I JCI:s valmaskin ställs frågan om avgiftsfri kollektivtrafik. Jag svarade "delvis inte". Vad menade jag med det då? Jo så här: Visst skulle det underlätta för mig om det var gratis, jag åker ju buss ganska ofta. Trots att det skulle vara bekvämt att sätta sig i bussen utan att betala, så ser jag tyvärr många nackdelar.

Ett argument för avgiftsfri kollektivtrafik är att den minskar bilismen. Visst kan den göra det, men frågan är till vilken grad och till vilket pris. Vi måste se hur andra har tacklat den här frågan, exempelvis Helsingfors som häromåret utredde frågan. Som svar fick man att gratis kollektivtrafik skulle minska bilismen med endast 9 % och utsläppen med 3 %. Kostnaden skulle bli 150 miljoner euro om året. Det finns alltså kraftigare och billigare medel man kan ta till.

Sen kommer vi också till frågan om det faktiskt är bilister som väljer bussen i stället, eller om det är sådana som annars skulle cykla och gå. Ingen vill väl uppmuntra till minskad vardagsmotion?

Ja, det är ett stort problem att vi är ett av de biltätaste regionerna i Norden med 6199 personbilar per 1000 invånare. Men jag tror man kan göra många andra saker för att minska bilismen på Åland. Me anledning av min insändare i dagens tidningar så kommer här FLER än tre konkreta åtgärder:

• Gör stadens centrum bilfritt. Man behöver inte bilen där, det är rena rama lyxkonsumtionen. Man kan gott röra på benen lite extra, cykla eller åka stadsbuss. Ingen storhandlar ju heller i stan, det gör man i Jomala.
  
• Inför fler/förstora rådande cykelparkeringar (med tak) vid arbetsplatser och institutioner genom att föra in det i parkeringsnormen.
  
• Bygg fler cykelbanor på Åland, t.ex. Jomalarakan, Svibytrakterna och i Sund.
• Busstiderna måste bli mer exakta och genomförbara, ingen vill vänta i 10 minuter extra på att bussen ska komma hela tiden. De ska också matcha skärgårdstrafiken och skoltiderna mycket bättre. Vid speciella evenemang sätts extra turer in.
• Bygg trevligare busshållplatser med genomskinliga bussbås på landsbygden, sådana som inte kan vältas.
• Ha fler kvällsturer och dra in på dagsturerna rent generellt.

Har ni fler förslag så kommentera!

Men ändå måste vi se realistiskt, bilismen måste finnas i vårt samhälle för att "allt ska funka". Bussarna åker inte till varendaste landsväg, bussarna begränsar friheten på många sätt. Det som är viktigast är nu att drivmedlen blir miljövänligare. Mer om det skriver jag i ett annat inlägg.

Jag kanhända vara del av ett missförstånd,
Men är det du som uppfattat mig fel,
Eller jag dig?

Det spelar ingen roll för tillfället,
Även om jag gärna vill analysera,
Fundera och räkna ut,
Se på vilket sätt jag hamnade fel;
Ännu en gång.

Jag bör antagligen byta vanor,
Och sluta med det som är uppenbart hos mig;
Den totala ärligheten, öppenheten och mitt trånande.

I stället kanske jag bör sluta söka,
Försöka intala mig att en gång är ingen gång,
Och att jag inte bör komma in i en vana;
Undvika samhörighet för ett slag,
Odla min ensamhet,
Fånga det som fångas kan,
Samt själv låta mig bli fångad,
Om bara för en stund.

Anonym

Oavsett vilken förening man talar om, kan jag nästan garantera att alla någon gång diskuterar medelåldern i styrelsen. Många är oroade över sin förenings överlevnad, men inser inte alltid att de bör förändra sitt sätt att arbeta på.

