Nu för tredje året i rad tänkte jag ge en summering av hur mitt år har sett ut, vad jag har åstadkommit och gjort och vad som hänt ute i världen jag reagerat på.

Januari

Ungdomsgruppen Unga obundna har sitt första möte och medierna är heta på gröten. De ungdomspolitiska grupperna började samla sig.

Februari

En ny busstur började gå nära mitt hem. Jag blev lycklig och skrev ett blogginlägg och mamma hängde upp den i Viking Line-kontoret, vilket tycks ha uppskattats.

Jag var till Sverige en sväng, hälsade på mormor och morfar isvägen och farmor på landsvägen.

Mars


Jag spelar i skolans karonkaparodier som försöker "håna" de utgående treorna. Mycket skratt.

Någon har tyckt att jag liknade Jimmie Åkesson och har fått lida för det sedan dess.

Jag filmade små, humoristiska kortfilmer till revyn "Hördududu" som sattes upp av Teaterföreningen i Mariehamn tillsammans med Simon och Joel.


April

Jag var med i en artikelserie i tidningen om hur Åland kommer att se ut 2030. Kände mig ärad att få stå med i trycksvärtan bland de stora rävarna.

Var i en debatt på Ålands lyceum som Ålandstidningen anordnade med en publik på ca 400. Givande erfarenhet.

Foto: Ålandstidningen

Maj

Finland vinner Ishockey-VM och laget gör bort sig totalt med vinglande ben, sludder, inbucklad pokal och en massa annat. Ger mig in i alkoholdebatten.

Tyskland beslutar att kärnkraften ska avvecklas till 2022. Glädjeropen svallade och massiv hysteri i världens insändarspalter. Jag skriver det här.

Juni

Klassfest på Stornäset, ett område som ingen nuförtiden tycks vilja bygga golfbana på ändå. Tur det.

Jobbar två veckor på Amnesty International och får många givande upplevelser innan jag börjar på Posten i Sviby.

Firar midsommar i Brändö som vanligt.

 

Juli

Spelar pappa i teaterpjäsen Madicken uppförd av Ålands ungdomsförbund. Skriver en uppskattad krönika på ung.ax.

Var med i inspelningen av mästerverket "Att flyga utan vingar", ytterligare ett filmprojekt jag satt med i styrgruppen för.

Världen skakas av händelserna i Norge och så även vi ålänningar. Jannik Svensson ringer mig kort därpå och har kommit på en idé jag snabbt nappade på. Ljusmanifestationen besöks av hundratals, över förväntan. Mitt tal kan läsas här.

Augusti

Bio Savoy blir klar, jag besöker byggnaden på VIP-visningen av Iris.



Skolan börjar, kallas härmed abiturient.

Deltar i ungdomsparlamentet och får igenom mina tre motioner.

September

Blir 18 år och firar med nära och kära här hemma i valkampanjstider. Valet är på kommande och kalendern ifylld med möten.

Jag skriver studentprovet i engelska och matte.

Oktober

Avträder som studeranderådets ordförande och har fått upp arbetet ordentligt. Ett nytt råd valdes och framtiden ser positiv ut.

Efter långa dagar och korta nätter är valet avgjort. Liberalerna gick ner sig totalt och sossarna är valets vinnare frånsett att Centern hade ett mandat mer. Obundna gick framåt i kommunerna, själv kan jag börja arbetet 2012 i Jomala kommunfullmäktige.

Börjar övningsköra.

November

Jag producerar en film om Dunderdansarna som fyllde 10 år som sedan visades i december inför ett fullsatt Alandica. (Den visas på Åland24 den 5 januari).

Får två andliga uppvaktanden.

December

Börjar ett nytt filmprojekt med Ålands Motorsågsmusik.

Filmar och tar del av Lusses julfest för sista gången.

Firar jul hemma, far en sväng till Brändö och Åbo och tar det ovanligt lugnt efter det hektiska året som gått.


Sist och slutligen tycker jag ni ska läsa Yrlas text om varför vi egentligen firar nyår och måste avrunda något påbörjat.

