Jordgubbar hör ju sommaren till. Därför avnjöts denna dag med mycket gubbar! Först lite glatt överraskande på jobbet, postens café bjöd.

När jag hade cyklat hem från jobbet hör jag någon fråga om jag vill komma med på självplock till Saltvik, Haga. Det blev två och ett halvt ämbar samt lite lösare mage.

Bild: fotoakuten.se

Och nu har tydligen första programmet av Sommar med Ernst slutat, inte för att jag kollar på det, men lite sommarkänsla får man väl.

Som ni kanske märkt här på bloggen så har jag haft en liten midsommarpaus. En skön sådan.

I veckan slutade jag jobba på Amnesty. Det har varit ett roligt arbete, att få träffa folk och berättat om mänskliga rättigheter, om hur viktigt det är att bry sig om andra osv... Men ibland kunde det bli ganska enformigt och tråkigt. Jag fick dock tidigare besked om att jag skulle få arbete på Posten för högre lön, på en typ av arbete jag redan har erfarenhet av, så jag valde att byta jobb helt enkelt. Och samtidigt lyckas ju Amnesty rekrytera hela tiden här på Åland, så de lider ingen brist.

I fredags var vi till farmor på middag. Hon grillade. Kött, så därför åt jag god grönsakspaj i stället (inte rökig smak). Därefter tog vi Alfågeln till Brändö, Åva för att därefter fira midsommar där. Det är tradition att fira midsommar där för oss.

Den här gången tänkte jag föreviga firandet med en kort filmsnutt. Vad tycker ni?

Igår satt jag upp en rolig statusuppdatering på Facebook och väntade ivrigt på kommentarer. Jag skrev:

 

"Gillar inte gruppen HÖJ VÅRT STUDIEBIDRAG, för de borde väl egentligen heta samma sak som HÖJ ALKOHOLKONSUMTIONEN BLAND UNGDOMAR."

Huj, ruskigt vad det kom kommentarer, också från sådana som inte skrivit till mig på länge! Tänk vad man kan provocera fram arga ansikten. Det var gårdagens underhållning men samtidigt var det intressant att se hur folk reagerar. Att en så viliger gosse som jag skulle kunna skriva sådär???

Jag gillade Axels kommentar där han pekar på "frihet under ansvar". Säger nog ganska mycket mer än de långa radiramsorna jag fick faktiskt.

Och nej, självklart var jag inte seriös ;) Ta det bara lugnt.

Jag känner en pojke,
en pojke med hat.
Med en vilja av stål
och ett ihärdigt tålamod.
Han gråter aldrig.
Det gör inte pojkar.

Jag känner en annan pojke
som är full av lycka och livslust.
Han har alltid varit den jag alltid ville vara
och fastän jag vet att han är svagare än den andra pojken
så skyddar jag, och gömmer honom.

Men ibland visar sig den första pojken för den andra.
Det är då jag inser att pojkarna bor inne i mig själv.
Jag skäms.

När jag funderar vad det är som ger mig energi för allt jag gör så kommer jag fram till att jag egentligen inte vet. Lustigt va? Men jag känner i alla fall mig själv rätt så bra. Jag vet vad jag är bra/dålig på. Folk säger att jag bara är kritisk till allt, min mamma kallar mig livsnjutare. Jag skulle kalla mig en idéspruta, en impulsiv, kreativ men inte alltid så realistisk. Gillar faktiskt mina orealistiska drömmar, för det är bara av drömmar som världen förändras. Försöker uppfylla så många som möjligt. Det är kul. Samtidigt är jag inte beredd att sälja mina drömmar, jag kommer alltid att vara den jag är med mina egna drömmar (en anledning till att jag gick med i Obunden samling, haha!).

 

Bild från fotoakuten.

 

Ser ni träden där framme? Livskraften där borta! Genom dimman ser vi dem vagt och är nyfikna på vad de är och vad de gör. Vi går sakta framåt.

 

Vi människor är egentligen väldigt bra på att uppfylla drömmar, men problemet är att det sällan är våra egna. Det kan vara ens föräldrars, chefens, partiets... Varför kan inte de bara ta till sig våra drömmar i stället?