Orsaken till varför ungdomar inte är lika mycket föreningsaktiva som förut beror främst på Internet. Där skapar man sina egna informella föreningar så som Facebook-grupper, klaner i olika spel, msn-kontakter och andra forum. Det finns så mycket info samlat på nätet, och det är enkelt för ungdomar att tillgå Internet för att uttrycka sig. Behöver man sedan överaktivera sig? Att många föreningar vägrar använda sig av teknikens hjälpmedel är en orsak till varför ungdomar inte känner för att bry sig. Hänger inte föreningarna med, hänger inte ungdomarna på. Däremot är det personliga mötet också väldigt viktigt, samhörigheten ”IRL” är något vi ungdomar också bör ta del av mer. Innesluter vi oss i nätet alltför mycket så äter spindeln snart upp oss. Så det är ingen lätt balansgång.

Men hur löser vi då problemet att ungdomar inte engagerar sig lika mycket politiskt som vuxna? Då menar jag mer än att politiker ska finnas tillgängligare på nätet, som jag skrev i mitt förra inlägg. I mångt och mycket ligger lösnigen i att sluta se oss som just ungdomar. De ungdomar som är med i någon förenings styrelse ses som representanter för “de unga”, men varför det? Kan man inte bara få vara sig själv? Att klappa ungdomar på huvudet och tycka att de är duktiga då de sitter med på möten är bara fånigt. "Vad bra att du engagerar dig." Säger man så till en äldre politiker?

Men ändå är det viktigt att få upp intresset genom att exempelvis hålla ungdomsparlament, ha elev- och studeranderåd och ha ett ungdomsråd under Landskapsregeringen. På det sättet öppnas också vuxnas ögon för att ungdomar verkligen kan om de vill. Fast vi ska akta oss att ändå klappa våra ungdomar på huvudet för den skull. Efter konstitueringen nu i höst, ska vi se till att vi ser ungdomsrådet som vilket annat råd under Landskapsregeringen som helst! Det ska inte vara en lekplats som ser bra ut utifrån.

Alltså, helt enkelt, sluta behandla oss ungdomar som just ungdomar, och börja behandla oss som vilka samhällsmedborgare som helst. Detsamma gäller ju för pensionärer, skärgårdsbor, funktionshindrade osv... Först då kan vi känna att vi alla är viktiga delar av ett större sammanhang - på allvar.

Bild: fotoakuten.se

Då man blir myndig blir man som bekant röstberättigad, men jag som många andra har och hade ingen koll på politiken på Åland vid 18-års ålder. Nu ljuger jag lite jag vet precis hur systemet fungerar (tack vare undervisning) och hur min röst gör inverkan, men jag vet i princip ingenting om de partier och personer jag kan välja att rösta på i undantag av några få personer jag känner privat.

Jag tycker givetvis att det finns områden för förbättring på Åland och skulle rösta om jag hade en helhetsöverblick av partierna skulle jag antagligen (om jag tyckte att ett parti+person var av samma åsikt som mig) gå iväg till valurnorna på valdagen och lägga min röst.

MEN! om jag ej har haft tid att få denna information tycker jag personligen det är värre att gå och rösta än att låta bli, min okunskap kan ju göra att den jag borde röstat på hamnar utanför...

Problemet är inte att jag är dålig på att rösta, problemet är att jag vid 18 års ålder (+5 år utomlands) inte har hunnit få en tillräckligt bra uppfattning om politiken, och jag förstår inte vad som är dåligt med det?


Jag tycker den beskrivningen överensstämmer rätt så bra, eller vad tycker ni? Ungdomar beskylls ofta för att inte bry sig. Men det behöver som sagt, inte betyda det. Det huvudsakliga problemet är enligt mig att politikerna inte i så stor grad närmar sig ungdomarna genom de kanaler vi dagligen använder. Man måste visa att det är frågor alla är delaktiga i, att det är intressant och framför allt viktigt! Glömmer man det blir politik något som bara "gamla gubbar och gummor" ägnar sig åt.

Här på Åland kan man kanske tycka att det inte spelar så stor roll, eftersom partierna verkar stå för liknande idéer. Men fundera nu lite, alla är ju i slutändan olika! Det finns också personer som står långt borta från era åsikter. Se då till att inte rösta på dessa människor, och rösta på något annat som ni har någorlunda samma åsikter med! Givetvis.

