Jag kommer ihåg när jag i höstas fördes till akuten med ambulans. Det var en upplevelse jag aldrig vill vara med om igen. Här kan man inte säga att det var roligt så länge det varade, bara för att man fick slippa skolan och alla måsten. Det hände då det var det tid för att arbeta med redigeringen av filmen Fåglarna tittar på oss, samtidigt som jag hade mycket skolarbete jag redan var lite efter i.

Man kan känna sig väldigt ensam där i sjukhussängen. Det vanliga livet pågick där ute, för de andra. Jag satt i min rullstol bredvid min droppställning vid fönstret och kollade ut. Jag såg det jag inte tidigare (in)sett hos mig själv, men vad jag nu kunde se hos andra, på andra sätt. Jag såg hur folk bekymrar sig om vädret eller om vilka ingredienser man skulle köpa för helgens matlagningsbestyr, vad man måste göra denna dag och vilka ärenden man förra dagen glömde att uträtta. Jag såg andras liv segla förbi där vid fönstret, och undrade varför. Varför gör folk så här, varför gör jag så här?

Det folk behöver är inte bekymmer. Vi behöver det som sjukhuspersonalen gav mig i höstas, vad min familj och mina vänner gav mig. Jag har lärt mig att det betyder jättemycket när andra människor bryr sig, tar del och kommer in i ens värld. Det är också därför har jag valt att blanda in mig i politiken. Jag vill göra något för andra som gör skillnad - på riktigt. Tack ni som fick mig att inse.

Eftersom det finns folk som vill veta hur det gick med mina motioner till ungdomsparlamentet kan jag glädja er med att skriva det här. Eller det var egentligen inte bara mina motioner, det fanns ju fler underskrifter under också.

 

Ungdomsparlamentet startades med en remissdebatt i fredags. I talarstolen, när jag presenterade mina motioner,  hämtade jag mycket tänkar och idéer från andra ledamöter.

På lördagsmorgonen diskuterade de olika utskotten mina motioner. Jag satt som tur med i kulturutskottet och kunde förklara hur jag tänkte kring de motioner som fanns på vårt bord.

 

 

Ungdomsrepresentant i Ålands kulturdelegation

/.../
Syftet med denna motion är att dels sätta kulturdelegationens fötter på jorden och dels göra ungdomarna mer integrerade och intresserade för kulturella verksamheter på Åland.

Vi föreslår därav:

• att en av det kommande ungdomsrådet vald ungdomsrepresentant samt suppleant till denne (18 år fyllda) erhåller en plats i Ålands kulturdelegation.

• att denna ledamot samt suppleant, sitter med i delegationen under en av ungdomsrådet förutbestämd tid.

Utskottets betänkande:

Utskottet vill enbart ändra i det konkreta förslaget och tog bort “ungdom” ur första punkten, den som står för ungdomarnas åsikter behöver inte vara ungdom. Vi har gått igenom Ålands kulturdelegations protokoll och noterat att ungdomskulturen verkligen sätts i andra hand i flera specifika beslut.

 

Representantens uppgift är också att informera ungdomar kring möjligheter till att erhålla bidrag från Ålands kulturdelegation, för idag finns det en viss avsaknad på ungdomsansökningar på grund av okunskap.

 

Utskottet är förvånansvärt enigt.

 

Anläggande av Ålands medieverkstad

/.../
I många andra städer i världen finns det något som heter medieverkstäder, ett sorts centrum för olika kulturyttringar. På Åland har det funnits för ett antal år sedan, varpå det beklagligtvis lades ner. En medieverkstad agerar som en mötes- och arbetsplats för kulturell verksamhet. Därifrån kan man hyra utrustning man annars skulle ha svårt att införskaffa, där kan man testa på något nytt tillsammans med andra intresserade, lära sig inom det tekniska området, få nya vänner och framför allt ha roligt och känna sig meningsfull. Medieverkstäderna verkar samtidigt också som motpoler till alkohol- och droganvändningen.

