Han når inte ända fram, men kommer en bit på vägen, just för att han försöker.

Försök rösta på den här filmen! Klicka här!

Förra veckan skrev jag det här med någorlunda lättsamhet. Nu är det annorlunda.

Idag spelade jag två stycken på en pianomatiné på musikinstitutet. Första var en enkel Schuman-melodi som gick rätt så bra. Den andra var Tjajkovskijs "I kyrkan".

Så började jag spela det andra stycket. Känner att något vagt i högra näsborren börjar rinna. Det börjar rinna blod. Jag kunde bara inte fortsätta. Jag avbryter mitt spelande, ursäktar mig inför publiken och går och tar en servett för att stoppa blödningen. Efter ett tag spelar jag om stycket igen. Jag känner förvåningen i luften och jag har aldrig spelat det stycket bättre än då.

Så jag börjar nu verkligen fundera: Är det verkligen bara sammanträffanden att jag två gånger på samma stycke, på samma ställe blöder näsblod och att stycket heter "I kyrkan"? Är det verkligen bara det vi kallar "slump"; att jag på grund av min lätta nervositet fick blodet att cirkulera så kraftigt att ett blodkärl återigen sprack i min näsa exakt då det gjorde det med min pianolärare också? Den här gången tror jag nog faktiskt inte det.

Fotoakuten.se

När en ung människa skrattar finns ingen bot. Vi blir alla smittade. Det går inte att motstå. Tvärs över daggstänkta berg går de utan att se till höger eller vänster. Ingenting är svårt, inget sitter fast.

Vi gamla hukar i stugor och gårdar. Vi oroar oss för regn och torka, tidtabeller och tjuvar. De unga struntar i försiktigheten. De vet helt enkelt inte bättre. De marscherar förbi utan att bry sig om ordningen, hur vägarna går, vilka bestämmelser som finns, vad som står i planerna. De är på väg till Woodstock, till visfestivalen i Kumlinge eller till Himmelska Fridens Torg. De är på väg att förändra världen med sitt bekymmerslösa skratt.

När en ung människa älskar finns inga hinder. Inga pengar, inga språk, ingen hudfärg är i vägen. Släkt och familj får stå tillbaka. Romeo bryr sig inte om att Julia är en Capulet. Tristan bryr sig inte om att Isolde är bortlovad till hans morbror och chef. Vad bryr sig kärleken om ordning, reda och förbud?

Vi gamla vet bättre – men det gör inte de unga och tur är det. Kärleken struntar i socialgrupp, mantalsskrivningsort och skatteundantag. Sommaren bygger sina cumulusslott på himmelen men de unga söker inte skuggan. Sol, vind och vatten är all vägkost som behövs för den som älskar. Vägen till framtiden är kanske inte så tydlig, men den är ljus och lätt att gå när man är två.

När en ung människa går vilse finns inga gränser. Det kan gå hur långt som helst. Individen förlorar sig i ett annat sammanhang, som när träden grönskar och går in i den gemensamma skogen. Du, som förut var så tydlig, försvinner ur vår syn, in i en värld som vi inte känner. Du går på främmande vägar. Molnen, som bara var färgklickar på himlens blåa duk, skuggar dig nu där du går.

Vi gamla förstår inte vad som sker. Vi oroas, vi går längs vägar och vatten och ropar men får inget svar. Skall han komma tillrätta? Sent på kvällen fladdrar ljusen oroligt i skärgårdsbyn. På himlen samlas stjärnorna i täta flockar.

När en ung människa dör finns inga ord. Vad kan vi säga när allt har gått för långt? När alla våra förmaningar och omsorger var förgäves. När det värsta hände som tänkas kunde. När vägen var riktigt farlig och gick till den andra sidan, dit vi inte kan följa med.

Vi gamla har inget svar på den enkla frågan: varför? Vi kan inte svara och vet inte vem vi ska fråga. Vår erfarenhet är värdelös. Vår klokskap är utan nytta. Vårt språk räcker inte till. Vi lever vidare, utan att förstå tingens ordning. Natthimlen är väldig men tyst.

//Christian Pleijel 20.11.2011

Av en ren händelse började jag och min pianolärare idag smått prata om den ständiga frågan om Gud finns eller inte. Han berättade om musikens dimension i frågan och jag lyssnade engagerat. Så lämnade vi ämnet och jag började spela mitt ena stycke jag ska framföra på koncerten nästa vecka.

