Jag gick just med i en grupp på Facebook. Ålands vänner heter den. Sedan tidigare är jag medlem i Åland <3. Men vänta nu, tänker ni säkert. Nej, lugna ner er, säger jag. Bara för att jag propagerar mot saker och ting behöver det inte betyda att jag hatar Åland. Tvärtom, jag engagerar mig för att få Åland till det bättre, eller i alla fall vad jag tror att är bättre. Framtidstro kallas det visst.

Åland är naturskönt och det finns många härliga människor här. Tyvärr kan man dock av vissa bli stämplad som bakåtsträvare, miljöhuligan eller vad som helst. Men mycket, mycket bättre än i exempelvis Kina, där man kan bli avrättad på grund av ens åsikter. Man måste se ljuset i tunneln (sade förespråkaren till Föglötunneln).

En sak som också är bra är att Åland inte ligger mellan två kontinentalplattor!

Nej om jag skulle vara en negativ person skulle jag ju bli medlem i hatgrupper på Facebook, svära för och förnedra ålänningarna på alla sätt och vis och vilja resa bort så fort som möjligt. Jag skulle heller inte skrivit detta blogginlägg.

Landskapsregeringen föreslår i budgeten för 2010 att anslagen för löneutgifterna ska minskas med två veckor för all personal i landskapet. Detta ska ske genom så kallade frivilliga åtgärder, d.v.s. att de anställda ska avstå sin semesterpenning eller förvandla den till ledig tid. Om de anställda inte går med på frivilliga åtgärder ska de i stället permitteras också den tiden.

 

För skolorna blir det knepigt. Hur ska alla elever kunna lära sig det som de annars skulle? Ska eleverna gå till skolan eller vara hemma? Finns det risk för att eleverna inte gör det arbete de egentligen ska göra? Kommer lärarna att få lika mycket jobb när de kommer tillbaka? Är permitteringar lönsamt i det långa loppet?

 

Det föreligger många problem i samband med permitteringarna. Vissa säger att det till och med är olagligt att gå tillväga på detta sätt.

 

"Förutom detta bidrar permitteringshotet med en dålig stämning bland de anställda och en försvagad arbetsmotivation, vilket inte gynnar landskapet i den situation av förändringsarbete som behövs och förväntas utföras under året", skriver Camilla Gunell (s). Jag instämmer.

 

Direktionen för Ålands Lyceum har bestämt att de anställda ska permitteras från tisdag till fredag på höstlovsveckan nästa termin. Det innebär att vi elever inte kommer att få något höstlov. Två dagar hit och dit, kan en del tycka. Men två dagar är en passlig tid för att hinna lugna ner sig ett tag. Rekreation hinner man inte så mycket med på en helg. Det finns så mycket man ska göra. Vad ska förresten de som redan har bokat resa till höstlovet göra då när de kanske blir tvungna att plugga?

 

Det finns många frågetecken kvar, vissa som jag tror att inte blir besvarade.

 

Säkert är ordet. Inte händer någonting! Tekniken är mycket säkrare idag än förut. Så har man alltid sagt. Men kärnkraftseran kulminerade inte trots vad som hände i Tjernobyl 1986.

Det var meningen att man skulle göra ett experiment i reaktor 4 i Tjernobyl. Man ville ta reda på om kärnkraftverket kunde bli självförsörjande vid elavbrott. Experimentet misslyckades.

Det är idag 24 år sedan reaktor 4 i Tjernobyl fick taket uppsprängt och på så sätt möjliggjorde en massiv spridning av radioaktivitet över hela Europa.
Över åtta miljoner människor utsattes för strålningen. Folk föddes med deformerade ansikten, ibland också med två huvuden och två armar (haha). Drygt 800 000 fick ovetandes om riskern sanera olycksplatsen. Mer än 90 000 av dem är döda idag. Alla människor i den närliggande staden Pripyat fick evakueras. Här ser vi en bild på en övergiven skola, lägg märke till alla gasmasker på golvet.

