Det finns ett hav
där båtar ej kan segla
Det finns ett land
där människor ej kan bo
Det finns en himmel
där ingen fågel får tillträda
Det finns en värld
där du aldrig kan få ro

Finns den inom dig?

I valets vågsvall sitter jag här hemma och grubblar. Regeringsförhandlingarna pågår och Moderaterna verkar vara helt upphetsade på att få en ministerpost för att de just uppnått 4 mandat. Men hallå, vi i obundna har också 4 mandat! Mod. ska väl inte förvänta sig så mycket mer? Bra om man kan känna lite empati

Men det värsta är ändå hur långt ifrån Socialdemokraterna Mod. står, kanske diametralt längst bort, om man nu får använda sig av höger-vänster-skalan. Det är bara att läsa deras partiprogram! Jag tror inte sossarna kommer att ge efter så mycket eftersom de är starkare än Mod. enligt mandatfördelningen. Dvs, moderaterna måste ge efter på vissa punkter när det gäller att komma fram till regeringsprogrammet. Det ska bli intressant om de verkligen kan komma till samförstånd, och i så fall hur det kommer ske, blir desto mer spännande.

Jag är själv förväntansfull om jag kommer att få någon typ av plats i någon kommitté, delegation, styrelse eller annat poltitiskt uppdrag för ObS. Det är också en av de stora fördelarna med att ställa upp i val - man har chans att påverka på så många sätt i samhället annat än i lagting och landskapsregering!. Alla röster räknas!

Och för övrigt har jag bytt header, dvs bilden här ovan. Nu ser jag enligt uppgifter, mindre ut som en gammal kyrkpastor, och mer ut som mitt sanna, nyfikna, glada jag :)

Skulle du, om du såg folk sent på natten slå och sparka på en människa på stan, ingripa? Skulle du göra allt för att skydda den som blir misshandldad? Eller skulle du bara gå förbi utan att bry dig?

Om du fortsätter i samma tankemönster men i stället funderar på våra övergripande samhällsproblem. Tycker du att dagens ökade stressnivåer är nödvändiga? Tycker du att man inte kan göra någonting åt mobbningen? Vill du att vi ska utarma jordens resurser allt mer för att vi ska tro att vi på det sättet har det så bra som möjligt? Då ska du i alla fall inte rösta på mig.

Det handlar om att ta hand om varandra. Tänk dig själv om du skulle ligga där på gatan och ta emot smällar. Då skulle du vilja att någon brydde sig!

När du blickar mot det häftiga havet och vågornas dans,
när du står där på klippan, då kan du drömma.
Du kanske tror du att du är liten och inte har någon chans,
men en sak får du inte glömma;
det finns inget hav om vattendroppen försvinner.
Ett tomt hav är inget hav.

Vattendroppen är förutsättningen för båten du kan vårda och bruka.
Det finns en farled du kan segla längs livets karneval.
Farleden finns där trots att tät dimma ibland kan göra det svårt att hitta höger, vänster eller rakt fram.
Vägvalet är inte alltid lätt, men det kvittar.

För likt havets rytm ger dig tröst,
vågorna ger dig glädje,
vattendroppen dig överväldigar,
må dig hoppets farled förtälja
att det viktigaste för just dig är att välja.


Det är du som ska ta de viktiga besluten som rör din vardag, ingen annan! Rösta idag!

Jag föddes den 5 september 1993 på Ålands centralsjukhus. Jag växte upp i Mariehamn, men mycket tid har jag spenderat hos min mormor och morfar i Brändö och farmor i Sund. Efter ett tag flyttade familjen till Ingby, Jomala, var vi bor ännu idag.

 

Jag var en riktigt busig kille, men framför allt otroligt nyfiken på saker och ting. Jag började engageras i miljöfrågorna väldigt tidigt, och allt eftersom kom jag i kontakt med flera likasinnade. Mitt första politiska engagemang kom i och med kärnkraftsfrågan. Jag blev med i den nystartade ”Aktionsgruppen för ett atomkraftsfritt Åland” och efter det började jag engagera mig också i andra organisationer som på löpande band.

