Beslutade mig idag för att tillsammans med mamma gå på en promenad runt Dalkarby i stället för att slöa inomhus som jag tenderar att göra ibland.

Efter den uppfriskande gångturen fick jag energi att städa i köket från all disk, alla brödkorn på köksbordet och mandarinskalen på golvet. Sådär mitt i allt bara. Satte några vedträn i vår stenugn och värmde vegetarisk lasagne. Lagade en god bönröra. Farfar kom på besök, det pratades skidning och aktier. Efter ytterligare städning började jag plugga samhällskunskap.

Det tog mer än två timmar. Huj, jag insåg att ekonomisk samhälla var intressant och var tvungen att sluta först då min tumme började få skavsår av pennan.

Så var klockan kväll och ökar min ranking på schack-applikationen på Facebook. Hör Gladiatorerna ljuda från vardagsrummet och gläder mig över att jag tog den där promenaden tidigare idag. Imorgon är det skidningens tur att förgylla min dag.

Nu börjar det spänna sig tidsmässigt. Nästa månad skriver jag ena delen av modersmålet (svenska) och lyssnar på finska hörförståelse. För er som inte är så insatta, är svenskan obligatorisk, men finskan valde jag själv som extra prov för att pressa mig lite. Jag tror och tycker det är bra att lära sig finska, i motsats till många andra ålänningar. Språk är alltid bra att kunna.

Men huvudmomentet för mig är självklart samhällskunskapen. Har plöjt igenom en bok av tre och provet är i mars så jag börjar inse att jag måste snabba på takten lite nu för att hinna med allt. Med samhällan tänker jag att man kan lära sig hur mycket som helst, man är aldrig fullärd. Jag tänker också att det är oerhört intressant och givande. Men framför allt skriver jag samhällan för att göra min samhällslärare nöjd och stolt över mig (precis som man gjorde i lågstadiet va?).

Så det är orsaken till varför inläggen inte kommer att dugga lika tätt framöver.

Intressant om utbildning, Sir Ken Robinson så klart.

"Du började väl 9:35?" kommer brodern in i rummet och väcker mig med. Somnar om.

"Har du en tusch?" kommer den andra in med. Han ska tydligen åka pulka och kunna urskilja sin egen bland alla andra.

Hinner knappt somna om tills klockan ringer. Läser tidningarna som vanligt och tar mig någon macka. Eftersom jag antar att bussen i och med slaskvädret är lite sen, så går jag någon minut senare upp till hållplatsen för att slippa vänta hur länge som helst. Resultatet: Jag missade bussen och fick cykla till skolan.

Men det fanns väl en orsak till det också. Jag hade nämligen glömt plocka ner mina pianonoter i väskan, vilka jag skulle ha användning för senare. Hämtade dem och förberedde mig inför en cykeltur från slaskigt Jomala till slaskigt Mariehamn. Jag kan lugna er med att jag faktiskt inte vurpa en endaste gång.

Med rosiga kinder kom jag till finskalektionen, presterade bra (som vanligt) och så gick skoldagen undan. Också "skoldagen" på Ålands musikinstitut gick bra.

Cykelturen hem började. När jag väl var hemma tänkte jag att den motionsrundan egentligen var välbehövlig. Att åka buss hur som helst är inte självklart för alla i världen, men inte heller att cykla i snöslasket.

När vi alltmer skakas in i ekonomiska kriser, allt djupare och djupare, tenderar vi människor att bli bara desperatare. Vi är rädda för att förlora det vi har, något vi kämpat för under kanske flera decennium. I tider av den centrala frågeställningen om eurons vara eller icke-vara uppmanas vi "vanliga" människor till att arbeta mer och konsumera mer. Enligt nationalekonomins teorier så klart. Vi måste med alla medel se till att BNP är positiv, dvs en ekonomisk tillväxt, påstås det.

Jag måste säga att jag är välidgt osäker på att den ständiga, ekonomiska tillväxten ger det vi vill ha.

• Inte mer lycka - mer pengar i plånboken och prylar i hemmet som i vårt samhälle gör oss enligt lyckoforskare inte lyckligare. Tydligen kan man komma över "tröskeln" med det, och det gjorde vi på 70-talet redan. Det här är också intressant.
  
  
• Nödvändigtvis inte mer jämlikhet – mer pengar i ett samhälle behöver inte betyda att den delas jämnt bland olika grupper. Men det kan förvisso innebära det också, allt beror på den förda politiken.
  
