i stället för att slöa inomhus som jag tenderar att göra ibland.

Efter den uppfriskande gångturen fick jag energi att städa i köket från all disk, alla brödkorn på köksbordet och mandarinskalen på golvet. Sådär mitt i allt bara. Satte några vedträn i vår stenugn och värmde vegetarisk lasagne. Lagade en god bönröra. Farfar kom på besök, det pratades skidning och aktier. Efter ytterligare städning började jag plugga samhällskunskap.

Det tog mer än två timmar. Huj, jag insåg att ekonomisk samhälla var intressant och var tvungen att sluta först då min tumme började få skavsår av pennan.

Så var klockan kväll och ökar min ranking på schack-applikationen på Facebook. Hör Gladiatorerna ljuda från vardagsrummet och gläder mig över att jag tog den där promenaden tidigare idag. Imorgon är det skidningens tur att förgylla min dag.

Nu börjar det spänna sig tidsmässigt. Nästa månad skriver jag ena delen av modersmålet (svenska) och lyssnar på finska hörförståelse. För er som inte är så insatta, är svenskan obligatorisk, men finskan valde jag själv som extra prov för att pressa mig lite. Jag tror och tycker det är bra att lära sig finska, i motsats till många andra ålänningar. Språk är alltid bra att kunna.

Men huvudmomentet för mig är självklart samhällskunskapen. Har plöjt igenom en bok av tre och provet är i mars så jag börjar inse att jag måste snabba på takten lite nu för att hinna med allt. Med samhällan tänker jag att man kan lära sig hur mycket som helst, man är aldrig fullärd. Jag tänker också att det är oerhört intressant och givande. Men framför allt skriver jag samhällan för att göra min samhällslärare nöjd och stolt över mig (precis som man gjorde i lågstadiet va?).

Så det är orsaken till varför inläggen inte kommer att dugga lika tätt framöver.

Intressant om utbildning, Sir Ken Robinson så klart.

"Du började väl 9:35?" kommer brodern in i rummet och väcker mig med. Somnar om.

"Har du en tusch?" kommer den andra in med. Han ska tydligen åka pulka och kunna urskilja sin egen bland alla andra.

Hinner knappt somna om tills klockan ringer. Läser tidningarna som vanligt och tar mig någon macka. Eftersom jag antar att bussen i och med slaskvädret är lite sen, så går jag någon minut senare upp till hållplatsen för att slippa vänta hur länge som helst. Resultatet: Jag missade bussen och fick cykla till skolan.

Men det fanns väl en orsak till det också. Jag hade nämligen glömt plocka ner mina pianonoter i väskan, vilka jag skulle ha användning för senare. Hämtade dem och förberedde mig inför en cykeltur från slaskigt Jomala till slaskigt Mariehamn. Jag kan lugna er med att jag faktiskt inte vurpa en endaste gång.

Med rosiga kinder kom jag till finskalektionen, presterade bra (som vanligt) och så gick skoldagen undan. Också "skoldagen" på Ålands musikinstitut gick bra.

Cykelturen hem började. När jag väl var hemma tänkte jag att den motionsrundan egentligen var välbehövlig. Att åka buss hur som helst är inte självklart för alla i världen, men inte heller att cykla i snöslasket.

När vi alltmer skakas in i ekonomiska kriser, allt djupare och djupare, tenderar vi människor att bli bara desperatare. Vi är rädda för att förlora det vi har, något vi kämpat för under kanske flera decennium. I tider av den centrala frågeställningen om eurons vara eller icke-vara uppmanas vi "vanliga" människor till att arbeta mer och konsumera mer. Enligt nationalekonomins teorier så klart. Vi måste med alla medel se till att BNP är positiv, dvs en ekonomisk tillväxt, påstås det.

Jag måste säga att jag är välidgt osäker på att den ständiga, ekonomiska tillväxten ger det vi vill ha.

• Inte mer lycka - mer pengar i plånboken och prylar i hemmet som i vårt samhälle gör oss enligt lyckoforskare inte lyckligare. Tydligen kan man komma över "tröskeln" med det, och det gjorde vi på 70-talet redan. Det här är också intressant.
  