 

Jag är idag väldigt föreningsaktiv. Jag har tendens att ingå i allt för många styrelser i stället för att bara vara medlem. Ålands natur och miljö, Stornäsets vänner, Filmklubben Chaplin och Obunden samling har jag halkat in i så att säga. Men det har gett mig otroligt mycket och jag ångrar det inte ett dugg. Det är ett sätt att känna sig behövd, då man tillsammans med andra kämpar för en viss fråga man tycker är viktig. Livet fylls av mening.

 

Film har länge varit ett brinnande intresse. Jag har tillsammans med mina vänner gjort många filmer och har en egen semiproffskamera jag ofta använder för olika minnesvärda händelser i livet. Jag tror att film är ett ypperligt sätt att sprida sina tankar och funderingar på. Ingen film utan musik! Jag spelar piano vid Ålands musikinstitut och har därför en speciell förkärlek till klassisk musik men lyssnar givetvis också på dagens radiohitar. Musiken ger mig mycket.

 

Jag har studerat vid Ålands lyceum sedan 2009 och studerar där alltså tredje året i höst. Jag är ordförande för studeranderådet men sitter också med i hållbarhetsgruppen. På lycéet har jag lärt mig otroligt mycket, det har givit mig en bra grund för framtida studier inom troligen juridik. Men innan dess ska jag bli lagtingsledamot. Med detta ansöker jag om att bli anställd.

Även i politiken finns det situationer där man samtidigt har kikhosta och diarré. Följderna är av liknande slag.




Kolla in det här!

 

Möjligheten att förändra.

 

Kraften i att våga tro på sig själv.

 

Känslan som uppkommer av resultaten.

 

Viljan att fortsätta.

Att finnas till för någon.

 

 

 

Mänskliga resurser är en av de viktigaste resurser jorden har att erbjuda. Använd dem väl!

Sossarna anser sig ha mycket kunskaper i den tandvårdsreform de vill genomföra på Åland. Det här vill vi i Obunden samling bestrida, med Jessy Hartvik i spetsen.

Allmän tandvård har tydligen minskat den allmänna munhälsan hos barn och unga på den finska sidan. Ska alla få tillgång till allmän tandvård skapas det enorma köer och då blir det oerhört kostsamt för den yngre generationen. "Vi ska ha det lika bra som i riket." Eller lika dåligt? Fastländska fakta ger inte stöd för en reform på Åland. Vi ska inte apa efter mallar och reformer som inte är till fördel. Det är i de unga åren man lägger grunden till en framtida god hälsa. Munnen är självklart en del av kroppen, också för barn och unga. Det är där man ska sätta sin kraft när man nu måste prioritera i svåra ekonomiska tider.

ÅHS är redan överbelastat av patienter, var tar ni resurserna från att bekosta den allmänna tandvården? Vad ska vi ta ifrån, och varför vill ni försämra våra barns och ungas tänder? Hur kommer tandhälsan på Åland att se ut om ca 30 år om sossarnas reform går igenom?

Oavsett vilken förening man talar om, kan jag nästan garantera att alla någon gång diskuterar medelåldern i styrelsen. Många är oroade över sin förenings överlevnad, men inser inte alltid att de bör förändra sitt sätt att arbeta på.

Orsaken till varför ungdomar inte är lika mycket föreningsaktiva som förut beror främst på Internet. Där skapar man sina egna informella föreningar så som Facebook-grupper, klaner i olika spel, msn-kontakter och andra forum. Det finns så mycket info samlat på nätet, och det är enkelt för ungdomar att tillgå Internet för att uttrycka sig. Behöver man sedan överaktivera sig? Att många föreningar vägrar använda sig av teknikens hjälpmedel är en orsak till varför ungdomar inte känner för att bry sig. Hänger inte föreningarna med, hänger inte ungdomarna på. Däremot är det personliga mötet också väldigt viktigt, samhörigheten ”IRL” är något vi ungdomar också bör ta del av mer. Innesluter vi oss i nätet alltför mycket så äter spindeln snart upp oss. Så det är ingen lätt balansgång.