Mitt i allt, när jag spelade stycket, fick jag näsblod. Utan att ens ha stött huvudet mot något, petat i näsan eller skakat mig i takt med musiken. Sökte mig genast till toaletten för att stoppa blödningen.

När jag återkom frågade läraren mig om jag tror på Gud. "Njäe, det vet jag väl inte", sade jag i all hast. Jag kollade på noterna av det stycket jag just spelade av: "In church" (I kyrkan) av Tjajkovskij. Ni vet som skådisarna i filmernas värld får en AHA-upplevelse, så reagerade jag.

Varför fick jag näsblod mitt i allt? Jag får oftast näsblod då jag är förkyld eller då jag har ett sår som inte vill läka.

Ni kanske tror jag är vidskeplig nu, men jag vill fråga mig själv varför detta hände i samband med att vi pratade om Guds existens och i samband med det stycket jag spelade. Då börjar man faktiskt undra om allt bara var en ren tillfällighet eller om det finns något större där ute som ville berätta något till mig. Mötte jag Gud för en stund? Eller så ska jag bara sluta vara så fånig och inte bry mig. Jag vet inte...

Jag kunde tyvärr inte delta i Poetry Slam i helgen eftersom jag firade farsdag i Brändö. Men när jag läste dagens tidning så vet jag inte om det skulle locka så värst mycket heller. Nog fanns det där nog några guldstenar enligt mina aningar, men tänk vad arg man skulle kunna bli av att få lyssna på hatiska, samhällsföraktande dikter? Och det värsta, dessa vinner priser!! Så här är det: man kommer ingen vart med att uttrycka den enorma, svulstiga irritationen på hur vårt samhälle fungerar dåligt och hur människans onda sidor förs fram. Man vinner inget på det.

Med poesin vill man uttrycka sina känslor och funderingar, jo jag vet. Men varför då alltid ta upp "det onda"? Jag blir oerhört arg av att gång på gång se hur samhället runt omkring mig börjar te sig, hurdan uppväxtmiljö vi skapar för våra barn och inte minst, vad vi förstående vuxna vågar utsätta oss själva för. Samhällets humörsvängningar gungar i takt med jävulens visa, och jag vill inte klappa takten.

När Nordea köper en våning till sin VD för 22,5 miljoner blir det ett otroligt liv och tyckare i olika media hävdar att det är skandal.

När Håkan Juholt låter skattebetalarna stå för kostnaderna för hans övernattningslägenhet får han nästan avgå. Det blir ett ramaskri och ett drev och tyckare i olika media hävdar att det är mer än skandal. Det är nästintill brottsligt.

När den (svenska) regeringens utredare Gerhard Larsson hävdar att alkoholen, varje år, kostar de svenska skattebetalarna 63 miljarder blir det alldeles tyst och inget drev uppstår och ingen ska ställas till svars och ingen i media påstår att det är det minsta lilla problem. Kan någon klok människa förklara för mig varför det förhåller sig på detta vis?

//Benny Haag, spritpartiet

Idag kunde ur tidningen läsas att det i lagtinget rådde delade meningar om GMO:ns vara och/eller icke-vara på Åland (dvs genmodifierade organismer). Det finns mycket kunskapsluckor i många ledamöters tankesätt och man undrar varför de ens måste framgå med dessa i offentligheten.

- Jag uppskattar nytänkande, forskning och innovation. Fler och fler på jorden ska ha mat och då är GMO positivt. Och kan vi minska bekämpningsmedlen är det väl positivt?

Idag producerar världen redan, enligt FAO (Food and Agriculture Organization of the United Nations), tillräckligt mycket mat för att det skulle kunna vara möjligt att mätta alla jordbor om maten fördelades rätt. Det finns därtill många studier som visar att den matproduktionen i utvecklingsländerna kan ökas med 50-500 % när konventionellt jordbruk läggs om till ekologiskt. Jag uppskattar också nytänkande, forskning och innovation, men helst inom ekologisk matproduktion.

En annan möjlig dellösning skulle vara att minska köttkonsumtionen. Vi äter betydligt mer än vi behöver i delar av världen. Ju högre upp i näringskedjan, desto mer energi förloras. Skulle vi byta ut en del av köttkonsumtionen till vegetariskt, skulle det ge mer mat. GMO ska inte få finnas för att vi i västvärlden ska fortsätta vår hutlösa lyxkonsumtion av mat!!