Jag ställer ju själv upp, så för mig är valet enkelt. Tur är ju det. :)

Trots att inte barn känner varandra kan de börja leka med varandra på en lekplats. Trots att barnens föräldrar har olika ursprung kan barnen leka glatt. Är detta ett prov på att barnen inte kan tänka ordentligt? 

Många människor måste veta hur de ska bemöta en annan människa genom att sätta upp speciella mallar för olika "typer" av människor. Det finns en logik i det. Inte pratar jag med ett barn på samma sätt som jag gör med en åldring? Men när det går överstyr, när man också sätter skillnad på andra faktorer som har med exempelvis etnicitet, religion, kön, funktionsnedsättning eller könsidentitet att göra, då börjar vi också kategorisera dem, värdera något bättre än något annat. Ofta anser man sig själv inneha den bättre kulturen, det bästa sättet att uppträda på.

Nej, barn är inte dumma. Barn har bara som mål att ha roligt med varandra. Där måste vi ta efter lite mer. Höjer vi ögonbrynen för det vi tycker är konstigt, begränsar vi oss själva och har svårare att ha - just det - roligt. Därför lägger barnen aldrig in sig i vad lekkamratens pappa har för jobb, om han klär sig konstigt eller om han inte gillar tjejer. Det är onödigt helt enkelt.

Så vad vill jag säga med det här? Att vi ska bygga fler dagis? Å nej, det är svårare än så. Det handlar om något som omger oss hela tiden, det handlar om sjuka normer som inte låter människor vara som sådana de är som lyckligast. Här är främlingsfientlighet bara en av dem.

Enligt mig är tolerans att ha förståelse för olikheter och att därmed släppa på sin självcentrering. Om man bara tänker utifrån sig själv och sina behov är det svårt att vara tolerant. Man behöver inte gilla det som är annorlunda, men man bör i alla fall respektera det.

Bild från fotoakuten.se

Har fått mycket goda recensoner angående min bloggdesign. Det är ju kul. Nu har jag också bytt domän och förenklat hela radiramsan till www.simon.ax.

Snart ska jag ta bort den här jädra reklamen här under inlägget.

Detta år grundades det första kristna samhället i Afrika.

Om man adderar mars och maj månaders dagar och plussar till tre får man detta tal.

Den genomsnittliga livslängden i Afrika på 90-talet är detta tal.

Denna Europaväg går genom Malmö och Ystad.

Röstar ni i lagtingsval på nummer 65 röstar ni på det inte ännu mögliga brödet i brödhyllan. :)

Om man har bestämt sig för att man inte bara ska locka röster till partiet utan att verkligen komma in som ledamot i lagtinget så ska man köra igång med en hejdundrande valkampanj. Man kan vara hur klok och djupsinnig som helst, och ändå få under 10 röster. Då är man antingen en dryg person eller så har man inte visat vad man står för. Jag ska försöka vara allt förutom dryg. ;)

Det underhåller mig att det fanns kandidater i förra valet som fick 0 röster. Ångrade man att man ställde upp, hade man dåligt självförtroende vid valdagen, glömde man att man hade skrivit under ett viktigt papper, eller var man bara lite extra förkyld?

Igår skapade jag ett evenemang på Facebook. Är ni med i Facebook så tycker jag att ni också ska ta chansen att vinna biobiljetter till Ålands bästa biograf (ja, det är också den enda). Jag står också på en stor skylt utanför Alandica med Jessy Hartvik (sett från Arken). Imorgon kommer jag med bland annat henne att dela ut våra utvalda, matrecept på Travbanan under skördefesten. Se oss där kl 12-15!

Ungdomen är en cancersvulst på samhällskroppen. De bara super om helgerna. Dagens populärkultur gör oss till hatiska monster. En sådan uppfattning har jag länge fått leva med från olika håll.