 

Efter firandet fortsätter firande. Matrester slinker ner som bara förr. Man börjar använda sina julklappar och man åker på mellandagsrea. Igår bar det av mot Åbo, traditionellt för familjen Holmström, eftersom morfar och mormor bor i Brändö (kortare väg).

Jag har dessutom blivit lat. Ligger och pöser mig i soffan och ser på kortfilmer, läser och skriver strunt med folk. Idag ska vi nog gå ut på en promenad så kanske man blir lite piggare. Ikväll far vi hemåt igen och därhemma väntar övningskörning och Ålands motorsågsmusik.

Nyårsfirande nästa. Hur mycket kan man fira livet egentligen?

Men vad har jag önskat mig i julklapp då? En drogfri folkhögskola kanske? Måhända en jul utan kort från Enebergs begravningsbyra? När vi nu ändå håller på, varför inte fred på jorden?

Idag damp ett lustigt julkort i vår postlåda. Adresserat till mig kom ett brev med poststämpel "riksdagen". Trodde så klart att någon ville luras med mig som vanligt, men inte denna gången.




Är det månne Tarja jag fått brevet av?



Tack i alla fall! Och till er alla andra som skickat till mig.

Julfestligheterna fortsätter med skolans traditionella julbord och teateruppträdande. Imorgon julstädning varvid årets riktiga, stora barnkalas får äga rum.

Det börjar mattas av nu lite. I skolan, musikinstitutet, föreningslivet, bloggandet och sådär. Någon julstress lider jag inte av heller. I dessa tider är det dags för nya spännande projekt.

ÅMM har skapts, Ålands motorsågsmusik. Min gode vän Stäni Steinbock ("instrumentalist") ringde mig en dag och frågade om jag ville vara med i något speciellt tillsammans med Kari Niskanen ("skrotmänniska"). Vi som arbetsgrupp har skickat in en ansökan till Svenska kulturfonden för att "göra en musikfilm på 5-9 minuter där musik sammanställd av ljud från motorsåg, vinkelslip, borrmaskin och figursåg är de bärande elementen. Vem har sagt att ett band måste bestå av sångare, gitarrister, basister och trummisar? Tänk dig borrmaskinister, motorsågister stå och rocka loss! Det skulle vara en helt ny infallsvinkel(slip) va?

Ja och så en sak till. Eftersom jag valkampanjat ganska mycket i min tid som 17-åring valde jag att börja bilkörningen efter valet. Så nu har jag skrivit teorin godkänd och i januari väntar första skedets avslut med uppkörning. Tycker faktiskt det är ganska underhållande att höra folk fråga mig varför jag inte tagit det tidigare, hur folk ringer till mig och är förvånade över att jag tar körkortet ett halvår efter att jag fyllt 18. Inte undra på varför Åland är biltätast i Norden.

Jag skrev först "meningen med livet" som rubrik men fick ändra mig, det kändes som om det inte riktigt var läge för den debatten så här i julstressen.

Så varför har vi jul egentligen? Vi har allt mer frångått att fira någons son som föddes för typ 2000 år sen i ett sjabbigt stall. Nu är julen barnens högtid, eller familjens. För vissa är julen alkoholens och för gemene man och kvinna är det stresshysterins.

Många tror och vill tro att det enda man kan göra för att få en lycklig jul är att äta mycket, få många julklappar och pösa sig i TV-soffan. När det är över får man ångerkänslor, slänger en massa julklappar med emballage och beklagar sig över hur fet man har blivit. Till råga på allt kan det bli så att vi blir utan en vit jul, och det är ju det värsta som kan hända.

Jag kommer ihåg då jag var riktigt liten. Eller snarare har jag sett mig själv på gamla familjefoton, överöst med julklappar. Det är helt sjukt egentligen. Nog för att det säkert då var bästa stunden i mitt liv, men seriöst, behövdes det verkligen? Jag vet att jag skulle blivit arg om jag fick 1 klapp mindre, men ändå?

