När vi alltmer skakas in i ekonomiska kriser, allt djupare och djupare, tenderar vi människor att bli bara desperatare. Vi är rädda för att förlora det vi har, något vi kämpat för under kanske flera decennium. I tider av den centrala frågeställningen om eurons vara eller icke-vara uppmanas vi "vanliga" människor till att arbeta mer och konsumera mer. Enligt nationalekonomins teorier så klart. Vi måste med alla medel se till att BNP är positiv, dvs en ekonomisk tillväxt, påstås det.

Jag måste säga att jag är välidgt osäker på att den ständiga, ekonomiska tillväxten ger det vi vill ha.

• Inte mer lycka - mer pengar i plånboken och prylar i hemmet som i vårt samhälle gör oss enligt lyckoforskare inte lyckligare. Tydligen kan man komma över "tröskeln" med det, och det gjorde vi på 70-talet redan. Det här är också intressant.
  
  
• Nödvändigtvis inte mer jämlikhet – mer pengar i ett samhälle behöver inte betyda att den delas jämnt bland olika grupper. Men det kan förvisso innebära det också, allt beror på den förda politiken.
  
  
• Inte mer skola, vård och omsorg - i takt med att mer pengar rullar runt i samhället får vi inflation, dvs pengarna blir mindre värda helt enkelt. Då måste vi ändå betala mer för den offentliga sektorn, eftersom speciellt lönerna och priserna överlag i samhället trissas upp. Det är som att springa efter sin egen svans.
  
  
• Inte nödvändigtvis en bättre miljö - bara genom att man får mer pengar i kassakistan behöver inte betyda att mer pengar läggs till miljöförbättrande arbete. Tvärtom, konsumtionen som orsakat det vi kallar tillväxt har i sig högst troligen på något sätt varit miljöförstörande, beroende på vad man konsumerat. Den förda politiken avgör.
  
  

Ekonomi går ut på att använda sina resurser på bästa sätt för att nå sina mål. Jag tror att denna typ av tillväxt gör mer skada än nytta i vårt samhälle. Vi har en oekonomisk tillväxt.

Genom att konsumera sig ur en kris får vi snart nog en överhängande klimatkris. Genom att arbeta sig igenom en kris ger oss en stress- och hälsokris där vi inte värdesätter det som egentligen är viktigt här i livet. Den ekologiska krisen växer fortare än ekonomin.

I regeringsprogrammet kan läsas: Landskapsregeringen avser i samarbete med näringslivets och arbetsmarknadens parter göra en kraftsamling för ökad tillväxt i ekonomin. I det ingår också tillsättandet av ett framtidsorienterat tillväxtråd.

Det står också att: Under mandatperioden tar landskapsregeringen fram en strategi för hur Åland kan omställas till ett hållbart samhälle. Mycket besynnerlig ekvation jag undrar hur ska lösas med bara de fyra räknesätten.

Konsumera måste vi alla, men genom medvetna val kan vi välja varor och tjänster som är producerade med så liten miljöpåverkan som möjligt. Medvetna val får oss att inse att tanken om att i oändlighet öka sin penningmängd, öka BNP:n, ligger i den mänskliga girigheten. Det straffar sig själv.