Motionens syfte är att råda bot på bristen av replokaler, underlätta för ungdomar att testa på nya saker, ha kul och ge möjlighet för unga att bli kreativa överhuvudtaget. Får man därtill stöd av medieverkstadens anställda i sitt arbete, skapas utrymme för vidare utveckling. Samhället bör med alla medel understöda att ungdomar, vilka stundtals kan ha svårt att hitta sin väg i livet, ge möjlighet att delta i meningsfulla aktiviteter.

/.../

 

Utskottets betänkande (förkortat):

• Utskottet föredrar det gamla radiohuset som lokal, där det finns kontor, kök, hall, tre ljudisolerade rum och en skrubb. Lokalen hyrs för c. 1600 € per månad.

• Att knyta samarbete till Träffpunkt ungdom r.f. för att söka pengar från Leader. Då ska inköp av instrument och utrustning och en verksamhetsledare ingå i budgeten. År 2013 måste redovisningar skickas in och projektet avslutas. Man är berättigad till att ansöka 150 000 € från Leader om man har en förening som ansöker, tillsammans med en annan samarbetspartner, exempelvis Filmklubben Chaplin, Fotoklubben Obscura osv... Medel bör också ansökas från Svenska kulturfonden och från sponsorer, vilka man lätt kan involvera i projektet.

• Ärendet bör remitteras till ungdomsrådet.

 

Mer populärkultur vid Ålands musikinstitut

Vid Ålands musikinstitut (ÅMI) kan man utveckla sitt lärande på många konstnärliga ämnen. Det största problemet är att den undervisning som ges i största grad är inriktad mot klassiskt. Denna typ av finkultur anses uppenbarligen göra anspråk på att vara mer bildande och värdefull än annan kultur, vilket inte alls behöver vara fallet.

 

Många elever vid institutet berättar att de avslutat studierna på grund av just denna typ av specialisering. Klassisk musik (eller dans) är inte alltid det barn och ungdomar vill studera.

ÅMI ligger under Ålands landskapsregering, och eftersom Landskapsregeringen eftersträvar uppnå allmänhetens önskemål, bör också undervisningen inriktas till den breda, allmänna (ungdoms)kulturen.

Syftet med denna motion är att göra undervisningen vid Ålands musikinstitut tidsenlig, roligare och mer lockande genom att införa mer populärkultur i utbildningen. Låter man eleverna vid ÅMI få en större möjlighet att välja, ger man också möjlighet att elevernas kreativitet flödar mer än att bara begränsas.

 

Jag föreslår därav:

• att Ålands musikinstitut inför bredare utbildning inom den allmänt rådande ungdomskulturen genom att bland annat korrigera styrdokument för undervisningen, utbilda lärarna eller rent av anställa nya lärare.

Utbildningsutskottets betänkande:

• Att Ålands musikinstitut arbetar för större valfrihet för studerande att välja genre och inriktning för undervisningen, genom att korrigera institutets styrdokument, samt fortbilda lärarna.

Det känns skönt att dessa tre motioner inte behövdes genomgå någon röstning heller. Det här, om något, är väl sann lycka? :)

Igår hade vi en jätteintressant debatt, med många motioner och funderingar. Motionerna var exempelvis sommarlovsentreprenörer, mer populärkultur vid Ålands musikinstitutdag välkomnar jag alla att komma till Lagtingets plenissal kl 15:00. Då håller vi avslutande plenum där vi slutligen diskuterar och röstar för de olika motionerna som dykt upp. Då ska det sitta mycket folk på läktaren hoppas vi. Kom vettja!

Ni ungdomar som ännu känner att ni vill vara med, droppa in lite före kl 15! Då har ni ännu chans att få rösträtt. Om ni kommer senare kan det lösas med att ni bara kommer in och diskuterar med oss, tyvärr har ni ingen rösträtt då.

 

Kom kom!