  
• Inte mer skola, vård och omsorg - i takt med att mer pengar rullar runt i samhället får vi inflation, dvs pengarna blir mindre värda helt enkelt. Då måste vi ändå betala mer för den offentliga sektorn, eftersom speciellt lönerna och priserna överlag i samhället trissas upp. Det är som att springa efter sin egen svans.
  
  
• Inte nödvändigtvis en bättre miljö - bara genom att man får mer pengar i kassakistan behöver inte betyda att mer pengar läggs till miljöförbättrande arbete. Tvärtom, konsumtionen som orsakat det vi kallar tillväxt har i sig högst troligen på något sätt varit miljöförstörande, beroende på vad man konsumerat. Den förda politiken avgör.
  
  

Ekonomi går ut på att använda sina resurser på bästa sätt för att nå sina mål. Jag tror att denna typ av tillväxt gör mer skada än nytta i vårt samhälle. Vi har en oekonomisk tillväxt.

Genom att konsumera sig ur en kris får vi snart nog en överhängande klimatkris. Genom att arbeta sig igenom en kris ger oss en stress- och hälsokris där vi inte värdesätter det som egentligen är viktigt här i livet. Den ekologiska krisen växer fortare än ekonomin.

I regeringsprogrammet kan läsas: Landskapsregeringen avser i samarbete med näringslivets och arbetsmarknadens parter göra en kraftsamling för ökad tillväxt i ekonomin. I det ingår också tillsättandet av ett framtidsorienterat tillväxtråd.

Det står också att: Under mandatperioden tar landskapsregeringen fram en strategi för hur Åland kan omställas till ett hållbart samhälle. Mycket besynnerlig ekvation jag undrar hur ska lösas med bara de fyra räknesätten.

Konsumera måste vi alla, men genom medvetna val kan vi välja varor och tjänster som är producerade med så liten miljöpåverkan som möjligt. Medvetna val får oss att inse att tanken om att i oändlighet öka sin penningmängd, öka BNP:n, ligger i den mänskliga girigheten. Det straffar sig själv.

Följande är ett utdrag ur en text som cirkulerar på Facebook som bäst. Väldigt tankvärd!


"En dag bad en lärare sina elever att skriva ner namnen på sina klasskompisar på ett papper. Dom skulle sätta ett litet mellanrum mellan varje namn. Sen bad hon dem tänka på det bästa dom kunde säga om varje person och skriva ner det under namnet. Det tog klassen resten av lektionen att göra det, och när dom skulle gå så lämnade dom sina lappar till läraren.

På lördagen gjorde läraren en lista till varje elev där det stod vad dom andra hade sagt om dom, och på måndagen fick dom den. Efter ett tag log eleverna. Är det verkligen sant viskades det. Jag visste inte att jag betydde så mycket för någon, och att dom gillar mig så mycket var dom flesta kommentarerna. Hon visste inte om dom visade eller diskuterade sina listor med sina föräldrar, men det gjorde inte så mycket. Uppgiften hade haft den effekt, hon hade önskat. Eleverna var tillfreds med sig själva och varandra. Gruppen arbetade vidare.

Många år senare, blev en av eleverna dödad i Vietnam, och läraren deltog i begravningen. Hon hade aldrig sett en militär död i en kista. Han såg så fin och vuxen ut. Kyrkan var fylld med alla hans vänner och en efter en gick förbi kistan en sista gång. Läraren var den sista, som välsignade den döde i kistan.
freedigitalphotos.net  

När hon står där, kommer en av soldaterna, som var med och bar kistan fram till henne. 'Var du Marks lärare?' Hon nickade 'ja.' Sen sa han: 'Mark pratade mycket om dig'

Efter begravningen deltog dom flesta av Marks tidigare klasskamrater i en sammankomst. Marks mor och far var också där, dom ville gärna prata med hans tidigare lärare. 'Vi vill gärna visa dig något' sa hans far, medan han tog plånboken ur sin ficka. 'De hittade det här på Mark, då han blev dödad. Vi tänkte att du kanske skulle känna igen det här'. Medan han försiktigt vek ut två pappersbitar, papper som tydligen hade blivit tejpad ihop, pga. slitage alla gångerna det hade vikts ihop. Läraren visste utan att se på papperet, att det var det samma papper, som hon hade skrivet alla de fina orden klasskompisarna hade sagt om Mark. 'Tack för att du gjorde det här' sa Marks mor. 'Som du kan se, så var det värdefullt för Mark.' Marks kompisar samlades omkring henne, Charlie log snett och sa, 'jag har också kvar min lista, den ligger överst på skrivbordet hemma.' Chucks fru sa, 'Chuck ville ha det i vårt bröllopsalbum.' 'Jag har också kvar mitt, det är i min dagbok' sa Marilyn.