  
• Nödvändigtvis inte mer jämlikhet – mer pengar i ett samhälle behöver inte betyda att den delas jämnt bland olika grupper. Men det kan förvisso innebära det också, allt beror på den förda politiken.
  
  
• Inte mer skola, vård och omsorg - i takt med att mer pengar rullar runt i samhället får vi inflation, dvs pengarna blir mindre värda helt enkelt. Då måste vi ändå betala mer för den offentliga sektorn, eftersom speciellt lönerna och priserna överlag i samhället trissas upp. Det är som att springa efter sin egen svans.
  
  
• Inte nödvändigtvis en bättre miljö - bara genom att man får mer pengar i kassakistan behöver inte betyda att mer pengar läggs till miljöförbättrande arbete. Tvärtom, konsumtionen som orsakat det vi kallar tillväxt har i sig högst troligen på något sätt varit miljöförstörande, beroende på vad man konsumerat. Den förda politiken avgör.
  
  

Ekonomi går ut på att använda sina resurser på bästa sätt för att nå sina mål. Jag tror att denna typ av tillväxt gör mer skada än nytta i vårt samhälle. Vi har en oekonomisk tillväxt.

Genom att konsumera sig ur en kris får vi snart nog en överhängande klimatkris. Genom att arbeta sig igenom en kris ger oss en stress- och hälsokris där vi inte värdesätter det som egentligen är viktigt här i livet. Den ekologiska krisen växer fortare än ekonomin.

I regeringsprogrammet kan läsas: Landskapsregeringen avser i samarbete med näringslivets och arbetsmarknadens parter göra en kraftsamling för ökad tillväxt i ekonomin. I det ingår också tillsättandet av ett framtidsorienterat tillväxtråd.

Det står också att: Under mandatperioden tar landskapsregeringen fram en strategi för hur Åland kan omställas till ett hållbart samhälle. Mycket besynnerlig ekvation jag undrar hur ska lösas med bara de fyra räknesätten.

Konsumera måste vi alla, men genom medvetna val kan vi välja varor och tjänster som är producerade med så liten miljöpåverkan som möjligt. Medvetna val får oss att inse att tanken om att i oändlighet öka sin penningmängd, öka BNP:n, ligger i den mänskliga girigheten. Det straffar sig själv.

Följande är ett utdrag ur en text som cirkulerar på Facebook som bäst. Väldigt tankvärd!


"En dag bad en lärare sina elever att skriva ner namnen på sina klasskompisar på ett papper. Dom skulle sätta ett litet mellanrum mellan varje namn. Sen bad hon dem tänka på det bästa dom kunde säga om varje person och skriva ner det under namnet. Det tog klassen resten av lektionen att göra det, och när dom skulle gå så lämnade dom sina lappar till läraren.

På lördagen gjorde läraren en lista till varje elev där det stod vad dom andra hade sagt om dom, och på måndagen fick dom den. Efter ett tag log eleverna. Är det verkligen sant viskades det. Jag visste inte att jag betydde så mycket för någon, och att dom gillar mig så mycket var dom flesta kommentarerna. Hon visste inte om dom visade eller diskuterade sina listor med sina föräldrar, men det gjorde inte så mycket. Uppgiften hade haft den effekt, hon hade önskat. Eleverna var tillfreds med sig själva och varandra. Gruppen arbetade vidare.