Tjernobylolyckan är den största orsaken till att Östersjön är världens radioaktivaste hav. Kanske är det också så, att Ålands höga cancerdödlighet kan bero på detta (högst i Finland), vi ligger ju mitt i smeten!

Det värsta är att olyckor och incindenter fortsätter efter detta. Så här skriver wikipedia, dock glömt alla händelser under 2000-talet. Det goda är dock att säkerhetskulturen i de ryska kärnkraftverken sägs ha blivit bättre. Säkert också i hela världen. Men kärnkraften är tyvärr inte säker för det.

Men vi kan i alla fall samsas om en tanke. Det som hände i Tjernobyl lämnar ingen oberörd på något sätt. Vänligen, aldrig mer Tjernobyl!

Vad är det för vitt ljus som färdas mot den isländska vulkanen?

Svenska Kulturfonden är ett ställe man kan söka pengar från för kulturbidrag som främjar finlandssvensk kultur. "Fondens linje syftar till att skapa förutsättningar för finlandssvensk samhörighet och identitet, för kunnande, kompetens och kreativitet samt för möjligheter att leva och verka på svenska i Finland”. Är det bara fina ord egentligen?

Alltid när det handlar om att välja vilka sökande som ska få pengar, är det politik. Man prioriterar oftast de projekt eller verksamheter som kommer kulturlivet till nytta mest. Därför är det svårt för "småsysslare" att göra det de vill och brinner för. Ibland strör fonderna ut pengar lite hur som helst, det kan ju vara bra i en viss tid det med.

Från Svenska Kulturfnden har vi fått 500 € för produktion av kortfilmen Ett Livsviktigt Möte och därifrån söker vi återigen 500 € för produktion av nästa film (Fåglarna Tittar På Oss). Man kan max få 500 € om man är ungdom. Det tycker jag att är otroligt fel. Detta är ännu ett bevis på att de vuxna medvetet drar ner på de ungas rättigheter. Man verkar vilja värdera ungdomarna mindre i samhället. Nästan som om man bara väntar tills de blir 18 och VIPS så blir de en del av samhället. Som om vi annars inte är det. Varför ska de över 18 alltid ha mest rättigheter? Att vårt samhälle är uppbyggt på detta sätt är nästan brutalt. Därför understöder jag bland annat Fredrik Karlströms motion om sänkt körkortsålder.

Vad jag också håller med Fredrik om, är en orättvisa som handlar om Svenska Kulturfondens stöd till Åland24 och inget till andra aktörer inom samma sorts branch här på Åland (mediabranchen alltså). Fonden har tillsammans med Konstsamfundet gett Åland24 ett stöd på 300 000 € på två år och nu också 20 000 € extra från Svenska Kulturfonden. Trots detta går lokal-TVn back i ekonomin, både detta och föregående år. Javisst, teveproduktion är dyrt, men det är ju orealistiskt att Åland24 varje år ska gå back och samtidigt få pengar från fonder och samfund. Det håller alltså inte i längden. Däremot tycker jag att det Åland24 gör är väldigt bra. Det behövs ett inslag av den typen av media på Åland. Jag tycker att till exempel åländska radiokanaler ska få ekonomiska medel för verksamheten. Inte bara teve och tidning (Ålandstidningen får, men Nyan ville inte ha).

Jag kan skriva hur mycket som helst om ämnet, men jag måste nog sluta nu. Ska hjälpa Joel Bergman (produktionsassistent) med projektplanen till nästa projekt nu. Vi håller förresten tummarna för att vi får det ansökta beloppet beviljat av Svenska Kulturfonden.

Jag måste tyvärr erkänna att jag inte har reagerat så mycket på att det idag är Jordens dag. En dag man borde visa hänsyn till de miljöproblem vi ställs inför. Jag kanske borde haft datorn avstängd eller något. Men å andra sidan tycker jag att jag ofta också annars visar vördnad för skapelsen. Det är ju svårt att ytterligare göra något, när man redan är manisk!



