Jag kom över en tänkvärd text på Facebook som jag gärna vill dela med mig av.


Vi är alla tacksamma för det vi har. De människor vi älskar, de vänner vi gör, huset, jobbet och bilen - alla dessa gåvor placerade i våra vardagsliv och, ja, vi är och bör definitivt vara tacksam för dem.

Men det finns mer att vara tacksam för, bland annat just de saker vi kan se som problem. Dessa:

- Jag är tacksam för min bil gick sönder, eftersom det gav mig möjlighet att vara ödmjuk och be om hjälp - och att någon speciell visar mig äkta vänskap, att lära sig att man kan bli överraskad av de personer som man minst anar att dyker upp, och för universum för att den stärkte min tro om att allt - även vad som verkar vara "otur" - händer för en god anledning.

- Jag är tacksam för att förlora jobbet jag haft i fem år, eftersom det satte mig på en väg att återupptäcka vem jag var, vad jag var gjord av, och vad jag verkligen ville göra i detta liv.

- Jag är tacksam för alla de misstag jag har gjort, eftersom de har lagt till djup erfarenhet, lärt mig vad man inte ska göra, gjorde segrar ännu härligare, och gett mig möjlighet att få kontakt med människor från alla stunder av livet och att krama någon som behöver tröst och säga "jag känner dig, jag vet exakt vad du menar".

- Jag är tacksam för alla de saker som jag ännu inte har och alla de människor jag ännu inte har träffat, och alla de behov jag ännu inte har uppfyllt, eftersom det är genom alla dessa saker som jag fortfarande kan drömma, vara kreativ, och vakna upp med insikten att jag är skaparen av min egen verklighet, att livet handlar om perspektiv, visioner och önskan om att göra varje dag det bästa - för dig och någon annan som korsar din väg.

Allt - den svåraste situationen, den tuffaste personen att hantera - är en gåva, precis som familjen, alla dessa vänner, huset, jobbet, bilen, allt det vi uppskattar och gör livet härligt. Låt oss öppna våra sinnen och titta djupare in i vad livet verkligen erbjuder oss, och komma ihåg vad en stor vetenskapsman sa en gång:
"I mitten av svårigheten ligger möjlighet." - Albert Einstein


Fri översättning gjord av en förkyld ung man, som är tacksam för sin sjukdom.

Adolf Hitler skrev följande i Mein Kampf:

"Man måste rätta sin andliga nivå efter uppfattningsförmågan hos de minst intelligentaste bland åhörarna."


Men den finlandssvenska poeten Edith Södergran uttalade sig så här i och med utgivningen av en bok:

"Denna bok är icke avsedd för publiken, knappast för de högre intellektuella kretsarna, endast för de få individer som stå närmast framtidens gräns."


Det är kanske väldigt svart-vitt och framfusigt att säga, men jag skulle vilja påstå att det är många som gör som Hitler än idag: smörar och sänker sig till den grad, att de inte längre vet vad de pratar om. De få som vågar vara speciella som Edith, är mer medvetna. Edith Södergrans progressiva poesi ansågs befängd och gick inte hem i så många stugor. Men idag hyllas den för sitt djup.

Ytlighet varar inte länge, men djupsinnigheten varar för evigt.

När jag som vanligtvis, åkte bussen hem från skolan idag tänkte jag extra mycket på en grej. Det var något helt naturligt för de flesta av oss, men ingen tänker på det. Ja, förutom jag då.

En mamma och två barn steg på bussen. Busschauffören hälsade glatt och de två barnen tågade iväg för att hitta sina busshållplatser. Mamman betalade till chauffören och gick sen till barnen längre bak i bussen.

Vad var det för skumt med det undrar ni säkert. Inget alls, svarar jag! Men jag tycker det säger ganska mycket om dagens samhälle, och den här gången på det positiva planet.

Mamman väljer att låta barnen gå först in i bussen. Ja, varför skulle mamman vilja låta barnen vänta ute i kylan på att mamma betalar resan/"hålla i handen", innan mamman väljer sittplats och vem som sitter var etc? Den här mamman, och det är turligen inte den enda, lät barnen välja, lät barnen gå först. Den här mamman litade på att barnen valde bra platser och att de inte skulle börja bråka och skrika i bussen. Mamman kände sig säker och barnen verkade inte alls vara rädda för att välja platser.

Bara det är ett sätt att uppmuntra barnen till frihet och kreativa lösningar. Vart försvinner den förmågan när barnen blir i skolåldern undrar jag?

Men jovisst, nu kan det ju också varit så, att barnen själva var så ivriga att de av all hast sprang in i bussen. Men det är väl lika kul det.

Intressant om utbildning, Sir Ken Robinson så klart.

När vi alltmer skakas in i ekonomiska kriser, allt djupare och djupare, tenderar vi människor att bli bara desperatare. Vi är rädda för att förlora det vi har, något vi kämpat för under kanske flera decennium. I tider av den centrala frågeställningen om eurons vara eller icke-vara uppmanas vi "vanliga" människor till att arbeta mer och konsumera mer. Enligt nationalekonomins teorier så klart. Vi måste med alla medel se till att BNP är positiv, dvs en ekonomisk tillväxt, påstås det.

Jag måste säga att jag är välidgt osäker på att den ständiga, ekonomiska tillväxten ger det vi vill ha.

• Inte mer lycka - mer pengar i plånboken och prylar i hemmet som i vårt samhälle gör oss enligt lyckoforskare inte lyckligare. Tydligen kan man komma över "tröskeln" med det, och det gjorde vi på 70-talet redan. Det här är också intressant.
  