Sen tog Vicky, en annan klasskompis, fram sin plånbok och visade sin lista för gruppen, och sa stolt. 'Jag har det alltid med mig, jag tror att vi alla har kvar vår lista.' Då satte sig läraren sig ner och grät. Hon grät för Mark och alla hans vänner som aldrig skulle få se honom igen.

De flesta människor i dag uppför sig, som att dom har glömt att livet en dag tar slut. Ingen av oss vet, när den dagen kommer. Så var snäll, berätta för dom du sätter pris på och tycker om, att dom är speciella och viktiga. Berätta det före det är för sent."

 

Charlotte Revenfeld

Jag vill erkänna ett hemskt misstag. Jag gjorde ett musklick för mycket när jag av ren godtrogenhet gillade en grupp på Facebook. "Alla på Åland som inte vill bli diskriminerade på grund av sina åsikter" heter den gruppen, och har på senare tid länkat rasistiskt och hatiskt material, t.ex. filmer av Sverigedemokraterna, homofientliga inlägg, invandrarkritiska filmer och texter... Det skräller av människofientlighet. I gruppen är bla Danne Sundman (OB) medlem. Anders Eriksson (ÅF) var en rediger man som gick ur gruppen efter att Ålandstidningen uppmärksammat gruppens verkliga innehåll och syfte.



Det är anmärkningsvärt att Danne på något sätt försöker försvara sitt gillande av gruppen medan Anders gör rätt och stiger ur. Undrar efter hur många dagar Danne kommer att förstå att gruppen inte står för vad gruppen egentligen heter. När jag insåg vad alltihop egentligen handlade om, gav jag mig genast iväg. Men det värsta: gruppen kontrade och menade att jag nu blivit fjolla. Är detta inte en kränkning av de som tycker samma sak som gruppens administratör/er?

Detta inlägg skrev gruppadministratören efter mitt avträde för några dagar sedan:


"Denna sida är barnförbjuden. Ville bara meddela det så att inte någon känner sig kränkt av våra konservativa inlägg. Barn är synnerligen lättkränkta, det lärde vi oss när Simon Holmström började gråta häromdagen. Så nu är ni varnade gott folk!"


Två kommentarer på det:

1. Gruppen borde inte bara vara barnförbjuden, den borde förbjudas för de människor som kränker andra människor medvetet och illvilligt.
   
   
2. Jag har inte gråtit på jättelänge, bara lite till några filmer. Men inte mer!!!

Söker man på Pekka Haavisto på nätet ser man inte mycket material på svenska. Eftersom jag förstår att människan är ett nyfiket djur, så tänkte jag erbjuda lite översättning för er.

Pekka Haavisto, presidentkandidat nummer 2, har en lång lista med meriter. Redan riksdagsledamot på 80-talet, De grönas medgrundare och partiordförande under några år, miljöminister under 95-99 (första miljöministern i Europa) och ordförande för Europeiska gröna partiet till -06. Haavisto fungerar också som specialsändebud i Afrikakriser och arbetar tidvis för FN i olika freds- och miljöfrågor.


Men förutom det, vad gör honom till en bra kille?

• stöder ett totalförbud mot pälsdjursuppfödning inom EU-området
  
  
• tar avstånd från främlingsfientlighet (hur blir man annars fredsmäklare?)
  
  
• tar parti för speciellt sexuella, språkliga och etniska minoriteter
  
  
• kämpar enträget för att de förnyelsebara energikällorna tillsammans med energieffektivisering ska tränga ut kärn-, olje- och kolkraften
  
  
• tycker att skolorna borde behandla världsåskådningarna jämlikt, då vi i framtiden behöver allt mera kulturell förståelse
  
  
• menar att Finland aktivare måste kämpa för att Ryssland och Asien får hårdare reglering av miljö- och arbetslivsfrågor
  
  
• anser att Finland inte är Finland utan finskan och svenskan
  
  

Inte illa tycker jag. Vad tycker ni?