Jordens dag har nu hållt på i 40 år. Typ jubileum! Men det påverkar inte mitt agerande tyvärr. Fy sjutton för alla jubiléer, de sker ju varje dag ändå. Inte sant?

Det har man fått höra ganska ofta. Om man gör något lite hela tiden fastnar det till sist, fast det kan vara tråkigt i längden att göra lite hela tiden. När man går i skola och ska lära sig saker, då blir det att ta till "lite hela tiden-metoden". Fastän jag är väldigt dålig på det ska jag försöka denna period. Betyder i verkligheten: mindre tid åt musik, film och internet (tyvärr också bloggen).

Det känns lite sådär att dra ner på saker man gillar, så som landskapet gör just nu. Vill inte dra ner på pianospelandet, tänkte kanske att jag skulle spela lite på musikinstitutets avslutningskoncert om någon vecka. Vill inte heller dra ner på förarbetet till sommarfilmprojektet. Men jag löser det på ett bra sätt; jag låter de andra projektledarna arbeta lite mer under denna period. Just nu utformas en fullständig projektplan och några ansökningar. Dessutom är Sx2:s hemsida snart klar.

Det gäller att planera så går allt bra ska vi se. Men det måste finnas tid till spontana saker också. Det får väl ske lite hela tiden det med.

Jag har just påbörjat en ny period i skolan, den sista sjätte perioden för vår del i Lusse. Nästa år blir den sista fem.

Jag har faktiskt inte satt in mig i det här med 5-perioders system. Varför? Jag har väl bara inte orkat, det finns värre saker som pågår i världen.

Å ena sidan är det ju bra att anpassa sig till hur kurserna egentligen är utformade för. Vi har i dagsläget alldeles för lite tid att ägna åt en kurs egentligen, mycket tar man inte ens upp på grund av tidsbrist. Betyder detta att vårt liv kommer att bli stressigare och jobbigare i och med allt plugg? Kanske, och därför måste de som fortsättningsvis vill få likvärdiga betyg ändra sin livsstil lite grand. C'est la vie, mon amie!

Men allt bottnar egentligen i frågan om Åland verkligen är i kris och hurdan den de facto är. Jag tror att man har uppblåst allt (igen). Det finns för Landskapet pengar man kan ta ur speciella ställen. De borde man kunna använda samtidigt som man för en vettig politik. Just nu har pengarna och tiden gått till massor med onödigheter. Tid är ju pengar, visst? Jag kan räkna upp några saker om ni inte tror mig.

• Skorven, oj jag menade Skarven
• Alandica som blev dyrare än väntat
• bortslösade pengar för utredning av Föglötunnel
• hänglås på tjänstemannarum och polisanmälningar
• syreverket på Klinten
• felaktigt avskedad tjäsnteman?
• Stornäsetprojektet som ändå inte blir av
• lunchpauser
• permitteringar hit å dit (evigt tjafs om sådant)
• minister som avgår (ännu mer tjafs)
• ständigt ändrad kollektivtrafik (man hinner ju inte med i svängarna heller!)

Folk som politiskt hoppar från isflak till isflak utan att ha en aning om den andra stranden imponerar inte längre på oss.

Det var en gång en liten gosse. Han var 8 år gammal, han var en munter fyr vars högsta dröm här i livet var att vara till glädje till sina hårt arbetande föräldrar.

Därför protesterade han inte när hans mor varje kväll satt på honom papiljotter, ty modern ville ha en son med vågigt hår och inte rakt.

Han stod med en ishockeyklubba i handen och sköt puck efter puck mot en garagedörr, ty fadern ville ha en son som var idrottsstjärna i stället för en som läste böcker.

Den lille gossen kände lite att han inte riktigt räckte till. Därför stod han dag ut och dag in i vågigt hår med svettiga armhålor och en sönderslagen klubba. "Titta, nu är den här av också." Han ville alltid vara till glädje för sina hårt arbetande föräldrar.