Många år senare, blev en av eleverna dödad i Vietnam, och läraren deltog i begravningen. Hon hade aldrig sett en militär död i en kista. Han såg så fin och vuxen ut. Kyrkan var fylld med alla hans vänner och en efter en gick förbi kistan en sista gång. Läraren var den sista, som välsignade den döde i kistan.
freedigitalphotos.net  

När hon står där, kommer en av soldaterna, som var med och bar kistan fram till henne. 'Var du Marks lärare?' Hon nickade 'ja.' Sen sa han: 'Mark pratade mycket om dig'

Efter begravningen deltog dom flesta av Marks tidigare klasskamrater i en sammankomst. Marks mor och far var också där, dom ville gärna prata med hans tidigare lärare. 'Vi vill gärna visa dig något' sa hans far, medan han tog plånboken ur sin ficka. 'De hittade det här på Mark, då han blev dödad. Vi tänkte att du kanske skulle känna igen det här'. Medan han försiktigt vek ut två pappersbitar, papper som tydligen hade blivit tejpad ihop, pga. slitage alla gångerna det hade vikts ihop. Läraren visste utan att se på papperet, att det var det samma papper, som hon hade skrivet alla de fina orden klasskompisarna hade sagt om Mark. 'Tack för att du gjorde det här' sa Marks mor. 'Som du kan se, så var det värdefullt för Mark.' Marks kompisar samlades omkring henne, Charlie log snett och sa, 'jag har också kvar min lista, den ligger överst på skrivbordet hemma.' Chucks fru sa, 'Chuck ville ha det i vårt bröllopsalbum.' 'Jag har också kvar mitt, det är i min dagbok' sa Marilyn.

Sen tog Vicky, en annan klasskompis, fram sin plånbok och visade sin lista för gruppen, och sa stolt. 'Jag har det alltid med mig, jag tror att vi alla har kvar vår lista.' Då satte sig läraren sig ner och grät. Hon grät för Mark och alla hans vänner som aldrig skulle få se honom igen.

De flesta människor i dag uppför sig, som att dom har glömt att livet en dag tar slut. Ingen av oss vet, när den dagen kommer. Så var snäll, berätta för dom du sätter pris på och tycker om, att dom är speciella och viktiga. Berätta det före det är för sent."

 

Charlotte Revenfeld

Jag vill erkänna ett hemskt misstag. Jag gjorde ett musklick för mycket när jag av ren godtrogenhet gillade en grupp på Facebook. "Alla på Åland som inte vill bli diskriminerade på grund av sina åsikter" heter den gruppen, och har på senare tid länkat rasistiskt och hatiskt material, t.ex. filmer av Sverigedemokraterna, homofientliga inlägg, invandrarkritiska filmer och texter... Det skräller av människofientlighet. I gruppen är bla Danne Sundman (OB) medlem. Anders Eriksson (ÅF) var en rediger man som gick ur gruppen efter att Ålandstidningen uppmärksammat gruppens verkliga innehåll och syfte.



Det är anmärkningsvärt att Danne på något sätt försöker försvara sitt gillande av gruppen medan Anders gör rätt och stiger ur. Undrar efter hur många dagar Danne kommer att förstå att gruppen inte står för vad gruppen egentligen heter. När jag insåg vad alltihop egentligen handlade om, gav jag mig genast iväg. Men det värsta: gruppen kontrade och menade att jag nu blivit fjolla. Är detta inte en kränkning av de som tycker samma sak som gruppens administratör/er?

Detta inlägg skrev gruppadministratören efter mitt avträde för några dagar sedan:


"Denna sida är barnförbjuden. Ville bara meddela det så att inte någon känner sig kränkt av våra konservativa inlägg. Barn är synnerligen lättkränkta, det lärde vi oss när Simon Holmström började gråta häromdagen. Så nu är ni varnade gott folk!"


Två kommentarer på det:

1. Gruppen borde inte bara vara barnförbjuden, den borde förbjudas för de människor som kränker andra människor medvetet och illvilligt.
   
   
2. Jag har inte gråtit på jättelänge, bara lite till några filmer. Men inte mer!!!

Söker man på Pekka Haavisto på nätet ser man inte mycket material på svenska. Eftersom jag förstår att människan är ett nyfiket djur, så tänkte jag erbjuda lite översättning för er.

Pekka Haavisto, presidentkandidat nummer 2, har en lång lista med meriter. Redan riksdagsledamot på 80-talet, De grönas medgrundare och partiordförande under några år, miljöminister under 95-99 (första miljöministern i Europa) och ordförande för Europeiska gröna partiet till -06. Haavisto fungerar också som specialsändebud i Afrikakriser och arbetar tidvis för FN i olika freds- och miljöfrågor.