Men så klart, ingen jul utan julklappar. Köper man inte är man en snobb som bara vill ha själv utan att ge, så jag har tvingat mig själv att shoppa, fast jag strätade emot. Kompromissen var ekologiskt, återanvänt och fair-trade.

Ja så är det, vi visar våra känslor genom handlingar. Vi visar att vi tycker om någon annan människa genom att oftast köpa en dyrbarhet som gåva. Men nu när jag blivit lite äldre och "mognare" börjar jag allt mer inse det, att den äkta dyrbarheten man kan ge som gåva inte går att ge på en julafton, den ger man av att bara finnas till för någon.

Igår lördag var jag på Ålands musikinstituts luciakoncert i Jomala kyrka. Eftersom jag kom lite sent fick jag satt jag mig längst bak. Godbit efter godbit sjönk in.

Bredvid mig satt ett par med ett litet barn i famnen. Barnet var spralligt, glatt och rörde sig hit och dit. Framför satt mor- och farföräldern och försökte i alla fall lyssna på musiken. Mitt i allt kastade barnet en tändsticksask (tror jag att det var (rättelse:russinask)) på morföräldern. Hon tog den glatt och satte den tillbaka på raden bakom. Då såg man barnens beslöjade ögon; nu är barnet inte här längre, nu är det lekens värld som gäller, tänkte jag då barnet fortsatte.

Lek är vårt första möte med glädje. Lek är vår allra första erfarenhet av att det går att förvandla livet, få det skimra och lysa.

Vi kan bara tänka oss en barndom med vår långa tid och det håglösa vankandet fram och tillbaka; en väntan. I ett rum som ser ut som en tom hall, sterilt och tråkigt... Barnen gör allt för att göra sin vardag mer glädjefull; ett rum är inte tomt, det är fullt av kreativitet och energi!

Föräldrarna försökte tysta ner barnet så klart. "Vad ska de andra tycka?". Men att tysta ett barns glädje för att en gång få lyssna på musik är nog dumt. För mig var musiken inte det viktiga den gången faktiskt. Att se en livlig energiklump sprida lycka är värt mer. Barnet skrek aldrig för att det var tråkigt, då skulle det däremot vara jobbigt. Det här barnet var inne i sin egna världsbubbla där ingen kunde stoppa hans framåtanda och energi.

Därför log jag åt honom när han tittade in i mina ögon.

Att vara bloggare innebär för min del att också ta del av andra bloggares texter i mitt lilla nätverk. Jag borde lämna fler kommentarer (så hoppas jag att jag får det tillbaka), men tiden räcker inte alltid till.

Jag Twittrar också, men där hamnar lite kortare, konkretare åsikter, funderingar och händelser. Följ mig gärna där.

Längre ner till höger står några länkar som vanligt, men här är några fler bloggar jag tycker är intressanta. Läs gärna på dem också! Utan inbördes ordning:


Fredrik Karlström - Åländsk politiker i mitt parti, numera minister, fortfarande något av en arbetsnarkoman

Karin Eklund - Driver ekologiskt café (Pettas) med sin man och skriver söta naturtrogna texter om vardagen

Malin Saine - Duktig, ung teatermänniska (som spelat i flera av de filmer jag varit med och producerat)

Carina Aaltonen - Socialdemokratisk minister med sunt leverne och kloka funderingar

Zara Öhberg - Kollar ibland lite på nya hälsoforskningar, ser hur attityderna svänger

Kjell Nilsson - Lärare på Ålands lyceum som skriver om inlärning, intervjuar intressanta personer

Michael Jansson - Om sociala medier, marknadsföring och visst lite sociologi

Jonas Paulsson - Från moderat tillväxtälskare till miljöpartist, enligt mig också humoristisk samhällskommentator

Ole Lundberg - Sjöfartsmänniska som lever livet på havet och säkert också på land

Pär Ström - Skriver underhållande texter om varför jämställdhetsdebatten är på fel spår

Jörgen Pettersson - Ny politiker som ser världen med nyare glasögon

Säg om jag glömt någon!

