Ett sändebud

Jag fick stillsamt gro i min moders varma och sköna kista.
Tills den dagen kistan öppnades och jag äntligen fick se dagens så underbart glimrande sken.
Min kropp var nu klar för att självständigt få utvecklas i den takt jag förmår.
Utvecklingen innebar drastiska omvälvningar både för mig och min kropp.
Jag hinner knappt med då tidevarven försvinner ur sikten.
Jag tvingas.
Jag slutar växa.
Jag ser ändock glimten av livets fagra rand.
Jag inser nämligen att kroppen finns till för min skull och inte att jag är till för kroppens.
Jag inser det härliga med sanningen, trots sanningar kan vara förbluffande.
Därför kan jag fortsätta växa i ro.
Fast ändå förändras min kropp till min besvikelse.
Jag krymper.
Jag blir slutligen liggandes.
Jag får bevittna mina sista dagar, timmar, minuter, sekunder i den dystra ögonvrån.
Jag slutar andas.
Men jag är inte död.
Jag finns i era hjärtan.
Kroppen var bara mitt sändebud.
Ett sändebud.