Något vill säga något till mig?
Mitt i allt, när jag spelade stycket, fick jag näsblod. Utan att ens ha stött huvudet mot något, petat i näsan eller skakat mig i takt med musiken. Sökte mig genast till toaletten för att stoppa blödningen.
När jag återkom frågade läraren mig om jag tror på Gud. "Njäe, det vet jag väl inte", sade jag i all hast. Jag kollade på noterna av det stycket jag just spelade av: "In church" (I kyrkan) av Tjajkovskij. Ni vet som skådisarna i filmernas värld får en AHA-upplevelse, så reagerade jag.
Varför fick jag näsblod mitt i allt? Jag får oftast näsblod då jag är förkyld eller då jag har ett sår som inte vill läka.
Ni kanske tror jag är vidskeplig nu, men jag vill fråga mig själv varför detta hände i samband med att vi pratade om Guds existens och i samband med det stycket jag spelade. Då börjar man faktiskt undra om allt bara var en ren tillfällighet eller om det finns något större där ute som ville berätta något till mig. Mötte jag Gud för en stund? Eller så ska jag bara sluta vara så fånig och inte bry mig. Jag vet inte...
JAg förmodar att vet vad 'selektiv perception' är? Du vet man skaffar sig en viss mobil och plötsligt ser man den överallt? FAst i verkligheten har den kanske alltid funnits med det är bara det att den mobilen aldrig har funnit plats i ditt medvetande.
Guds tilltal till alla människor är konstant. Men den enskilda individens varseblivning av det tilltalet är en helt annan sak. Näsblod till 'The Church' kan vara ett ögonblick då det som alltid finns där blir synbart för just dig.
Det gör dig inte vidskeplig, bara medveten om det numinösa som alltid hovrar runt oss och ryttlar över oss, vare sig vi vet om det eller inte.. :-)
Ja Gud har kanske inte varit på min sida alla gånger i livet kan man väl säga och jag har kanske inte varit vid hans/hennes/dess heller. Kanske jag börjar tänka med selektiv perception från och med nu då?
Eller en annan kommentar jag fick på inlägget, jag kanske inte fann något högre utomstående, jag kanske fann något djupare inom mig själv.
http://www.youtube.com/watch?v=Epow4VXhnW0
Tja, tänk om det faktiskt är så... :)
Antar att de flesta tycker du är "pallrig" nu, men det du skriver hände mig också, fast i annan form. Man inser att man VAR pallrig före käftsmällen kom. Man måste dra nytta av det, tror jag.