Men hur löser vi då problemet att ungdomar inte engagerar sig lika mycket politiskt som vuxna? Då menar jag mer än att politiker ska finnas tillgängligare på nätet, som jag skrev i mitt förra inlägg. I mångt och mycket ligger lösnigen i att sluta se oss som just ungdomar. De ungdomar som är med i någon förenings styrelse ses som representanter för “de unga”, men varför det? Kan man inte bara få vara sig själv? Att klappa ungdomar på huvudet och tycka att de är duktiga då de sitter med på möten är bara fånigt. "Vad bra att du engagerar dig." Säger man så till en äldre politiker?

Men ändå är det viktigt att få upp intresset genom att exempelvis hålla ungdomsparlament, ha elev- och studeranderåd och ha ett ungdomsråd under Landskapsregeringen. På det sättet öppnas också vuxnas ögon för att ungdomar verkligen kan om de vill. Fast vi ska akta oss att ändå klappa våra ungdomar på huvudet för den skull. Efter konstitueringen nu i höst, ska vi se till att vi ser ungdomsrådet som vilket annat råd under Landskapsregeringen som helst! Det ska inte vara en lekplats som ser bra ut utifrån.

Alltså, helt enkelt, sluta behandla oss ungdomar som just ungdomar, och börja behandla oss som vilka samhällsmedborgare som helst. Detsamma gäller ju för pensionärer, skärgårdsbor, funktionshindrade osv... Först då kan vi känna att vi alla är viktiga delar av ett större sammanhang - på allvar.

Bild: fotoakuten.se

Då man blir myndig blir man som bekant röstberättigad, men jag som många andra har och hade ingen koll på politiken på Åland vid 18-års ålder. Nu ljuger jag lite jag vet precis hur systemet fungerar (tack vare undervisning) och hur min röst gör inverkan, men jag vet i princip ingenting om de partier och personer jag kan välja att rösta på i undantag av några få personer jag känner privat.

Jag tycker givetvis att det finns områden för förbättring på Åland och skulle rösta om jag hade en helhetsöverblick av partierna skulle jag antagligen (om jag tyckte att ett parti+person var av samma åsikt som mig) gå iväg till valurnorna på valdagen och lägga min röst.

MEN! om jag ej har haft tid att få denna information tycker jag personligen det är värre att gå och rösta än att låta bli, min okunskap kan ju göra att den jag borde röstat på hamnar utanför...

Problemet är inte att jag är dålig på att rösta, problemet är att jag vid 18 års ålder (+5 år utomlands) inte har hunnit få en tillräckligt bra uppfattning om politiken, och jag förstår inte vad som är dåligt med det?


Jag tycker den beskrivningen överensstämmer rätt så bra, eller vad tycker ni? Ungdomar beskylls ofta för att inte bry sig. Men det behöver som sagt, inte betyda det. Det huvudsakliga problemet är enligt mig att politikerna inte i så stor grad närmar sig ungdomarna genom de kanaler vi dagligen använder. Man måste visa att det är frågor alla är delaktiga i, att det är intressant och framför allt viktigt! Glömmer man det blir politik något som bara "gamla gubbar och gummor" ägnar sig åt.

Här på Åland kan man kanske tycka att det inte spelar så stor roll, eftersom partierna verkar stå för liknande idéer. Men fundera nu lite, alla är ju i slutändan olika! Det finns också personer som står långt borta från era åsikter. Se då till att inte rösta på dessa människor, och rösta på något annat som ni har någorlunda samma åsikter med! Givetvis.

Jag ställer ju själv upp, så för mig är valet enkelt. Tur är ju det. :)

Trots att inte barn känner varandra kan de börja leka med varandra på en lekplats. Trots att barnens föräldrar har olika ursprung kan barnen leka glatt. Är detta ett prov på att barnen inte kan tänka ordentligt? 