Nu är det mycket på gång. Roliga tider! Skolarbete så det bara ryker om det, tänkte jag skriva. Men jag drog väl på lite. Med spanskan har jag kommit så långt att det börjar bli jobbigt, på svenskan ska vi läsa en bok (världen går under) och på engelskan ska vi ha förhör på en massa ord imorrn. Om några veckor skriver jag studentprov för första gången. Det handlar om engelska, och sedan matte. Matten har jag knappt övat på alls. Är jag överpositiv, tror ni?

Studerar för tredje året på musikinstitutet, en skitskojig skola. Sitter också med i tre föreningars styrelser, men det får jag lägga lite på is just nu.

I helgen är det ungdomsparlament. Har mitt namn under 5 motioner, varav en av dem är väldigt revolutionerande. Jag tror att den åländska politiken behöver en helomvändning. Nu är det dags att vända på omeletten. Mer om det kommer väl i tidningen eller nåt.

Vad som ändå är det häftigaste i höst är valet. Eller valen för min del ;) Men det får jag ägna andra blogginlägg för.

Vi lever i hektiska, men spännande tider.

Vi har det riktigt gott ställt i vårt hörn av världen. Men mitt i överflödet klagar vi mest i hela världen. Vi klagar på stressen, alla måsten och att vi inte är lyckliga. Varför har vi satt in oss i den situationen?

Klagomål föder klagomål. Jag tror att det blir en evig karusell av gnäll och till sist blir man riktigt yr och illamående. Att spy galla kan man göra till slut. Det är ju inte så kul, va? Tänk om vi får mer energi och livskvalitet om vi vågar välja bort och göra annorlunda?

Men vem fan vågar vara annorlunda? Det är en nackdel att vara annorlunda för att alla kanske skrattar åt en, man kanske blir mobbad och utstött. Och då mår man väl ändå dåligt?

Jag tycker det är jättetråkigt när folk inte vågar testa på nya saker. När folk försöker vara mainstream, "som alla andra", för att passa in. Så skittråkigt alltså. Det visar att man på något sätt är rädd. Jag lovar er, det är en obefogad rädsla!

Det finns sådana som tycker jag är snobbig och bara vill visa hur mycket bättre jag är än andra människor. Nonsens. Då vet ni inte ett dyft av hur det är att vara annorlunda. Det är ett sätt att hitta sig själv, inte ett sätt att trycka ner andra. Jag tror till och med att man kan bli en snäll människa mot andra, om man har lärt sig att vara snäll mot sig själv.

Okej jag ska erkänna, trots mina yttre och inre brister, gillar jag mig själv. Om morgnarna lyckönskar jag mig själv, om dagarna lever jag med mig själv och om kvällarna gullar jag med mig själv (trots att det kanske inte är lika bekvämt som med en av annat kön). Gulla lite mer med dig själv du också! Det är skitkul.

Jag älskar barn.

Jag gillar när de skrattar åt tandkrämsreklamerna, leker med hundar, går på teater och gapflabbar, busar med dagiskamrater, plockar blommor åt läraren till skolavslutningen, bygger stora snökojor, blåser ut ljusen på födelsedagstårtan, ja lever sina liv helt enkelt.

Barn är så glada och busiga, vi i vuxenvärlden är återhållsamma och blygare. Barn har sån livsglädje för att de ser på världen på ett annat sätt, de ser den för den första gången. Tänk om vi också skulle se världen på det sättet, om vi skulle uppskatta lite mer av det vi har, om vi skulle bli glada och känna lycka för det lilla som vi får i vardagen.

Foto: Satu Holmström

Det bästa är att det idag ännu finns ett sådant barn inne i mig, och jag tror också att den finns någonstans inom er också.

Med hemskt vidöppna ögon läser jag dagens Ålandstidning. Mariehamns stad är arg på Patrik Landell och gänget för att ha målat Bio Savoys filmsal i fel färg och att ha bytt ut biostolarna!!

Det finns inget som går upp emot den där härliga känslan av dålig bildkvalité, ni vet när ljuset når filmduken och gör allt lite grådaskigt och fattigt på kontraster. Och att inte tala om framtida ryggproblem av de gamla, sunkiga stolarna.