Så klart vill ingen säga det rakt ut, men det föreligger något speciellt när det handlar om frågor som direkt rör ungdomar. Bland politikerna så fanns ibland en viss oförståelse för hur ungdomarna ser på världen idag. Det värsta är att det här i förlängningen bidrar till mindre prioritet på dessa frågor och vi fortsätter i generationer se våra medmänniskor på detta sätt tills vi slutligen lever i ett hurudant samhälle vill jag fråga? Vad är viktigare, Föglötunnel, Stornäsgolf eller ungdomarna? För mig är svaret givet.

Föraktet mot ungdomarna är än idag utbrett. Man vill lätt skylla på att ungdomarna står för en stor del av de samhälleliga problemen. Uttrycket ”dagens ungdom...” är säkert välbekant i negativ ton. Ungdomar gör visserligen mer ofog än de vuxna enligt undersökningar, men det har bra förklaringar.

Främst är det lätt att skylla på någon speciell grupp, men det är desto svårare svårt att inse att det är en själv som kan ha vållat problemen. De vuxna är ju de som fört ungdomspolitiken, såväl från parlaments- till kommunal och familjenivå. Ungdomskulturen är visserligen kanske "radikalare", men enligt mig så återspeglar den vuxenkulutren ganska bra. Nu vill jag inte använda mig av "skylla på andra"-metoder, ungdomarna har ju själva också ett ansvar som många också missar. Men det huvudsakliga ligger inte i det resonemanget enligt mig. Samhällets uppfostran har större betydelse.

Några har skapat dagens hårda krav och perfektionsshets. Ungdomar ska snabbt ut i arbetslivet, och stressen är inte hälsosam. Några har bestämt vad vi borde göra, hur vi ska agera och klä oss, hur vi ska vara. Att tatuera sig anses inte vara anständigt, trots att attityderna successivt förändras. Att vara ungdom kan ofta innebära en upproriskhet mot just dessa vuxnas begär vi förutsätts anta. Det vet jag själv och det är även en anledning till varför jag ställer upp i val i höst.

Om man har kommit så långt som jag har kommit i mitt liv när det gäller ålder, och tittar tillbaka på vad som har hänt och vad jag har lärt mig och vad som har hänt inuti mig; om jag då liksom inte snuddar vid frågan att det är något mer som varit med mig, så då förstår jag inte hur man ser på sitt liv. Utan, jag tror att det naturliga är, när man tittar tillbaka på 58 år, och ser hur det har hänt, vad min folkskolelärarinna hade sagt, vad jag gjorde under studietiden, vad jag hade gjort tillsammans med min barn och familj; och när jag tittar tillbaka och ser det, då är jag fullständigt övertygad om att det finns en djupare dimension. Och inte bara övertygad om, jag erfar, jag erfar en djupare dimension.

Vad ska jag ta mig till med den erfarenheten? Vad ska jag ta mig till med den? Rycka på axlarna? Nej, då behöver jag formulera den på något sätt. Och när jag formulerar den på något sätt, så, för mig så står det väldigt väldigt nära att använda mig av ett kristet språk att formulera det.

Då kan jag tänka att jag möter en muslim som tittar tillbaka på sitt liv och kan säga samma sak; att när jag som 58-årig muslim tittar tillbaka hur det har varit där och ser hur det har gått, så erfar jag att det här är inte bara jag, det är något större än mig. Med större menar jag inte något som är ovanför, utan mera än vad jag är. Och då vill muslimen formulera det enligt sin tradition.

Det är livsviktigt att formulera detta. För formulerar vi inte detta hamnar vi in i "nevermind". Lever vi i ett nevermind-samhälle, då är vi i ett olyckligt samhällle.

Kent Danielsson på tvm.ax
(bild från www2.edu.fi)

Vad tror ni? Hamnar vi i ett nevermind-samhälle om man inte har någon slags tro? Kan vi bry oss om varandra fastän vi inte tror på någon sorts större kraft?

Att göra någonting ur ingenting. Det är en gåva som inte är förbehållen en viss typ av människor. Alla människor är kreativa, men de flesta lägger inte märke till sin kreativitet eller utvecklar den inte till sin fulla potential.