 

Ja, och varför ska jag alltid ha en massa saker att göra? Jag tror det är för att jag helt enkelt bryr mig. Det finns så många som inte bryr sig alls, jag undrar vad de har för syfte med att leva om de inte kan leva för någon? För det är varandras kärlek vi behöver, när det gäller allt från politik och fritid till familjeliv. Utan kärlek till någon annan eller något annat så skulle livet inte vara livet.

Tar en paus
ler åt en bekant
ser två damer som beställt hamburgare på Nikolai
mycket pommes
en dam går in och hämtar vatten
den andra rotar i väskan
en mås flyger ovanför mitt huvud
tar lite pommes frites
damen återvänder med vatten
den andra har rotat klart
de fortsätter att äta som vanligt
kul torsdag

Idag träffade jag en god man på mitt arbete på Amnesty. Mot förmodan gick det fint att börja prata med honom och berätta vad Amnesty är för något. Ja han verkade ha bråttom någonstans, och såg lite sliten ut kanske. Vi pratade på och jag kom underfund med att han faktiskt VAR en fattig studerande. Ja, tänk hur många som säger det till mig utan att på allvar mena det.

Trots att han var ekonomiskt fattig hade han en förståelse för andra; hur folk blir behandlade för att ha en åsikt, hur folk behandlar andra för att bara få makt eller pengar och så vidare. Hans eget liv har visserligen kantats av många svårigheter, men det kändes ändå rätt för honom att också slå ett slag för Amnesty. Då kan han känna sig behövd helt enkelt.

Och det är ju vad många här i världen vill känna sig egentligen: behövda. Att man är tillräcklig för den man är, inser sina begränsningar och gör något vettigt av livet. Det är viktigt att se världen med positiva glasögon trots alla problem.

Jag tycker det var strongt av honom att bli bidragsgivare i hans ställning i livet, till skillnad från rika män i kostym som inte bryr sig ett skvack. Jag ler gladeligen åt sådana människor som han, för han var inte ett dugg fattig. Han var en av de rikaste på denna jord jag träffat.

En äldre nyhet, men jag hittade den först nu! Läs och begrunda!

Iphone 4 och Ipad 2 tillverkas till största del på företaget Wintek, en underlevarantör till Apple. För tre år sedan bytte de från alkohol (tror det är etanol) till en kemikalie kallad n-hexan för att torka av skärmarna de tillverkar. N-hexan är billigare än alkoholen, men kemikalien kan ge obotliga skador på speciellt nervsystemet. Trots att man konstaterat att arbetarna får fatala hälsoproblem fortsätter produktionen. Apple vägrar hjälpa dem att få den vård de kräver.

Wintek menar att de anställda är friska. Läkare hävdar motsatsen. Arbetarna erbjuds en summa pengar för vård, men samtidigt måste de acceptera att de inte får arbeta där mer och inte ha något att göra med Wintek mer.

Flera förgiftade arbetare har skrivit brev till Steve Jobs, Apples ledare, dock utan resultat. Arbetarna försökte också kontakta fackföreningar för hjälp. Dessvärre blev arbetarna hotade och varnade, och uppmanade att bara arbeta.

Ja vem skulle inte vilja det i detta härliga sommarväder?

Har nu två dagar arbetat på Amnesty. Du kanske har sett mig någonstans med min gul-svarta T-shirt? (Jo, det är samma färg som Obunden samling har.) Jag gör det för att folk ska få upp ögonen för vilka otäckheter som sker i världen och vad man med enkla medel kan göra för att hjälpa till.

Annars kanske jag inte berättat vilken teater jag är med i denna sommar? Då ska jag berätta. Jag spelar nämligen Madickens pappa! Och vi håller på att öva för fullt på Bentes i Eckerö. Vi är väl drygt 15 totalt. Föreställningarna är från den 1-17 juli. Mer info kommer väl i tidningar och sånt ;)

Unga obundnas lilla "misstag" angående åldersgräns för cider föranledde till en debatt på Åland24. Jag tyckte det gick helt bra, för att vara första gången ;) Kommer fler tillfällen!

http://www.nyan.ax/aland24/?id=2742&autoplay=1

Det är inte oundvikligt att någon av våra mötesdeltagare för fram en obekväm sakfråga. Det betyder inte att alla i gruppen är överens eller står bakom det till 100% men det är ändå viktigt för oss att diskutera igenom frågan.