Har Åland inget vettigare för sig än att klaga på nu när vi äntligen har fått en förstklassig bio på Åland?? Det här är pinsamt. Det är min koncisa åsikt, och jag tror det räcker bra så.

Eftersom jag sitter i filmklubben Chaplins styrelse fick jag en inbjudan till VIP-visningen av Iris. Samtidigt hade Bio Savoy premiär, och vad härligt det var att insupa alla upplevelser; stolarna, ljudet, bilden. Det kändes att jag faktiskt trivdes, men kanske inte så fullt ut vad gäller filmen som sådan. Den åländska pressen vill gärna ge höga betyg till filmen för att filmen har så bred ålandsanknytning. Men då är väl jag den som vågar ta det sura äpplet nu då. För de åländska tidningarna verkar inte förstå det här riktigt med filmrecensioner.

De första man får ta del av är riktigt dåligt. Statister som låtsasler, ett födelsedagsbarn som inte visar riktig glädje, tråkig humor och ett manus som visar för mycket och inte låter publiken tänka. Men det blir något bättre.

Filmen skildrar barnet Iris (Agnes Koskinen) som lever med sin åländska mamma (Maria Salomaa) i Stockholm i slutet av 1800-talet. Mamma är konstnär och är på väg till Paris för att visa upp sina konstverk, men Iris kan inte åka med och blir i stället skickad till Eckerö till sin morbror (Tobias Zilliacus). Iris möter en främmande värld både inom sig och i verkligheten. I filmen spelar också bland annat bybarnen Erik Lönngren, Eleonora Andersson och Richard Hägerstrand, som inte förstår sig på den pimpinetta storstadsflickan.

Ständigt närvarande är Iris tankar kring döden, i och med en hunds, en släktings och griskultingars död, och bitvis får vi se hur Iris anländer och vistas på "dödens ö". Rent filmfotografiskt är detta inte något att hurra för. Tydligt kan man se att det som borde vara dimma är fejkrök. Det är samtidigt alltför ljust för att vara dödens ö, sminket likaså. I ett barns tankar är väl döden inte något gott? Att Iris inte blir rädd av att vistas där är däremot intressant. Kanske Iris känner sig så illa till mods, så att hon vill dö? Eller vill hon kanske bara komma på besök, för att veta hur det är? Jag måste säga att skådespelet inte ger svar på dessa frågor, så som det egentligen borde.

När det gäller skådespelet överlag, kan jag förstå att det varit svårt att koordinera alla barn. För det är barnen man har haft svårt med. Agnes Koskninen är osäker och inte alls så närvarande som hon borde alla gånger. Vad vill Iris? Det frågade jag mig ofta. Exempelvis i scenen där Iris ska bli arg visar hon inte riktig ilska. Hon visar bara simpel barnteater. Jag vet inte hur regissör Ulrika Bengts prioriterat i sin tid på inspelningsplatsen, men det kan också vara så att rollbesättningen hade sina brister. De andra barnskådespelarna är bättre, betydligt bättre. Det finns stunder då de är så lysande att man bara vill krama om dem och fråga om de vill vara med i min nästa film.

Samtidigt förbluffas jag Robert Nordströms filmfoto. Härlig bildkvalité med en bildkomposition enligt konstens alla regler. Färgerna, kontrasterna och de muka rörelserna skulle jag vilja se mer av i andra filmer. Lite kritik kan jag ge för de skakiga helikopteråkningarna och för avslutningen.

Ingen film utan filmmusik, som ålänningen Peter Hägerstrand stod för. Eftersom jag inte tänkte på den biten så mycket när jag såg filmen, är det väl ett tecken på att musiken gav ett bra och naturligt stöd för handlingen. Man ska absolut inte störa sig på musiken och tänka på den hela tiden, trots att de instrument som användes inte riktigt kan definieras som 1800-tals. Det kan ju vara ett minus om något.

