"En kantor går på jobb som vanligt, fast någonting är ändå inte riktigt som vanligt. Eller är det?"

Så lyder förklaringstexten till filmen "Soak Kaos" som visas på VERA-festivalen den 14 mars. Ni ska inte tro att jag suttit hemma och ugglat i mina skolböcker alla dagar. Jag har filmat och redigerat materialet och utgör en tredjedel i arbetsgruppen Ålands motorsågsmusik, tillsammans med Stäni Steinbock (musik) och Kari Niskanen (visuella inslag). Judit Deáki spelar den mystiska kantorn i kortfilmen. Med en sådan kombination av kreativa människor är det givet att filmen inte kan bli som den vanliga föreställningen av begreppet film.

 

För örat ljuvlig motorsågsmusik utlovas tillsammans med starka visuella inslag, vilket tillsammans borde ge upphov till en makaber stämning. Varken skratt eller spyreflexer kan utlovas, men däremot en rejäl tankeväckare.

Kom förresten gärna på VERA-festivalen, det finns också många andra filmer att se. Kolla deras hemsida.

Det har nu gått en tid sedan frifräsarna Nils Manelius och Jack Sjölund blev uteslutna ur Obunden samling varpå de började härja i tidningarna för att få så mycket uppmärksamhet som möjligt. I dagens tidningar ser jag efterdyningarna i form av mess. Men jag funderar nu riktigt om messen faktiskt inte i själva verket är skrivna av dessa herrar. Samma typ av språkbruk, samma åsikter i syfte att få det att se ut att många håller med dem i deras homofobiska och främlingsfientliga åsikter.

Så finns det också sådana som försökt dra nytta av det. Lagtingsledamoten Igge Holmberg verkar ha fått myror i byxorna och har aktivt försökt bryta ner deras åsikter. Detta högst sannolikt med avsikten att ytterligare få nya sympatisatörer. I sin tur vill frifräsarna dra nytta av det, och börjar med fåniga personangrepp och osakligheter vad gäller Igges åsikter i ett annat sammanhang (om Sveriges styrelseskick). Det är tur att denna karusell inte fortsatte. Jag hade hoppats på en seriös debatt om integration, invandring och HBT-personers rättigheter. Varför svamlar alltid politiker när det gäller dessa frågor?

Nils och Jack menar att demokrati också bygger på tolerans för deras åsikter. Men hur långt ska toleransen få verka undrar jag? Det är samma sak med yttrandefriheten. Den verkar vara så helig så att man får säga vad som helst till en annan människa. Så är det givetvis inte. Alla friheter bör ha sina begränsningar, så också demokratin. Det sägs att "ingen åsikt är fel". Jag håller inte med. Att ha en åsikt är en aktiv kognitiv process som kan gå snett. Att underminera vissa grupper i samhället på det sätt som nu uttrycks, är mot den finska grundlagen och därmed FEL. Vi bör inte acceptera sådana åsikter, vi bör säga vad vi tycker; inte skratta med eller skratta åt; inte ständigt åberopa toleransen som mantra. I det avseendet håller jag med Igge.

Jag kom över en tänkvärd text på Facebook som jag gärna vill dela med mig av.


Vi är alla tacksamma för det vi har. De människor vi älskar, de vänner vi gör, huset, jobbet och bilen - alla dessa gåvor placerade i våra vardagsliv och, ja, vi är och bör definitivt vara tacksam för dem.

Men det finns mer att vara tacksam för, bland annat just de saker vi kan se som problem. Dessa:

- Jag är tacksam för min bil gick sönder, eftersom det gav mig möjlighet att vara ödmjuk och be om hjälp - och att någon speciell visar mig äkta vänskap, att lära sig att man kan bli överraskad av de personer som man minst anar att dyker upp, och för universum för att den stärkte min tro om att allt - även vad som verkar vara "otur" - händer för en god anledning.

- Jag är tacksam för att förlora jobbet jag haft i fem år, eftersom det satte mig på en väg att återupptäcka vem jag var, vad jag var gjord av, och vad jag verkligen ville göra i detta liv.

- Jag är tacksam för alla de misstag jag har gjort, eftersom de har lagt till djup erfarenhet, lärt mig vad man inte ska göra, gjorde segrar ännu härligare, och gett mig möjlighet att få kontakt med människor från alla stunder av livet och att krama någon som behöver tröst och säga "jag känner dig, jag vet exakt vad du menar".