Jonah Mowrys film har blivit en succé på Youtube, eller får man kalla det succé? Han lade upp filmen den 10 augusti, men på de senaste dagarna har besöksstatistiken ökat explosionsartat. De sociala mediernas förtjänst skulle jag säga.

För några dagar sen delade jag filmen på Facebook, en av de första på Åland (om inte den första?). Nu ser jag att flera tiotal ålänningar har delat den. Just vad jag och Jonah önskade! Tänk vad man som enskild kan göra underverk. Då menade jag inte mig själv (fast ni vet att jag ändå gjorde det), då menade jag Jonah. Igår låg besöksantalet på 2.5 miljoner, idag över 3.

Och så går det självklart rykten om att allt är fejk, liksom att Elvis fortfarande lever (eller Jackson för den delen). Oavsett om det är det eller ej förändras inte min bild av mobbning.

"A million reasons to live.." skriver han på en av lapparna. Jag skulle säga att det finns fler än så. Och det finns fler än en Jonah Mowry på varenda skola i det här och alla andra länder i världen. Du kan se just din "Jonah Mowry" i kön i skolmatsalen, i väntan på bussen, i bussen, på lektionstid, på arbetsplatsen eller var som helst. Han kan stå framför dig. Men varför har du inte klivit in och satt stopp?

Du kanske inte visste. Det är lätt att säga. Du kanske inte förstod att det var så illa. Du kanske inte brydde dig. Och det är då det brakar samman, om ingen enda kotte bryr sig om de mobbade. Vill man fortsätta leva om man inte känner sig behövd bland andra människor?

Jag vet en som är väldigt ensam i skolan. Men jag vågar inte sätta mig bredvid honom och säga hej. Jag har en föreställning om att han kommer tycka jag är helt kokkobellu, vi känner ju inte varann. Kanske han redan har vänner i skolan, men jag har en falsk uppfattning att han är så ensam? Då blir det ju jättepinsamt att göra något. Och vad ska man prata om sen när det verkligen gäller?

Ja det är svårt, och det här blogginlägget drev nu lite ut på ett sidospår. Så vad jag ville säga att det inte är så enkelt. Jag tänkte skriva om Friends i det här inlägget och vad som är problemet med kamratstödjare, men det blir till en annan gång. Nu vill jag ha svar på frågan, vad ska man göra tycker ni?

freedigitalphotos.net

 

En flicka satt lydigt och snällt vid sin bänk i lågstadiet på bildlektionen. Hon gillade bildkonst. Det var enbart på bildkonsten hon kunde släppa loss sina tankar och funderingar. Hur lång Donau är eller vad Tchads huvudstad heter, spelar för henne ingen roll. Hon ville bara måla. Och det gjorde hon nu.

Det var en lektion där läraren hade bett eleverna alla rita vad som helst. Då hade många, som vanligt, svårt att veta vad de skulle avbilda, men inte för den lilla flickan. Hon började direkt. Så ritade hon konturer, suddade, färglade och pillade.

Så kom läraren och frågade vad hon ritade.

- Gud, svarade hon.

- Men ingen vet hur Gud ser ut, sade läraren.

- Då får du veta det snart.

När den mexikanska journalisten Lydia Cacho plockade upp telefonen i somras, hörde hon ett lågt, grusig röst i andra änden.

"Håll käften eller vi dödar dig."

Som en av Mexikos ledande undersökande journalister och förespråkare för kvinnors rättigheter, har Lydia varit på kollisionskurs med några av de mäktigaste männen i sitt land.

Hennes fiender försökte våldta henne för att tvinga henne till tystnad. Men hon vägrade utstå det, och öppnade ett center för misshandlade kvinnor. Hon fortsatte med att skriva inte en, utan två böcker där hon avslöjade barnpornografi och andra sexuella härvor i landet.

Det är starkt att våga riskera ens eget liv för tron på förbättring. Jag ville bara säga att jag väljer att stöda Amnesty och försöker kämpa för det goda i människans natur. Gör det gärna ni med. Om inte finansiellt, så skriv brev (för hand eller på hemsidan), eller stöd rent tankemässigt!