En kväll då modern som vanligt var på sitt arbete, ett stort sjukhus i staden, satt sonen och fadern vid den stora svarta televisionsapparaten. De hade suttit så många, många kvällar förut; de skulle göra så många, många ännu.

Fadern satt i sin blåa rock med den ena handen i popcornsskålen stint stirrandes på televisionsapparaten. Han var uttröttad av en lång och tung arbetsdag i den närliggande gruvan. Den lilla gossen satt bredvid. De hade det tråkigt båda två. Det enda roliga i faderns liv var då han fick dricka sprit. Det var ett litet lustigt sätt han gjorde det på. Han liksom öppnade svalget och så svepte han hela snapsen i ett drag och så snabbt hälla upp en ny. Och öppnade svalget och....

Men han var lycklig. Såg i alla fall ut så med det där lilla oskyldiga lilla flinet. Som ett litet barn. När han hade druckit ett par blev han dessutom munter. Sonen tog då de sista brända popcornen, vände bort blicken från den svarta apparaten och mot fadern, som vid det här laget alltid hade ett par roliga historier i beredskap.

"Du, grabben, har du hört den härå?"
"'Nu Gottfrid får du faktiskt välja; mig eller flas...'
'Flaskan!'
'Nej, nu Gottfrid får du faktiskt välja; mig eller fla'
'Höhö, flaskan!'"

"Eller va' fan säger du om den här, grabben?"

"Det var två kondomer som var ute och gick. Gissa vem som hade roligast? Jo, den som var full!" skrockade han.

Den lilla gossen visste inte riktigt vad en kondom var för någonting och varför den skulle vara roligare om den var full. Men han skrattade högt, ty han ville i alla lägen vara till glädje för sina hårt arbetande föräldrar.

754, tänkte den lilla gossen. Det här var den 754:e gången som pappa berättade just de här vitsarna. Och det kommer att bli den 754:e gången han kommer att säga "vet du, den här, grabben, den är ändå min favorit..."

Efter skrattsalvan hällde fadern upp snaps och så öppnades svalget och...

Plötsligt slog det över. Lika oväntat varje gång. Så såg han inte lycklig ut längre, med det lilla oskyldiga, förväntansfulla flinet. I stället började han hata "alla de här jävla kärringjävlarna, de här jävla hororna...".

Trots att den lilla gossen försökte göra sig så osynlig som möjligt lyckades han inte utplåna sig helt.

"Du, är så jävla klen, som en kärring. Hur fan kan en kille sova med papiljotter i håret, det är ju för fan perverst. Och så lär du dig ta i, va? Som jag alltid fått göra. Men det är väl din mor som vill att du ska läsa böcker; hur fan kan man läsa böcker, det är ju bara bögar som gör. Usch fy fan, ditt lilla jävla KRÄK!"

"Men det finns inga spindlar, far!", sade den lille pojken när han svepte väggarna med en handduk.
"Var då?" Sonen grät, skrek och slog på spindlar som inte fanns.
"Det finns inga spindlar kvar."

När den lilla gossen efter en timme lagt sig i sin säng för att sova såg han gatljuset lysa in genom fönstret och bilda märkliga mönster i taket. Mönster som alltid skulle finnas där om han inte ändrade om i sitt rum. Han hörde kräkljud samtidigt som han bad till Gud att han aldrig ska supa.

I det lilla rummet bildades ett mönster ovanför en liten gosse som inte ville ändra om. Hans högsta dröm här i livet var att vara till glädje för sina hårt arbetande föräldrar.

Carina Aaltonen har lagt fram en hemställningsmotion om att landskapsregeringen ska anta ett principbeslut om att landskapets kök och bespisningar skall servera vegetarisk lunch minst en gång per vecka.

Det låter ju som något jag skulle föreslå! Att öka acceptansen till vegetarisk mat borde ökas. För direkt när någon allätare får höra talas om det ryter de "usch, fy vad äckligt". Jag förstår inte riktigt hur man kan uttrycka sig så, gröt är vegetariskt! Corn flakes, potatisgratäng, pannkakor och plättar är likaså! Detta är väl inte äckligt?