Men förutom det, vad gör honom till en bra kille?

• stöder ett totalförbud mot pälsdjursuppfödning inom EU-området
  
  
• tar avstånd från främlingsfientlighet (hur blir man annars fredsmäklare?)
  
  
• tar parti för speciellt sexuella, språkliga och etniska minoriteter
  
  
• kämpar enträget för att de förnyelsebara energikällorna tillsammans med energieffektivisering ska tränga ut kärn-, olje- och kolkraften
  
  
• tycker att skolorna borde behandla världsåskådningarna jämlikt, då vi i framtiden behöver allt mera kulturell förståelse
  
  
• menar att Finland aktivare måste kämpa för att Ryssland och Asien får hårdare reglering av miljö- och arbetslivsfrågor
  
  
• anser att Finland inte är Finland utan finskan och svenskan
  
  

Inte illa tycker jag. Vad tycker ni?

"Pälsfarmning en viktig näring för Finland", enligt presidentkandidat Paavo Väyrynen. Han börjar i mitt tycke börja segla på lösa boliner. Finland måste avsluta med det horribla utnyttjandet av djur för pengars och egen vinnings skull. Jag skulle kunna få det här svaret tillbaka: "Men vi kan göra det bättre än något annat land." Men det argumentet går jag inte på, vi skulle lika bra kunna ha koncentrationsläger i Finland för vi kan ju ändå göra det bättre än något annat land.

Sauli Niinistö är för kärnkraft, energikällan som med urandriften gör hundratals hektar radioaktiva, med alla bränsletransporter, anrikningar och upparbetningsanläggningar släpper ut massvis med växthusgaser och i själva driften förorsakar direkt global uppvärmning genom enorma mängders utsläpp av värmt kylvatten, ett högaktivt avfall aktivt i miljontals år osv osv... Han tänker också att det kan vara ok att kränka mänskliga rättigheter om man kan tjäna pengar på det. Det här är helt klart en människa som sätter pengarna före människan.

Eva Biaudet tycker Finland nog bör vara med i allt EU-relaterat försvarssamarbete också om det i praktiken blir en del av Nato. NATO är ingen fredsallians, det är en krigsallians som med militära medel bland annat vill erhålla goda ekonomiska tillväxtsiffror på bekostnad av icke-NATO-länder och arbeta för att ”västerländsk kultur är den enda rätta”. NATO har även 480 kärnvapen utplacerade i Europa, vapen som kan provocera till kärnvapenkrig. På Åland (läs Fredens öar) måste vi träda fram som ett gott exempel och peka på konfliktlösningshistorian och rikta blickarna mot en mer fredlig värld.

"Europa är vårt naturliga demokratiska hem", skriver Paavo Lipponen och utesluter samtidigt Ryssland och Asien från olika typer av samarbeten. Det är ganska hemskt att Paavo inte öppnar upp för naturligare kontakter med tillväxtregionerna i världen, speciellt när det gäller miljöutvecklingsområdet. Vi ser att områden öster om Finland idag inte är så långt framgångna vad gäller bla förnybara energikällor, energieffektivism och trafik. Ska inte Finland kunna vara en öppen dörr här?

Timo Soini behöver jag inte orda om så mycket, det är bara att kolla partitillhörighet (Sannfinländarna) så borde man förstå hans inställning till saker och ting, t.ex. främlings- och homofientlighet samt nationalism.

Sari Essayah vet jag inte mycket om, hon är i alla fall kristdemokrat och anser inte att homosexuella ska ha samma rättigheter som "de normala" i samhället. Mycket lustigt.

Vart vill jag komma med det här inlägget? Att ingen är perfekt, men att det nog finns någon som är närmare än någon annan. Jag tänker rösta på Pekka Haavisto på grund av hans aktiva kamp för speciellt fred och miljö. Mer om honom i ett annat inlägg.