Summan av kardemumman: Det är för mycket pang på rödbetan, för mycket av undermåligt skådespel, för mycket av realism som saknas. Berätta mer genom bilden, det räcker med lustiga repliker! Manuset bör ha utvecklats mycket mer, det här blev nästan bara fånigt. Mer symbolik, mer eftertanke, mer!! Det saknas för mycket överhuvudtaget.

Därför ger jag filmen Iris 2,5/5.

Människan. Hon offrar hälsan för att hon ska tjäna pengar. Sedan offrar hon pengar för att få tillbaka hälsan. Hon är så angelägen om sin framtid att hon inte njuter av nuet. Följden blir att hon inte lever i nuet och inte heller i framtiden. Hon lever som om hon aldrig skulle dö. Till sist dör hon utan att ens någonsin ha levt.

Jag har arbetat och slitit,
jag har stött på motgångar,
jag har väntat och haft tråkigt,
och väntat och glömt,
och kommit ihåg det.
Men just idag, just nu, just här,
finner jag glädje,
just jag.
För det jag väntat på så länge,
det jag suktat efter,
det jag alltid velat ha,
det kom på posten idag,
inte riktiga posten förstås.
Just det hände idag.
Just det hände mig idag.
Just jag.

Efter enträget köksarbete skulle fönsterputsning inledas. Till förvåning dök två igelkottar upp.

Den ena låg i en metallhink.

Och den andra levde, var rädd och ville tydligen inte ha Långsam och fin.

Den stora frågan är, liksom många frågat i de senaste lokaltidningarna, var är föräldrarna?

Har du problem? Men lilla vännen, det är inga problem alls snart. Det kommer att lösa sig. Du ska bara göra så här och sen blir allt bra igen. Bra, va? :)

Har du lite Halsfluss? Köp lite piller. Har du celluliter, införskaffa lite piller. Ser du ful ut och är kvinna? Ta på dig lite smink. Är du för stor? Använd speciella soppor och köp Herbalife-produkter! Stressad? Jo du, det finns piller för det med. Inte nöjd med dina bröst, (eller är inte din partner det)? Spelar ingen roll, det finns silikon att spruta in nuförtiden. Är du deprimerad? Köp piller. Orkar du inte vara hemma hela tiden? Åk till Turkiet eller nåt! Tröttnat på en partner? Köp lite sex. Köp, köp, köp!

Det finns lösningar för allt nuförtiden. Lösningarna ska man köpa. Har man pengar blir man genast en lyckligare människa. Pengar är mirakelkuren till ALLT. Att shoppa, att konsumera är svaret på alla våra bekymmer.

Det blir en hel del saker i längden. Därför har byggkarlarna fixat något som kallas vind. Ni vet den här våningen just under taket, där det kan vara kallt och lukta illa? Jo just den.

Det spelar ju ingen roll att du stjäler lite från jordens resurser, huvudsaken är ju att JAG mår bra at att konsumera det jag vill ha. Liksom, vem tror på att vi använder 3,4 jordklot med vårt levnadssätt?? Vi lever ju bara på en just nu väl. Och skit i att 20 % av världens befolkning förbrukar 80 % av jordens resurser. Vet inte ens om siffrorna stämmer, men who cares? Det är väl deras fel att de inte också roffar åt sig lite.

Bara jag intalar mig att det finns botemedel åt alla dagliga åkommor, önskningar och begär som följer mig, så lever jag lyckligt om jag använder dem. Så måste det ju vara, för varför har vi annars dessa företag som säljer produkterna åt mig? Jag kan inte tro att de vill lura mig. Jag är nog smartare än dem, haha!

Nej, jag oroar mig inte, jag har pengar, och jag har shoppingbegär! Jag är lycklig... eller vänta nu?

Sommaren är kort. I alla fall om man varit och strosat på stan, varit hos farmor och pöst sig i solstolen på stugan.

Men vips...

 

Men efter regn kommer solsken.

Men nu är den lediga sommarveckan slut. Kul medan det varade i alla fall.