Vi föds som nyfikna varelser. Många slutar grundskolan som skoltrötta varelser. Att vara kreativ och tänka utanför boxen, vara annorlunda och sticka ut, det vågar inte många. De som gör det blir på ett eller annat sätt bestraffade. Kanske inte fysiskt som förut, men kanske genom sänkta betyg, utfrysningar eller via föräldrasamtal. Vi uppfostras till att vara "mainstream". Vi uppfostras till att inte se våra egna individuella förmågor.

Den amerikanske författaren Douglas Hofstadter beskriver kreativitet med fem ord: att hoppa ut ur systemet. Vad händer med barns och ungas nyfikenhet och motivation när de börjar skolan? Intressant till en början, javisst. Man träffar kompisar, lär sig nya saker hela tiden. Men det går över. Inte för alla, men för alltför många.

Lite beskrivande citat ur skolvärlden:

Varför lär vi oss det här?

Imorgon är jag magsjuk.

Vad är klockan?

Kan vi sluta lite tidigare, det är ju ändå torsdag!

Man måste känna att man lär sig för att det är meningsfullt. Att det verkligen ger något man kan ha nytta av i framtiden. Tycker du att det är viktigt att vi lär oss hur många km lång floden Donau är, för att sedan glömma bort det? Korvtoppning behövs inte i lika mycket idag, när vi har internet som uppslagsbok. Internet är ett skitbra verktyg för att ge utlopp för sin kreativitet, varför har vi kommit så kort när det gäller IT i skolan?

Enligt forskningar är det mycket bättre att belöna människor för att de anstränger sig, och inte utefter resultatet. Som min (prisbelönta) mattelärare brukar säga: Man får inte poäng för svaret, utan vägen till svaret. Så ska det vara i alla ämnen, inte bara matte. Det viktigaste med grundskoleutbildningen är att ge eleverna nyfikenhet, motivation och kreativitet för att vilja lära sig något. Har man åstadkommit bara det, då kan man lära sig hur mycket som helst. Har man en dålig lärare i historia blir man inte intresserad, har man en bra kan man plugga hur mycket som helst.

Jag kommer att kämpa för att vi bland annat låter:

• eleverna prata mer i klassrummet och att inte bara läraren pumpar ut info.

• införa film som ämne i grundskolan i och med den globala utvecklingen.

• införa praktisk samhällskunskap som enskilt ämne i högstadiet, så man får lära sig om hemsysslor och andra samhälleliga frågor som berör i vardagen.

• involvera fler sinnen och hela kroppen i den lärande processen. T.ex. att vara utomhus, använda sig av rollspel, se kortfilmer, höra på relaterad musik osv.

• eleverna ha större kontroll över den vardag de lever i. Elev- och studeranderådsverksamheten är en viktig del.

• IT införas och fästa blicken på kritiskt tänkande när det gäller inhämtning av faktakunskaper.

• eleverna själva fundera över ett problem, vilket höjer viljan att förstå det.

Utbildningen ska vara till för att utveckla människan inifrån för att kunna röra sig utåt, ut bland folk. Vi lever i en värld där det är allt viktigare att ta hand om varandra och bry sig på grund av globalisering, världskriser, naturkatastrofer, terrorism och andra problem vi orsakar eller bidrar till med vår aktivitet. Skolan ska sätta samman folk, i stället för att göra alla "mainstream", göra alla till speciella individer. Det gör den inte idag.

Jag håller på och fifflar lite med bloggdesignen nu. Varning för konstiga krumelurer här och var.  Kommentera gärna lite.

Jag träffar folk som säger: ”Jag vill bli så rik att jag inte längre behöver bry mig om pengar”. Men det blir bara vettigt om man bestämt sig för att det är jobbigt att bry sig om sina pengar. Är det enda man tänker på pengar, är det då meninget med livet? Nog för att man kan göra mycket, men med pengar kan man inte göra allt. 
Så här skulle jag ha sagt:

"Jag vill bli så rik som människa att jag inte längre behöver bry mig om pengar."

Jag får ursäkta mig, vi är ju faktiskt 4 (!!!) ungdomar som ställer upp för Obunden samling nu. Den tredje är Jenny Pettersson och fjärde Robin Janson. Det måste vara rekord på Åland. Vad jag är glad!