"Vad har vi kvar när ensamheten kvarstår,
när allt belagts av frost?
Vad har vi sedan kvar när frosten smälter,
när bortskämdheten kvarstår?"

Så skriver jag som beskrivning till filmen jag la upp på Youtube idag. Vad har de fina bilderna med bortskämdhet att göra? frågade någon. Så här: Filmen skulle skildra mina tankar i hur vi människor, efter att ha gjort något riktigt taskigt vrider sig inåt och känner sig ensam, nedlåten. Exemplifieringar: Fotbollsmålet som ingen använder, vägen där ingen kör, trappuppgången som ser lite risig ut osv...

Med tiden börjar frosten smälta och man får göra vad fan som helst igen. Vi glömmer allt och vill gå vidare. Men det löser sig inte med att glömma allt, det är att skämma bort sig själv. Att skämma bort någon är att beröva ett ansvar. Jag tänker på då alkoholen skämmer bort oss, och helvetet bryter ut dagen efter; jag tänker på ett barn som fått allt, som misslyckas i skolan; jag tänker på ett samlag med oväntad följd. Jag tänker på att vi borde tänka mer.

Men tolkar ni den annorlunda så kör på :) Filmen kan vara ganska svår, men det är vackert filmat och skön musik i alla fall.

Nu för tredje året i rad tänkte jag ge en summering av hur mitt år har sett ut, vad jag har åstadkommit och gjort och vad som hänt ute i världen jag reagerat på.

Januari

Ungdomsgruppen Unga obundna har sitt första möte och medierna är heta på gröten. De ungdomspolitiska grupperna började samla sig.

Februari

En ny busstur började gå nära mitt hem. Jag blev lycklig och skrev ett blogginlägg och mamma hängde upp den i Viking Line-kontoret, vilket tycks ha uppskattats.

Jag var till Sverige en sväng, hälsade på mormor och morfar isvägen och farmor på landsvägen.

Mars


Jag spelar i skolans karonkaparodier som försöker "håna" de utgående treorna. Mycket skratt.

Någon har tyckt att jag liknade Jimmie Åkesson och har fått lida för det sedan dess.

Jag filmade små, humoristiska kortfilmer till revyn "Hördududu" som sattes upp av Teaterföreningen i Mariehamn tillsammans med Simon och Joel.


April

Jag var med i en artikelserie i tidningen om hur Åland kommer att se ut 2030. Kände mig ärad att få stå med i trycksvärtan bland de stora rävarna.

Var i en debatt på Ålands lyceum som Ålandstidningen anordnade med en publik på ca 400. Givande erfarenhet.

Foto: Ålandstidningen

Maj

Finland vinner Ishockey-VM och laget gör bort sig totalt med vinglande ben, sludder, inbucklad pokal och en massa annat. Ger mig in i alkoholdebatten.

Tyskland beslutar att kärnkraften ska avvecklas till 2022. Glädjeropen svallade och massiv hysteri i världens insändarspalter. Jag skriver det här.

Juni

Klassfest på Stornäset, ett område som ingen nuförtiden tycks vilja bygga golfbana på ändå. Tur det.

Jobbar två veckor på Amnesty International och får många givande upplevelser innan jag börjar på Posten i Sviby.

Firar midsommar i Brändö som vanligt.

 

Juli

Spelar pappa i teaterpjäsen Madicken uppförd av Ålands ungdomsförbund. Skriver en uppskattad krönika på ung.ax.

Var med i inspelningen av mästerverket "Att flyga utan vingar", ytterligare ett filmprojekt jag satt med i styrgruppen för.

Världen skakas av händelserna i Norge och så även vi ålänningar. Jannik Svensson ringer mig kort därpå och har kommit på en idé jag snabbt nappade på. Ljusmanifestationen besöks av hundratals, över förväntan. Mitt tal kan läsas här.

Augusti

Bio Savoy blir klar, jag besöker byggnaden på VIP-visningen av Iris.



Skolan börjar, kallas härmed abiturient.

Deltar i ungdomsparlamentet och får igenom mina tre motioner.