Nästkommande möte går vi igenom de frågor och fortsätter diskussionerna när de fått mogna lite. För oss är det viktigt att alla skall få komma till tals, vi ser och bekräftar varje individs funderingar och frågeställningar. På så sätt får vi en önskad öppenhet och bra diskussioner. I en äkta demokrati skall alla få komma till tals även om det är obekväma frågor som uttrycks.

Men ibland gör man misstag för det. Man tänker kanske inte så genomtänkt alla gånger, av förekommen anledning. Men jag tycker att om man kan erkänna ett felsteg, då kan man kalla sig en öppen politiker. Alla gör fel någon gång, och vi är ju faktiskt också en rätt så nystartad ungdomsgrupp.

På vår hemsida www.ungaobundna.org finns många flera initiativ, vissa mindre genomtänkta men ändå med en god tanke bakom. Stöd oss gärna, eller ge kritik! Det är värdefullt.

Nu ligger jag alltså där på stegen, håller ett fast grepp om stegpinnarna med vänstra handen och slår med stämjärnet i höger hand med korta, snabba slag mot den hopkittade sinterskorpan. Ovanför mig dånar skakrosten och under mig dundrar kylaren, Jag slår loss den ena småbiten efter den andra, men varenda gång kommer nya bitar nedrullande uppifgrån och sätter sig fast. Inte heller vågar jag slå tillräckligt hårt, för varenda gång jag försöker slå till rejält råkar hela stegen i hotfull svajning. Ingenjörens ficklampa är bara en liten lysande punkt, som knappt åstadkommer något ljus alls inne i dammolnen. Det är vidrigt hett. Håren i näsborrarna känns som om de glödde. Jag kan inte andas ordentligt, för i så fall känns det som om lungorna skulle brinna upp.

Stämjärnet har blivit glödande hett, rätt genom de våta lapparna, som ångar våldsamt, och jag känner hur jag bränner fingrarna rätt genom asbesthandskarna. Jag lägger spettet framför mig på stegen. Jag snarare anar än hör ingenjörens röst: "Fortsätt. Jobba på. Fortsätt. Fortsätt." Kanske inbillar jag mig det bara. Bruset och stampandet är så våldsamt att jag inte hör vad jag själv ropar, när jag skriker tillbaka: "Det går inte. Det är hopplöst. Jag kommer ut igen." Men ingenjörens röst är tydligen ingen hallucination, för nu hör jag hur kan svarar: "Du stannar därinne. Bit ihop tänderna. Vi måste klara av det här", och sedan kommer det, litet tydligare: "Kör på, fortsätt, du måste fortsätta!"

Jag kan lugna er, det här inlägget handlar inte om något politiskt. Det handlar bara om en klassfest. Eller är det så bara?

Efter friluftsdagen som alltid är en av de avslutande dagarna i ett läsår på Lusse ordnade klassen en utflykt till skogs. Det roliga var att se att så många faktiskt kom, vi hade ju planerat det själva och man kom förstås om man ville.

Först bestämde vi var vi skulle campa varpå vi satte upp tält och presenning och allt. Roligt samarbete på hög grad här. Sen börja vi sätta upp eld och grilla. Tills småtimmarna pratade vi om allt mellan himmel och jord. Jag ser på klockan vid elvasnåret och börjar inse att en liten trötthet tar vid. Och när jag sedan ser på klockan igen om en halvtimme så visar den 02.00! Småtimmarna är så små så de bara försvinner. Mycket märkligt.

Just sådana tillfällen ska man ta hand om tycker jag; borta ifrån stressen och alla måsten, mitt i skogen avsnoppad från civilisationen, runt en lägereld tillsammans.

Foto: Linn Karlsson

Imorse vaknade många rätt tidigt men väntade på allas vaknande genom att gå på en promenad längs skogsstigen. Vi nådde stranden och hörde det skvalpande vattnet, såg den glittrande och fick känna en vag men härlig sommardoft. Livet är rikligt smyckat för oss.