- Jag är tacksam för alla de saker som jag ännu inte har och alla de människor jag ännu inte har träffat, och alla de behov jag ännu inte har uppfyllt, eftersom det är genom alla dessa saker som jag fortfarande kan drömma, vara kreativ, och vakna upp med insikten att jag är skaparen av min egen verklighet, att livet handlar om perspektiv, visioner och önskan om att göra varje dag det bästa - för dig och någon annan som korsar din väg.

Allt - den svåraste situationen, den tuffaste personen att hantera - är en gåva, precis som familjen, alla dessa vänner, huset, jobbet, bilen, allt det vi uppskattar och gör livet härligt. Låt oss öppna våra sinnen och titta djupare in i vad livet verkligen erbjuder oss, och komma ihåg vad en stor vetenskapsman sa en gång:
"I mitten av svårigheten ligger möjlighet." - Albert Einstein


Fri översättning gjord av en förkyld ung man, som är tacksam för sin sjukdom.

Adolf Hitler skrev följande i Mein Kampf:

"Man måste rätta sin andliga nivå efter uppfattningsförmågan hos de minst intelligentaste bland åhörarna."


Men den finlandssvenska poeten Edith Södergran uttalade sig så här i och med utgivningen av en bok:

"Denna bok är icke avsedd för publiken, knappast för de högre intellektuella kretsarna, endast för de få individer som stå närmast framtidens gräns."


Det är kanske väldigt svart-vitt och framfusigt att säga, men jag skulle vilja påstå att det är många som gör som Hitler än idag: smörar och sänker sig till den grad, att de inte längre vet vad de pratar om. De få som vågar vara speciella som Edith, är mer medvetna. Edith Södergrans progressiva poesi ansågs befängd och gick inte hem i så många stugor. Men idag hyllas den för sitt djup.

Ytlighet varar inte länge, men djupsinnigheten varar för evigt.

"Vad duktig du är", sade pappa i förbifarten idag.

Idag skrev jag sista provet i period 3. Sju sidor utvecklingspsykologi med tät text och små marginaler. Egentligen behöver jag inte fortsätta gå i skolan. I morgon börjar en ny period och många treor drar kosan iväg till andra bestyr: jobb, fritissysselsättningar, vila. Men jag väljer skolan några veckor till.

Någon skulle kunna säga att jag är tokig som inte väljer att "slippa eländet", och de som mot förmodan säger det tycker jag nästan synd om. De har då inte riktigt insett hur bra vi har det här i Norden. Skola är inte detsamma som elände, ja kanske någon tid i högstadiet då man sprudlade av onda pubertala hormoner, men nu pratar vi om gymnasiet och en viss mognad! I andra världsdelar kämpar man för att få en god utbildning, här gäspar vi åt det? Finns det ingen tacksamhet hos dessa "skolhatare"?

Jag läser samhällskunskap, drama och psykologi. Det intresserar mig helt enkelt.

När jag som vanligtvis, åkte bussen hem från skolan idag tänkte jag extra mycket på en grej. Det var något helt naturligt för de flesta av oss, men ingen tänker på det. Ja, förutom jag då.

En mamma och två barn steg på bussen. Busschauffören hälsade glatt och de två barnen tågade iväg för att hitta sina busshållplatser. Mamman betalade till chauffören och gick sen till barnen längre bak i bussen.

Vad var det för skumt med det undrar ni säkert. Inget alls, svarar jag! Men jag tycker det säger ganska mycket om dagens samhälle, och den här gången på det positiva planet.

Mamman väljer att låta barnen gå först in i bussen. Ja, varför skulle mamman vilja låta barnen vänta ute i kylan på att mamma betalar resan/"hålla i handen", innan mamman väljer sittplats och vem som sitter var etc? Den här mamman, och det är turligen inte den enda, lät barnen välja, lät barnen gå först. Den här mamman litade på att barnen valde bra platser och att de inte skulle börja bråka och skrika i bussen. Mamman kände sig säker och barnen verkade inte alls vara rädda för att välja platser.

Bara det är ett sätt att uppmuntra barnen till frihet och kreativa lösningar. Vart försvinner den förmågan när barnen blir i skolåldern undrar jag?

Men jovisst, nu kan det ju också varit så, att barnen själva var så ivriga att de av all hast sprang in i bussen. Men det är väl lika kul det.