September

Blir 18 år och firar med nära och kära här hemma i valkampanjstider. Valet är på kommande och kalendern ifylld med möten.

Jag skriver studentprovet i engelska och matte.

Oktober

Avträder som studeranderådets ordförande och har fått upp arbetet ordentligt. Ett nytt råd valdes och framtiden ser positiv ut.

Efter långa dagar och korta nätter är valet avgjort. Liberalerna gick ner sig totalt och sossarna är valets vinnare frånsett att Centern hade ett mandat mer. Obundna gick framåt i kommunerna, själv kan jag börja arbetet 2012 i Jomala kommunfullmäktige.

Börjar övningsköra.

November

Jag producerar en film om Dunderdansarna som fyllde 10 år som sedan visades i december inför ett fullsatt Alandica. (Den visas på Åland24 den 5 januari).

Får två andliga uppvaktanden.

December

Börjar ett nytt filmprojekt med Ålands Motorsågsmusik.

Filmar och tar del av Lusses julfest för sista gången.

Firar jul hemma, far en sväng till Brändö och Åbo och tar det ovanligt lugnt efter det hektiska året som gått.


Sist och slutligen tycker jag ni ska läsa Yrlas text om varför vi egentligen firar nyår och måste avrunda något påbörjat.

 

Efter firandet fortsätter firande. Matrester slinker ner som bara förr. Man börjar använda sina julklappar och man åker på mellandagsrea. Igår bar det av mot Åbo, traditionellt för familjen Holmström, eftersom morfar och mormor bor i Brändö (kortare väg).

Jag har dessutom blivit lat. Ligger och pöser mig i soffan och ser på kortfilmer, läser och skriver strunt med folk. Idag ska vi nog gå ut på en promenad så kanske man blir lite piggare. Ikväll far vi hemåt igen och därhemma väntar övningskörning och Ålands motorsågsmusik.

Nyårsfirande nästa. Hur mycket kan man fira livet egentligen?

Men vad har jag önskat mig i julklapp då? En drogfri folkhögskola kanske? Måhända en jul utan kort från Enebergs begravningsbyra? När vi nu ändå håller på, varför inte fred på jorden?

Idag damp ett lustigt julkort i vår postlåda. Adresserat till mig kom ett brev med poststämpel "riksdagen". Trodde så klart att någon ville luras med mig som vanligt, men inte denna gången.




Är det månne Tarja jag fått brevet av?



Tack i alla fall! Och till er alla andra som skickat till mig.

Julfestligheterna fortsätter med skolans traditionella julbord och teateruppträdande. Imorgon julstädning varvid årets riktiga, stora barnkalas får äga rum.

Det börjar mattas av nu lite. I skolan, musikinstitutet, föreningslivet, bloggandet och sådär. Någon julstress lider jag inte av heller. I dessa tider är det dags för nya spännande projekt.

ÅMM har skapts, Ålands motorsågsmusik. Min gode vän Stäni Steinbock ("instrumentalist") ringde mig en dag och frågade om jag ville vara med i något speciellt tillsammans med Kari Niskanen ("skrotmänniska"). Vi som arbetsgrupp har skickat in en ansökan till Svenska kulturfonden för att "göra en musikfilm på 5-9 minuter där musik sammanställd av ljud från motorsåg, vinkelslip, borrmaskin och figursåg är de bärande elementen. Vem har sagt att ett band måste bestå av sångare, gitarrister, basister och trummisar? Tänk dig borrmaskinister, motorsågister stå och rocka loss! Det skulle vara en helt ny infallsvinkel(slip) va?

Ja och så en sak till. Eftersom jag valkampanjat ganska mycket i min tid som 17-åring valde jag att börja bilkörningen efter valet. Så nu har jag skrivit teorin godkänd och i januari väntar första skedets avslut med uppkörning. Tycker faktiskt det är ganska underhållande att höra folk fråga mig varför jag inte tagit det tidigare, hur folk ringer till mig och är förvånade över att jag tar körkortet ett halvår efter att jag fyllt 18. Inte undra på varför Åland är biltätast i Norden.