"Pälsfarmning en viktig näring för Finland", enligt presidentkandidat Paavo Väyrynen. Han börjar i mitt tycke börja segla på lösa boliner. Finland måste avsluta med det horribla utnyttjandet av djur för pengars och egen vinnings skull. Jag skulle kunna få det här svaret tillbaka: "Men vi kan göra det bättre än något annat land." Men det argumentet går jag inte på, vi skulle lika bra kunna ha koncentrationsläger i Finland för vi kan ju ändå göra det bättre än något annat land.

Sauli Niinistö är för kärnkraft, energikällan som med urandriften gör hundratals hektar radioaktiva, med alla bränsletransporter, anrikningar och upparbetningsanläggningar släpper ut massvis med växthusgaser och i själva driften förorsakar direkt global uppvärmning genom enorma mängders utsläpp av värmt kylvatten, ett högaktivt avfall aktivt i miljontals år osv osv... Han tänker också att det kan vara ok att kränka mänskliga rättigheter om man kan tjäna pengar på det. Det här är helt klart en människa som sätter pengarna före människan.

Eva Biaudet tycker Finland nog bör vara med i allt EU-relaterat försvarssamarbete också om det i praktiken blir en del av Nato. NATO är ingen fredsallians, det är en krigsallians som med militära medel bland annat vill erhålla goda ekonomiska tillväxtsiffror på bekostnad av icke-NATO-länder och arbeta för att ”västerländsk kultur är den enda rätta”. NATO har även 480 kärnvapen utplacerade i Europa, vapen som kan provocera till kärnvapenkrig. På Åland (läs Fredens öar) måste vi träda fram som ett gott exempel och peka på konfliktlösningshistorian och rikta blickarna mot en mer fredlig värld.

"Europa är vårt naturliga demokratiska hem", skriver Paavo Lipponen och utesluter samtidigt Ryssland och Asien från olika typer av samarbeten. Det är ganska hemskt att Paavo inte öppnar upp för naturligare kontakter med tillväxtregionerna i världen, speciellt när det gäller miljöutvecklingsområdet. Vi ser att områden öster om Finland idag inte är så långt framgångna vad gäller bla förnybara energikällor, energieffektivism och trafik. Ska inte Finland kunna vara en öppen dörr här?

Timo Soini behöver jag inte orda om så mycket, det är bara att kolla partitillhörighet (Sannfinländarna) så borde man förstå hans inställning till saker och ting, t.ex. främlings- och homofientlighet samt nationalism.

Sari Essayah vet jag inte mycket om, hon är i alla fall kristdemokrat och anser inte att homosexuella ska ha samma rättigheter som "de normala" i samhället. Mycket lustigt.

Vart vill jag komma med det här inlägget? Att ingen är perfekt, men att det nog finns någon som är närmare än någon annan. Jag tänker rösta på Pekka Haavisto på grund av hans aktiva kamp för speciellt fred och miljö. Mer om honom i ett annat inlägg.

"Vad har vi kvar när ensamheten kvarstår,
när allt belagts av frost?
Vad har vi sedan kvar när frosten smälter,
när bortskämdheten kvarstår?"

Så skriver jag som beskrivning till filmen jag la upp på Youtube idag. Vad har de fina bilderna med bortskämdhet att göra? frågade någon. Så här: Filmen skulle skildra mina tankar i hur vi människor, efter att ha gjort något riktigt taskigt vrider sig inåt och känner sig ensam, nedlåten. Exemplifieringar: Fotbollsmålet som ingen använder, vägen där ingen kör, trappuppgången som ser lite risig ut osv...

Med tiden börjar frosten smälta och man får göra vad fan som helst igen. Vi glömmer allt och vill gå vidare. Men det löser sig inte med att glömma allt, det är att skämma bort sig själv. Att skämma bort någon är att beröva ett ansvar. Jag tänker på då alkoholen skämmer bort oss, och helvetet bryter ut dagen efter; jag tänker på ett barn som fått allt, som misslyckas i skolan; jag tänker på ett samlag med oväntad följd. Jag tänker på att vi borde tänka mer.

Men tolkar ni den annorlunda så kör på :) Filmen kan vara ganska svår, men det är vackert filmat och skön musik i alla fall.