Fotoakuten.se

När en ung människa skrattar finns ingen bot. Vi blir alla smittade. Det går inte att motstå. Tvärs över daggstänkta berg går de utan att se till höger eller vänster. Ingenting är svårt, inget sitter fast.

Vi gamla hukar i stugor och gårdar. Vi oroar oss för regn och torka, tidtabeller och tjuvar. De unga struntar i försiktigheten. De vet helt enkelt inte bättre. De marscherar förbi utan att bry sig om ordningen, hur vägarna går, vilka bestämmelser som finns, vad som står i planerna. De är på väg till Woodstock, till visfestivalen i Kumlinge eller till Himmelska Fridens Torg. De är på väg att förändra världen med sitt bekymmerslösa skratt.

När en ung människa älskar finns inga hinder. Inga pengar, inga språk, ingen hudfärg är i vägen. Släkt och familj får stå tillbaka. Romeo bryr sig inte om att Julia är en Capulet. Tristan bryr sig inte om att Isolde är bortlovad till hans morbror och chef. Vad bryr sig kärleken om ordning, reda och förbud?

Vi gamla vet bättre – men det gör inte de unga och tur är det. Kärleken struntar i socialgrupp, mantalsskrivningsort och skatteundantag. Sommaren bygger sina cumulusslott på himmelen men de unga söker inte skuggan. Sol, vind och vatten är all vägkost som behövs för den som älskar. Vägen till framtiden är kanske inte så tydlig, men den är ljus och lätt att gå när man är två.

När en ung människa går vilse finns inga gränser. Det kan gå hur långt som helst. Individen förlorar sig i ett annat sammanhang, som när träden grönskar och går in i den gemensamma skogen. Du, som förut var så tydlig, försvinner ur vår syn, in i en värld som vi inte känner. Du går på främmande vägar. Molnen, som bara var färgklickar på himlens blåa duk, skuggar dig nu där du går.

Vi gamla förstår inte vad som sker. Vi oroas, vi går längs vägar och vatten och ropar men får inget svar. Skall han komma tillrätta? Sent på kvällen fladdrar ljusen oroligt i skärgårdsbyn. På himlen samlas stjärnorna i täta flockar.

När en ung människa dör finns inga ord. Vad kan vi säga när allt har gått för långt? När alla våra förmaningar och omsorger var förgäves. När det värsta hände som tänkas kunde. När vägen var riktigt farlig och gick till den andra sidan, dit vi inte kan följa med.

Vi gamla har inget svar på den enkla frågan: varför? Vi kan inte svara och vet inte vem vi ska fråga. Vår erfarenhet är värdelös. Vår klokskap är utan nytta. Vårt språk räcker inte till. Vi lever vidare, utan att förstå tingens ordning. Natthimlen är väldig men tyst.