Många människor måste veta hur de ska bemöta en annan människa genom att sätta upp speciella mallar för olika "typer" av människor. Det finns en logik i det. Inte pratar jag med ett barn på samma sätt som jag gör med en åldring? Men när det går överstyr, när man också sätter skillnad på andra faktorer som har med exempelvis etnicitet, religion, kön, funktionsnedsättning eller könsidentitet att göra, då börjar vi också kategorisera dem, värdera något bättre än något annat. Ofta anser man sig själv inneha den bättre kulturen, det bästa sättet att uppträda på.

Nej, barn är inte dumma. Barn har bara som mål att ha roligt med varandra. Där måste vi ta efter lite mer. Höjer vi ögonbrynen för det vi tycker är konstigt, begränsar vi oss själva och har svårare att ha - just det - roligt. Därför lägger barnen aldrig in sig i vad lekkamratens pappa har för jobb, om han klär sig konstigt eller om han inte gillar tjejer. Det är onödigt helt enkelt.

Så vad vill jag säga med det här? Att vi ska bygga fler dagis? Å nej, det är svårare än så. Det handlar om något som omger oss hela tiden, det handlar om sjuka normer som inte låter människor vara som sådana de är som lyckligast. Här är främlingsfientlighet bara en av dem.

Enligt mig är tolerans att ha förståelse för olikheter och att därmed släppa på sin självcentrering. Om man bara tänker utifrån sig själv och sina behov är det svårt att vara tolerant. Man behöver inte gilla det som är annorlunda, men man bör i alla fall respektera det.

Bild från fotoakuten.se

Jag träffar folk som säger: ”Jag vill bli så rik att jag inte längre behöver bry mig om pengar”. Men det blir bara vettigt om man bestämt sig för att det är jobbigt att bry sig om sina pengar. Är det enda man tänker på pengar, är det då meninget med livet? Nog för att man kan göra mycket, men med pengar kan man inte göra allt. 
Så här skulle jag ha sagt:

"Jag vill bli så rik som människa att jag inte längre behöver bry mig om pengar."

Det är glädjande för mig att se att många ungdomar tar steget in i valkampanjerna. Idag fick jag reda på att Samuel Fagerholm ställer upp för Centern och Johanna Grönlund för Obunden samling. Vad jag har förstått är vi alltså 6 unga kandidater till lagtingsvalet. Det blir att kämpa för varje ung röst. Det gör allt svårare så klart, men desto roligare. Kul att en ny generation träder fram och bryter mönstrena.

Sätt upp höga mål, och sluta inte förrän du nått dem, sa en klok kille.

Jag ställer inte upp bara för att politik är kul. Lagtinget är ingen lekstuga, eller tja, SKA inte vara det. Jag ställer upp för att driva mina hjärtefrågor. Egentligen gör det inget om jag inte kommer in, huvudsaken är att mina frågor går in i folks medvetande och gör framsteg i praktiken. Jag måste få säga det: politik idag är alldels för mycket gubbar och gummor som bedriver högläsning av skittråkiga dokument, och det värsta är att vi betalar för det.

Men det snabbaste sättet är ju självklart att jag kommer in i lagtinget och själv rör om i grytan. Lämnar jag sleven till andra vet jag inte om det bränner i botten. Jag gillar i alla fall inte vidbränd gröt. Och jag blir så arg på hur ungdomar blir åsidosatta, hur miljön tar skada av egoism och hur vi överlag behandlar andra djur och människor på Åland och i världen.

Puh, nu fick jag det sagt.

Älskande vän,
upphör med krossandet,
med missunnandet,
med gnällandet.

Hämta näring,
besök källan!

Din tid är här;
tid att leva,
glädjas,
se godheten i dig.

Låt ingen
eller inget
fördunkla din blick.

Kämpa inte mot!
Släpp taget!
Och andas
in i den godhet
som kan vara du!