En annnan ledamot: "Om en GMO-gröda kan innebära en ekonomisk fördel för Åland ställer jag mig positiv till det." Ännu ett typexempel på ekonomiska och miljömässiga värden frontalkrockar. Är det ok att man säljer tobak för ekonomins skull? Är det ok att sälja tunga droger om det är till ekonomisk fördel?

Går det inte att lösa matförsörjningsproblematiken utan att involvera genmodifierade produkter?

Den andra gången jag blir citerad i tidningen är inget glädjande citat. Det är rent ut sagt hemskt att vi måste gå till tidningen för att få folk att förstå hur knöligt det är att bedriva kultur på Åland.

Jag har skrivit om ett problem med Leaderprocessen förut på bloggen. Nu blir det värre. Så här är det i korta drag: Landskapsregeringen vill inte godkänna alla kostnader som ungdomsfilmprojektet "Fåglarna tittar på oss" uppburit och vi måste enligt dem betala dryga 3 000 € själva.

Som vi alla vet har projektet varit väldigt lyckat, med fler än 50 unga deltagare, en bra film för att vara gjord av endast unga och gjorde många engagerade också i efterhand. Projektet var startskottet till en seriös ung filmkultur på Åland och jag är glad för att ha arbetat med ett sådant projekt som styrgruppens ordförande. Men jag är inte glad för hur Landskapsregeringen behandlat oss under projektets gång.

Ett projekt går ut på att man går in i ett arbete som man inte kan förutsäga. Ett projekt är ju just att man prövar något nytt vilket gör att man inte kan förutse alla kostnader som i efterhand uppkommer. En ordinarie verksamhet är på ett helt annat sätt förutsägbart. Att budgetera ett ungdomsfilmprojekt är extra svårt, att på förhand veta vad arbetet kräver går inte, det är ju en del i den lärandeprocess som projektet innebär. När det gäller film överlag är kutymen att budgetera 10 % för oförutsedda utgifter, eftersom den skapande process film innebär är så föränderlig hela tiden.

Om ni läser citatet ovan så handlar det om ett annat problem och det är att EU-logan ska vara med på ALLA verk vi publicerar. Det var det inte på affischerna vi publicerade inför premiären av den enkla anledningen att vi inte hade fått beslut om vi skulle få ett bidrag från EU överhuvudtaget. Det utlovades en handläggningstid på 3 månader men det blev det dubbla, 6! Man kan inte säga att man blir finansierade av någon man inte fått beslut av enligt normal marknadsföringssed.

 

Självklart har vi skickat in en rättelseyrkan till LR, nu får vi se vartåt det bär.

Det är som att kapa vingarna från en fågel som ska börja flyga. Då kommer man ingen vart. Landskapsregering ska inte kapa vingar, de ska hjälpa till att bygga upp dem. Sen kan fågeln flyga fritt.

Läser igenom de intressantaste delarna av Landskapsregeringens budget för 2012, dvs kultur- och utbildningsområdena. Det finns många saker som lite förbryllar mig.

Är det inte lustigt att Landskapsregeringen fortsätter satsa på läroplattformen Fronter? Det kostar 25.000 euro för täckande av licenskostnader. Den summan kan man göra mycket med. Problemen är många med Fronter, fastän det nyss har uppdaterats. Fortfarande använder de flesta lärare inte plattformen i utbildningen. IKT-utrustning överlag används ytterst lite av lärare än idag. Det finns undantag, och dessa lär jag personligen mig bättre av. Fronter är också enligt studeranderådet på Lusse och bland den breda allmänheten klumpigt och svårnavigerat. Systemet implementeras i lågstadier på Åland just nu, och skapar vad jag har försttåt ett "ögonbrynshöjande intryck" av databaserad inlärning. Integrera Facebook, Twitter, bloggar i undervisningen för de som önskar. Använd Grouwise som obligatorisk skolmejl, använd Wilma, Netstorage och andra fiffiga program. Fronter håller inte standarden, och 25 000 ska användas för att utbilda fler lärare i datorhantering. Det är pinsamt att elever kan mer än de flesta lärare i det området.

Jag tycker Erik Schüttens senaste inlägg i den hittills sanslösa debatten om regeringens bildande och dess handlingsprogram var det allra tydligaste. Med anonyma insändare, en uppsjö oförskämda kommentarer på nätet och en massa skitsnack kommer man knappt någon vart.