Det är glädjande för mig att se att många ungdomar tar steget in i valkampanjerna. Idag fick jag reda på att Samuel Fagerholm ställer upp för Centern och Johanna Grönlund för Obunden samling. Vad jag har förstått är vi alltså 6 unga kandidater till lagtingsvalet. Det blir att kämpa för varje ung röst. Det gör allt svårare så klart, men desto roligare. Kul att en ny generation träder fram och bryter mönstrena.

Sätt upp höga mål, och sluta inte förrän du nått dem, sa en klok kille.

Jag ställer inte upp bara för att politik är kul. Lagtinget är ingen lekstuga, eller tja, SKA inte vara det. Jag ställer upp för att driva mina hjärtefrågor. Egentligen gör det inget om jag inte kommer in, huvudsaken är att mina frågor går in i folks medvetande och gör framsteg i praktiken. Jag måste få säga det: politik idag är alldels för mycket gubbar och gummor som bedriver högläsning av skittråkiga dokument, och det värsta är att vi betalar för det.

Men det snabbaste sättet är ju självklart att jag kommer in i lagtinget och själv rör om i grytan. Lämnar jag sleven till andra vet jag inte om det bränner i botten. Jag gillar i alla fall inte vidbränd gröt. Och jag blir så arg på hur ungdomar blir åsidosatta, hur miljön tar skada av egoism och hur vi överlag behandlar andra djur och människor på Åland och i världen.

Puh, nu fick jag det sagt.

Jag steg upp, åt frukost, gick till bussen, var på lektion, gick till lagtinget på verkställande utskotts-möte, skrev på några papper, gick tillbaka till skolan och åt, hade lektioner, hade ett möte med ÅMI:s rektor, missade en buss vilket inte var någon fara då nästa buss kom tätt därefter, varpå jag åt samtidigt som jag läste ett nytt nummer av miljömagasinet och tänkte på om jag skulle bjuda två kompisar på tårtkalas, vilket jag sen gjorde. Vi pöste oss i soffan, såg på Idol och åt godis. Här skriver jag ett av mina mest meningslösa blogginlägg på tre meningar, men jag ville bara berätta att jag är 18 år nu.

Älskande vän,
upphör med krossandet,
med missunnandet,
med gnällandet.

Hämta näring,
besök källan!

Din tid är här;
tid att leva,
glädjas,
se godheten i dig.

Låt ingen
eller inget
fördunkla din blick.

Kämpa inte mot!
Släpp taget!
Och andas
in i den godhet
som kan vara du!

Under tre torsdagar i rad har vi i Obunden samling diskuterat vårt digra valprogram. Och det är inte ännu klart! Det tycker jag är glädjande, att vi har så många idéer och förslag på hur samhället bör utvecklas på alla olika plan. Allt från turism och skärgårdstrafik till ungdomar och narkotika. Det finns något för alla.

En väsentlig skillnad till andra partier är att vi verkligen tar tid på oss att diskutera tillsammans och komma fram till vilka frågor som är viktigast, stärka gruppgemenskapen och arbeta inifrån först. Inte heller någon partipiska som styr, eller någon typ av mall vi ska gå efter när vi utarbetar åsikter. Därför kan man tycka att vi har varit lite "efter" i valarbetet. Men det skulle jag inte säga. Jag vill inte heller oroa mig för valpejlingen, valkampanjen har ju knappt börjat.



Jag är ju egentligen ny i gänget, men vid förra valet var ObS bra på att spurta. Men egentligen, vem orkar utsättas för ständig propaganda under flera månader?? Kan ju bara se på dagens insändarsidor. Framkrystat och fjäskigt skulle jag säga. Vem orkar läsa svamlet? Knappt jag kan jag erkänna. Men vad kan tidningarna göra mer än att kapa av för långa insändare... ;)

Nå i alla fall, snart kommer jag att synas utanför Alandica. Snart skriver jag under pappret och snart kommer jag in i lagtinget.

//Besserwisser Simon