Jag kommer ihåg när jag i höstas fördes till akuten med ambulans. Det var en upplevelse jag aldrig vill vara med om igen. Här kan man inte säga att det var roligt så länge det varade, bara för att man fick slippa skolan och alla måsten. Det hände då det var det tid för att arbeta med redigeringen av filmen Fåglarna tittar på oss, samtidigt som jag hade mycket skolarbete jag redan var lite efter i.

Man kan känna sig väldigt ensam där i sjukhussängen. Det vanliga livet pågick där ute, för de andra. Jag satt i min rullstol bredvid min droppställning vid fönstret och kollade ut. Jag såg det jag inte tidigare (in)sett hos mig själv, men vad jag nu kunde se hos andra, på andra sätt. Jag såg hur folk bekymrar sig om vädret eller om vilka ingredienser man skulle köpa för helgens matlagningsbestyr, vad man måste göra denna dag och vilka ärenden man förra dagen glömde att uträtta. Jag såg andras liv segla förbi där vid fönstret, och undrade varför. Varför gör folk så här, varför gör jag så här?

Det folk behöver är inte bekymmer. Vi behöver det som sjukhuspersonalen gav mig i höstas, vad min familj och mina vänner gav mig. Jag har lärt mig att det betyder jättemycket när andra människor bryr sig, tar del och kommer in i ens värld. Det är också därför har jag valt att blanda in mig i politiken. Jag vill göra något för andra som gör skillnad - på riktigt. Tack ni som fick mig att inse.

Vi har det riktigt gott ställt i vårt hörn av världen. Men mitt i överflödet klagar vi mest i hela världen. Vi klagar på stressen, alla måsten och att vi inte är lyckliga. Varför har vi satt in oss i den situationen?

Klagomål föder klagomål. Jag tror att det blir en evig karusell av gnäll och till sist blir man riktigt yr och illamående. Att spy galla kan man göra till slut. Det är ju inte så kul, va? Tänk om vi får mer energi och livskvalitet om vi vågar välja bort och göra annorlunda?

Men vem fan vågar vara annorlunda? Det är en nackdel att vara annorlunda för att alla kanske skrattar åt en, man kanske blir mobbad och utstött. Och då mår man väl ändå dåligt?

Jag tycker det är jättetråkigt när folk inte vågar testa på nya saker. När folk försöker vara mainstream, "som alla andra", för att passa in. Så skittråkigt alltså. Det visar att man på något sätt är rädd. Jag lovar er, det är en obefogad rädsla!

Det finns sådana som tycker jag är snobbig och bara vill visa hur mycket bättre jag är än andra människor. Nonsens. Då vet ni inte ett dyft av hur det är att vara annorlunda. Det är ett sätt att hitta sig själv, inte ett sätt att trycka ner andra. Jag tror till och med att man kan bli en snäll människa mot andra, om man har lärt sig att vara snäll mot sig själv.

Okej jag ska erkänna, trots mina yttre och inre brister, gillar jag mig själv. Om morgnarna lyckönskar jag mig själv, om dagarna lever jag med mig själv och om kvällarna gullar jag med mig själv (trots att det kanske inte är lika bekvämt som med en av annat kön). Gulla lite mer med dig själv du också! Det är skitkul.

Eftersom jag sitter i filmklubben Chaplins styrelse fick jag en inbjudan till VIP-visningen av Iris. Samtidigt hade Bio Savoy premiär, och vad härligt det var att insupa alla upplevelser; stolarna, ljudet, bilden. Det kändes att jag faktiskt trivdes, men kanske inte så fullt ut vad gäller filmen som sådan. Den åländska pressen vill gärna ge höga betyg till filmen för att filmen har så bred ålandsanknytning. Men då är väl jag den som vågar ta det sura äpplet nu då. För de åländska tidningarna verkar inte förstå det här riktigt med filmrecensioner.

De första man får ta del av är riktigt dåligt. Statister som låtsasler, ett födelsedagsbarn som inte visar riktig glädje, tråkig humor och ett manus som visar för mycket och inte låter publiken tänka. Men det blir något bättre.

