Den andra gången jag blir citerad i tidningen är inget glädjande citat. Det är rent ut sagt hemskt att vi måste gå till tidningen för att få folk att förstå hur knöligt det är att bedriva kultur på Åland.

Jag har skrivit om ett problem med Leaderprocessen förut på bloggen. Nu blir det värre. Så här är det i korta drag: Landskapsregeringen vill inte godkänna alla kostnader som ungdomsfilmprojektet "Fåglarna tittar på oss" uppburit och vi måste enligt dem betala dryga 3 000 € själva.

Som vi alla vet har projektet varit väldigt lyckat, med fler än 50 unga deltagare, en bra film för att vara gjord av endast unga och gjorde många engagerade också i efterhand. Projektet var startskottet till en seriös ung filmkultur på Åland och jag är glad för att ha arbetat med ett sådant projekt som styrgruppens ordförande. Men jag är inte glad för hur Landskapsregeringen behandlat oss under projektets gång.

Ett projekt går ut på att man går in i ett arbete som man inte kan förutsäga. Ett projekt är ju just att man prövar något nytt vilket gör att man inte kan förutse alla kostnader som i efterhand uppkommer. En ordinarie verksamhet är på ett helt annat sätt förutsägbart. Att budgetera ett ungdomsfilmprojekt är extra svårt, att på förhand veta vad arbetet kräver går inte, det är ju en del i den lärandeprocess som projektet innebär. När det gäller film överlag är kutymen att budgetera 10 % för oförutsedda utgifter, eftersom den skapande process film innebär är så föränderlig hela tiden.

Om ni läser citatet ovan så handlar det om ett annat problem och det är att EU-logan ska vara med på ALLA verk vi publicerar. Det var det inte på affischerna vi publicerade inför premiären av den enkla anledningen att vi inte hade fått beslut om vi skulle få ett bidrag från EU överhuvudtaget. Det utlovades en handläggningstid på 3 månader men det blev det dubbla, 6! Man kan inte säga att man blir finansierade av någon man inte fått beslut av enligt normal marknadsföringssed.

 

Självklart har vi skickat in en rättelseyrkan till LR, nu får vi se vartåt det bär.

Det är som att kapa vingarna från en fågel som ska börja flyga. Då kommer man ingen vart. Landskapsregering ska inte kapa vingar, de ska hjälpa till att bygga upp dem. Sen kan fågeln flyga fritt.