Nej detta tankesätt är förlegat. Vegetarisk mat kan visst vara gott, allt beror ju på kocken som alltid annars. Därför behöver skolorna utbilda kockarna till att laga sådan mat också. Det föreligger en stor okunskap där och borde således förbättras.

Men varför ska vi just äta mer vegetariskt?

Jo, av exempelvis hälsoskäl. Vegetarisk mat är överlag nyttigare än kött. Enligt en amerikansk rapport löper vegetarianer 30-50% mindre risk att drabbas av cancer. Kött fyller kroppen med fria radikaler som allt efter tiden bryter ned kroppens vävnader och får oss att se gamla ut. Då lever man kortare också. Hyn blir piggare och klarare, mindre besvär med trög mage och så vidare...

Jag äter vegetariskt främst av miljöskäl. Köttindustrin är en stor bov i dagens utsläppsvärld; den står nämligen för 18 % av alla växthusgaser som släpps ut i världen, har man beräknat. Köttproduktionen kräver minst 10 gånger så mycket mark som odlingen av vegetabilier med motsvarande närings- och energiinnehåll. På 4000 kvadratmeter åkermark kan man producera 9000 kg potatis men endast 70 kg kött. I USA går cirka hälften av all vattenkonsumtion till att föda upp nötkreatur.

De etiska skälen kan också spela in. Det står ju ofta i tidningarna hur man vanvårdar djur. Hemska kan de artiklarna vara.

Detta var sen bara ett handplock.

Innan jag lägger mig vill jag förklara vad det är för någon mystisk bild här ovan. Det är nämligen så, att jag har använt mig av den här nya tekniken, väntas nu, vad kallas den? Just det, bildredigering. Det är från början en extrem närbild på ett blad med vatten på. Men jag har gjort lite färgkorrigeringar, klippt och skurit, fifflat och ja ni vet...

Det ska symbolisera det vidunderliga vattnet. En källa till liv och död, krig och fred, och massor med andra motsatser.

Som KTH-forskarna skulle säga; en bild säger mer än tusen avhandlingar. Men hur skulle den erfarne matematikern Tom Rydell resonera? Så här kanske:

1 bild = 1000 ord => 1 ord = 0,001 bild

Ja nu har man suttit här och gjort om designen lite. Är ju inte så jättebra på det... Hjälp mig gärna! Ska väl fortsätta med den imorgon lite, en dag jag inte har något i skolan! :)  Men nu tänkte jag sova (igen).

Sverige är det land i världen som anses ha de mest utvecklade planerna för slutförvar just nu. Alltså slutförvaret för högaktivt avfall. Men hur kommer det sig att man kommer på lösningen så här sent? Kärnkraften har funnits i dryga 60 år nu, och ingenstans i världen kan man förvara avfallet säkert för 100 000 år.

Sverige inledde sin kärnkraftsera i och med den första testreaktorn, R1. Avfallet dumpades i en liten närliggande lokal , insvept av lite plast eller bara inpåtad i gamla oljetunnor. Lokalen blev full 1956 och man frågade försvarsmakten om de hade några förslag. Jo, det hade de så klart. Ett gammalt bergsrum fanns det i trakten kring Värmdö sedan andra världskriget.

Så dit satte man det. Som skydd drog man bara upp taggtråd och satt upp massor med varningsskyltar. Ingen bevakade desto mer. Senare fick man för sig att flytta avfallet igen, för detta var ju ingen slutgiltig lösning.

Det finns olika sorters avfall. Det högaktiva avfallet (fast form) fördes till en anläggning vid namn Studsvik efter att bergrummet rensats 1967. Det handlade om dryga 5 ton. Det låg- och mellanaktiva avfallet på 10 ton dumpades i Östersjöns djupaste ställe, Landsortsdjupet. Dock såg man till att gjuta betong kring med hönsnät som armering.

Projekt Kärnbränslesäkerhet (KBS) startades 1976. Man började undersöka hur och var man skulle förvara avfallet säkert.