Filmen skildrar barnet Iris (Agnes Koskinen) som lever med sin åländska mamma (Maria Salomaa) i Stockholm i slutet av 1800-talet. Mamma är konstnär och är på väg till Paris för att visa upp sina konstverk, men Iris kan inte åka med och blir i stället skickad till Eckerö till sin morbror (Tobias Zilliacus). Iris möter en främmande värld både inom sig och i verkligheten. I filmen spelar också bland annat bybarnen Erik Lönngren, Eleonora Andersson och Richard Hägerstrand, som inte förstår sig på den pimpinetta storstadsflickan.

Ständigt närvarande är Iris tankar kring döden, i och med en hunds, en släktings och griskultingars död, och bitvis får vi se hur Iris anländer och vistas på "dödens ö". Rent filmfotografiskt är detta inte något att hurra för. Tydligt kan man se att det som borde vara dimma är fejkrök. Det är samtidigt alltför ljust för att vara dödens ö, sminket likaså. I ett barns tankar är väl döden inte något gott? Att Iris inte blir rädd av att vistas där är däremot intressant. Kanske Iris känner sig så illa till mods, så att hon vill dö? Eller vill hon kanske bara komma på besök, för att veta hur det är? Jag måste säga att skådespelet inte ger svar på dessa frågor, så som det egentligen borde.

När det gäller skådespelet överlag, kan jag förstå att det varit svårt att koordinera alla barn. För det är barnen man har haft svårt med. Agnes Koskninen är osäker och inte alls så närvarande som hon borde alla gånger. Vad vill Iris? Det frågade jag mig ofta. Exempelvis i scenen där Iris ska bli arg visar hon inte riktig ilska. Hon visar bara simpel barnteater. Jag vet inte hur regissör Ulrika Bengts prioriterat i sin tid på inspelningsplatsen, men det kan också vara så att rollbesättningen hade sina brister. De andra barnskådespelarna är bättre, betydligt bättre. Det finns stunder då de är så lysande att man bara vill krama om dem och fråga om de vill vara med i min nästa film.

Samtidigt förbluffas jag Robert Nordströms filmfoto. Härlig bildkvalité med en bildkomposition enligt konstens alla regler. Färgerna, kontrasterna och de muka rörelserna skulle jag vilja se mer av i andra filmer. Lite kritik kan jag ge för de skakiga helikopteråkningarna och för avslutningen.

Ingen film utan filmmusik, som ålänningen Peter Hägerstrand stod för. Eftersom jag inte tänkte på den biten så mycket när jag såg filmen, är det väl ett tecken på att musiken gav ett bra och naturligt stöd för handlingen. Man ska absolut inte störa sig på musiken och tänka på den hela tiden, trots att de instrument som användes inte riktigt kan definieras som 1800-tals. Det kan ju vara ett minus om något.

Summan av kardemumman: Det är för mycket pang på rödbetan, för mycket av undermåligt skådespel, för mycket av realism som saknas. Berätta mer genom bilden, det räcker med lustiga repliker! Manuset bör ha utvecklats mycket mer, det här blev nästan bara fånigt. Mer symbolik, mer eftertanke, mer!! Det saknas för mycket överhuvudtaget.

Därför ger jag filmen Iris 2,5/5.

Människan. Hon offrar hälsan för att hon ska tjäna pengar. Sedan offrar hon pengar för att få tillbaka hälsan. Hon är så angelägen om sin framtid att hon inte njuter av nuet. Följden blir att hon inte lever i nuet och inte heller i framtiden. Hon lever som om hon aldrig skulle dö. Till sist dör hon utan att ens någonsin ha levt.

Jag har arbetat och slitit,
jag har stött på motgångar,
jag har väntat och haft tråkigt,
och väntat och glömt,
och kommit ihåg det.
Men just idag, just nu, just här,
finner jag glädje,
just jag.
För det jag väntat på så länge,
det jag suktat efter,
det jag alltid velat ha,
det kom på posten idag,
inte riktiga posten förstås.
Just det hände idag.
Just det hände mig idag.
Just jag.