Hoppas verkligen de 4 (?) olika förhandlingsparterna kan komma överens. Diametralt olika åsikter i valkampanjen kan bli jobbiga kompromisser för väljarna. Vad kan partierna svikta på? Det tycker jag blir det mest intressanta.

Man har också utsett arbetsgrupper för de olika ministerområdena. De som arbetade med underlaget till utbildnings och kulturdelen ville höra vad studerandena i Ålands gymnasium tyckte om den nya gymnasiereformen. Jag och Anna från studeranderådet valdes för Ålands lyceums räkning. Ingen dök upp från yrkesskolan, redan där en brist i gymnasiereformen, att ingen skickat vidare kallelesen och uppmuntrat studerande att närvara.

Nå vi två var duktiga och pratade i ett. Om allt från busstider, hälsovården, schemat och studerandedemokrati. Är otroligt glad för att någon verkligen vill höra på oss, så har det inte alltid varit och är inte heller på många ställen än idag i samhällsapparaten. Den kritik som riktats till gymnasiereformen är kanske inte alltid befogad, men den är oroväckande. Hoppas nu den snart nya landskapsregeringen verkligen vågar ta itu med en av den förra regeringens största misstag.

Ibland undrar jag varför det finns folk som bara vill en illa. Sådana som försöker hacka på en och bevisa vad som är fel på en inför andra i stället för att acceptera en för sina brister och ta till sig av det goda. Det är ofrånkomligt att dumma saker sker, men måste man uppvisa det så mycket att det verkar som om det onda tar över? Varför är det alltid så intressant att få veta alla hemskheter?

När Märta Tikkanen på litteraturdagarna (med temat godhet!) berättade om en varg som åt upp en människa, när medierna smutskastar offentliga personer för små snedsteg, när barn under 10 tillåts spela skjutarspel för 18-åringar och när det är tufft att bråka med varandra i skolkorridorerna och uppvisa skjutvapen på skoltid så tänker jag att världen är på väg åt fel håll. Ska det fortsättningsvis vara häftigt att uppvisa de hemska sidorna av den mänskliga aktiviteten avtrubbas man till slut och bryr sig allt mindre om varandra.

Det är inte revolvrar jag vill se, det är inte "coolt" för mig. Jag vill inte se Magnus Betnérs satiriska nonchalans och ansvarslöshet när det gäller att lyfta upp sig själv av andras gärningar, jag vill se Robert Gustafssons humor, där man vågar leka mer med sig själv för att ha skoj. Jag vill se en puss, en kram, ett leende! Det är coolt.

Ondskan kan bara besegras med godhet. Så snälla, gör en gärning du också. Det är mycket lättare så.

Det som solljus är för blommor, är leende till mänskligheten. Dessa är småsaker, så säkert: men utspridda längst livets väg, är det goda de gör ofattbart.

Joseph Addison

Andra föredraget denna vecka hölls idag på spanskalektionen. Jag hade äran att berätta lite om Argentinas natur, och igår om en sångerska på finska. Det känns som om jag fått en språkchock just nu. Mitt i spanskaföredraget ville jag börja prata finska. Nu så här efterhand känns det härligt att jag har ett modersmål som jag behärskar! Man uppskattar det som mest i sådana situationer.

En annan chock idag var min första övningskörning i Rökerirondellen i rusningstid. Chocken var mer att jag klarade det än att jag landade på dikeskanten. Tänk att det också var min första gång jag körde (frånsett då jag fick sitta i mammas famn och hålla i ratten när vi åkte på isen för ett antal år sen).

Och på tal om cirkulationer, det känns som om jag är helt snurrig av juridikkursen nu. Jag har just läst lite i boken och gjort några uppgifter om arbetsavtal, uppsägningstid, prövotid och allt däremellan. Det finns så många undantag till regler som så många sidor av kursboken. Men just det, det var ju kanske juridik jag skulle fortsätta studera. Nå inte ska det väl vara så svårt att rycka upp sig, tror jag. Fokusera mer bara.

På tal om uppryckning ska jag börja motionera lite mer. Bara så ni vet. Eller egentligen, bara så att jag blir pressad att göra det. För nu står det ju offentligt. Oj vad jag utsätter mig själv för prövningar. Som jag sa på ett möte igår, "no risk, no fun".

Och nu ska jag riskera att uppleva ytterligare en natt drömmarnas värld.