År 1985 öppnades "Clab", centralt mellanlager för använt kärnbränsle, något norr om Oskarshamn. Dit transporteras sedan dess allt avfall som skapas i Sverige. Det finns dryga 5 100 ton använt kärnbränsle där just nu. Det får svalna av en aning och "avreagera sig lite". Eftersom det använda bränslet avger väldigt mycket värme, måste vattnet i bassängerna kylas hela tiden. Under denna vinter avgavs hela 5MW värme. Märk att Clab inte är tänkt att vara en anläggning som för evigt ska ta hand om avfallet; detta är en mellanlagring tills man kommer på hur och var man ska slutförvara.

SFR (slutförvaret för radioaktivt driftavfall) anlades 1988 i Forsmark. Man skulle förvara låg- och mellanaktivt driftavfall (sjukhus, kärnkraft, forskning, osv) i 500 år på ett säkert sätt. Redan på 2000-talet framkom det att läckage hade uppstått.

Så nu är det meningen att jag ska på ett informationsmöte i lagtingets auditorium då representanter från SKB och Östhammars kommun ska framföra sina åsikter samt delge info om KBS-3 metoden. Det är tänkt att man ska anlägga ett slutförvar i Forsmark, ungefär 70 km från Åland.

 

Vänster i bild: Stornäset idag
Höger i bild: Om Tobben blir näringsminister

Så lyder rubriken till Tobbens replik till min insändare i Nyan i fredags och Gamlan i lördags. Han hakade upp sig på vad jag skrev i slutet: "Torbjörn Eliasson bloggar om att golfen bör anläggas nära hjärtat. Jag undrar vilket hjärta han egentligen syftar på". Detta citat tog jag direkt från hans blogg. Han verkar ha tagit bort det nu, för när jag letar finns inget sådant kvar. Nåja, inte för att det spelar någon roll för mig. Jag tror nog att jag förstår hans argumentation och han förstår min.

Han fortsätter sin insändare lugnt och sansat. Så ska det gå till. Fastän jag inte har samma åsikter som han, gillar jag hans stil att uttrycka sig på. Han verkar vilja arbeta med politik rätt så lugnt, harmoniskt och välvårdat. Saklighet är en sak som man vet att man får tillbaka vid debatter. Det liknar lite på min stil, men jag är nog mer fylld av ilska och bubblande gröt. Men jag aktar mig oftast för att uttrycka mig bubbligt. Då klarar man sig längst tror jag. För då blir det också desto roligare för andra att se hur jag spricker upp när det väl gäller. Kan hända till exempel om det nu blir golf på Stornäset.

Att jämföra är ofta inte min grej. Jag vill ogärna göra det i skolan. Många frågar ofta mig hur det gick i prov och annat man får betyg på. Jag brukar inte ofta säga vad jag fick. Jag tycker inte det gäller så många andra än mig själv. Det spelar ingen roll vad ni tycker om det.

Visst finns det undantag, speciellt om jag har fått för mig att någon lärare bedömt lustigt. Då kan bevisa för andra att läraren faktiskt varit dålig på att skriva ut den riktiga siffran genom att jag berättar mitt betyg och jämför med varandra fått. Eller tvärtom, att jag bevisar att läraren varit bra i bedömningen. Nåja, det var väl en parentes. Eller kanske inte, för jag är ofta missnöjd med lärares betygsättningar. Kanske inte om mig själv men om skillnaden mellan olika personers prestationer och resultat. Alla har olika förutsättningar och alla kan inte rå för dem heller.

Jag fascineras av REA (program på SVT) som för något år sedan gjorde en liten undersökning om hur en uppsats skulle bedömas av olika lärare. Det konstaterades att uppsatsen fick både G, VG och MVG beroende på. Det skulle inte ante mig att så också förekommer i vår skola, speciellt bland svensklärarna, om man nu får peka ut dem. Så hittade jag också en svensk liten rolig sak. Kolla här. Att Åland inte är samma som Sverige? Nej det är klart, men många åländska lärare är utbildade eller kommer därifrån.



Det är aldrig rättvist, det kan det inte heller vara. Men usch vad dessa orättvisor kan plåga mänskligheten. Även på en liten skola som heter Ålands Lyceum.

Idag kom min första insändare för året i Nyans debattspalter. Lugnt och försiktigt skriver jag av mig och väntar på svar så jag kan hugga tillbaka.

På tal om att hugga är gäddan Ålands landskapsfisk om ni inte redan visste.



På tal om ingenting har jag just nu vikarien Carl Mikael i piano istället för Ander-Gabriel som fått en liten kille. Han har gett mig noterna till ovanstående. "En bit man kan spela på kvällen och bara mysa."

Mys på under helgen. Det finns tid om det finns vilja. Det finns vilja om det finns hjärna.

Så snart börjar provperioden igen. Imorgon har jag engelskaprov och på fredag samhällaprov. Jag tänker inte plugga så mycket, det lönar sig inte att vrålplugga de sista dagarna. Man ska läsa lite hela tiden. Jag tycker det är bättre att plugga lite hela tiden och se hur det går i provet än att vrålplugga, få bra i ett prov och glömma allt. Så upprätthåller jag också mitt psykiska välstånd. Jag vill ogärna känna mig stressad och pressad hela tiden. Undrar hur lärarna har det på provperioden. Kan gissa att de smusslar in massor med svåra frågor bara för att jäklas.

Det har jag faktiskt ändå känt mig vid dessa tider då jag ska skriva klart alla 10 ansökningar för filmprojektet i sommar, plugga inför provperioden, skriva redovisningar för de stipendier vi har fått, gå på ÅMI och samtidigt kunna träna och hålla upp det fysiska (som jag är dålig på när jag har mycket att göra).

Nu låter det som om jag beklagar mig, men det gör jag inte alls. Jag lever ganska lyckligt, men visst kan det bli lyckligare av att jag planerar bättre. Tyvärr tror jag att jag måste skippa någon av dessa om jag inte kan planera för allt. Vi får se hur det blir med det.

Samtidigt måste jag bara skriva att det är fel att säga "jag har inte tid". Jo visst du har tid, men du vill inte prioritera den! (Så var det sagt.)

Kolla gärna in länkarna, de ger en djupare blick i vad jag egentligen menar.

Vi kallas bakåtsträvare, vi som håller på med miljöfrågor och dylikt. Inte minst jag. Men jag förstår inte riktigt vad de som säger så egentligen menar. Är det något skällsord eller sägs det bara till för att man ska få sista ordet? I alla fall tycker jag inte det är ett bra argument till varför vi har vår bestämda åsikt. Och förresten, hur definierar vi ordet "bakåtsträveri"? Strävar man åt att komma bakåt i tiden, då det fanns massor med hippies, flowerpower och majja?

Vi siktar framåt. Vi vill ha förändringar i sättet att tänka och agera. Miljöaktivister vill att saker ska förändras till vad vi tror att är bättre. Och ibland måste jag ju säga att det var bättre förr. Men hur långt "förr" är ju frågan...

Men det är inte huvudsaken nu. Huvudsaken är ju att vi siktar framåt. Vi vill tillgodose våra barns eftertraktelser. Naturen är vad vi en gång har kommit från och därför ska vi ge naturen möjlighet att skapa nytt.

Vi borde kallas framåtsträvare.

Oj, det var lördag idag. Jag som trodde det var igår jag fick ägg i håret.

Så mycket ska man hinna med denna påsk. Åka till skärgården, hinna sova, skriva på ansökningarna (6 kvar), äta gott (igår proppade jag i mig som en sumobrottare), formatera datorn (fy vad man känner sig fri nu) och sist men inte minst hälla socker och grädda på memman!

Imorgon ska vi åka hemåt från Brändö till stugan. På måndag är det vandring på Stornäset. Men först ska vi äta slut på memman.