  
• Nödvändigtvis inte mer jämlikhet – mer pengar i ett samhälle behöver inte betyda att den delas jämnt bland olika grupper. Men det kan förvisso innebära det också, allt beror på den förda politiken.
  
  
• Inte mer skola, vård och omsorg - i takt med att mer pengar rullar runt i samhället får vi inflation, dvs pengarna blir mindre värda helt enkelt. Då måste vi ändå betala mer för den offentliga sektorn, eftersom speciellt lönerna och priserna överlag i samhället trissas upp. Det är som att springa efter sin egen svans.
  
  
• Inte nödvändigtvis en bättre miljö - bara genom att man får mer pengar i kassakistan behöver inte betyda att mer pengar läggs till miljöförbättrande arbete. Tvärtom, konsumtionen som orsakat det vi kallar tillväxt har i sig högst troligen på något sätt varit miljöförstörande, beroende på vad man konsumerat. Den förda politiken avgör.
  
  

Ekonomi går ut på att använda sina resurser på bästa sätt för att nå sina mål. Jag tror att denna typ av tillväxt gör mer skada än nytta i vårt samhälle. Vi har en oekonomisk tillväxt.

Genom att konsumera sig ur en kris får vi snart nog en överhängande klimatkris. Genom att arbeta sig igenom en kris ger oss en stress- och hälsokris där vi inte värdesätter det som egentligen är viktigt här i livet. Den ekologiska krisen växer fortare än ekonomin.

I regeringsprogrammet kan läsas: Landskapsregeringen avser i samarbete med näringslivets och arbetsmarknadens parter göra en kraftsamling för ökad tillväxt i ekonomin. I det ingår också tillsättandet av ett framtidsorienterat tillväxtråd.

Det står också att: Under mandatperioden tar landskapsregeringen fram en strategi för hur Åland kan omställas till ett hållbart samhälle. Mycket besynnerlig ekvation jag undrar hur ska lösas med bara de fyra räknesätten.

Konsumera måste vi alla, men genom medvetna val kan vi välja varor och tjänster som är producerade med så liten miljöpåverkan som möjligt. Medvetna val får oss att inse att tanken om att i oändlighet öka sin penningmängd, öka BNP:n, ligger i den mänskliga girigheten. Det straffar sig själv.

Jag vill erkänna ett hemskt misstag. Jag gjorde ett musklick för mycket när jag av ren godtrogenhet gillade en grupp på Facebook. "Alla på Åland som inte vill bli diskriminerade på grund av sina åsikter" heter den gruppen, och har på senare tid länkat rasistiskt och hatiskt material, t.ex. filmer av Sverigedemokraterna, homofientliga inlägg, invandrarkritiska filmer och texter... Det skräller av människofientlighet. I gruppen är bla Danne Sundman (OB) medlem. Anders Eriksson (ÅF) var en rediger man som gick ur gruppen efter att Ålandstidningen uppmärksammat gruppens verkliga innehåll och syfte.



Det är anmärkningsvärt att Danne på något sätt försöker försvara sitt gillande av gruppen medan Anders gör rätt och stiger ur. Undrar efter hur många dagar Danne kommer att förstå att gruppen inte står för vad gruppen egentligen heter. När jag insåg vad alltihop egentligen handlade om, gav jag mig genast iväg. Men det värsta: gruppen kontrade och menade att jag nu blivit fjolla. Är detta inte en kränkning av de som tycker samma sak som gruppens administratör/er?

Detta inlägg skrev gruppadministratören efter mitt avträde för några dagar sedan:


"Denna sida är barnförbjuden. Ville bara meddela det så att inte någon känner sig kränkt av våra konservativa inlägg. Barn är synnerligen lättkränkta, det lärde vi oss när Simon Holmström började gråta häromdagen. Så nu är ni varnade gott folk!"


Två kommentarer på det:

1. Gruppen borde inte bara vara barnförbjuden, den borde förbjudas för de människor som kränker andra människor medvetet och illvilligt.
   
   
2. Jag har inte gråtit på jättelänge, bara lite till några filmer. Men inte mer!!!

Söker man på Pekka Haavisto på nätet ser man inte mycket material på svenska. Eftersom jag förstår att människan är ett nyfiket djur, så tänkte jag erbjuda lite översättning för er.

Pekka Haavisto, presidentkandidat nummer 2, har en lång lista med meriter. Redan riksdagsledamot på 80-talet, De grönas medgrundare och partiordförande under några år, miljöminister under 95-99 (första miljöministern i Europa) och ordförande för Europeiska gröna partiet till -06. Haavisto fungerar också som specialsändebud i Afrikakriser och arbetar tidvis för FN i olika freds- och miljöfrågor.


Men förutom det, vad gör honom till en bra kille?

• stöder ett totalförbud mot pälsdjursuppfödning inom EU-området
  
  
• tar avstånd från främlingsfientlighet (hur blir man annars fredsmäklare?)
  
  
• tar parti för speciellt sexuella, språkliga och etniska minoriteter
  
  
• kämpar enträget för att de förnyelsebara energikällorna tillsammans med energieffektivisering ska tränga ut kärn-, olje- och kolkraften
  
  
• tycker att skolorna borde behandla världsåskådningarna jämlikt, då vi i framtiden behöver allt mera kulturell förståelse
  
  
• menar att Finland aktivare måste kämpa för att Ryssland och Asien får hårdare reglering av miljö- och arbetslivsfrågor
  
  
• anser att Finland inte är Finland utan finskan och svenskan
  
  

Inte illa tycker jag. Vad tycker ni?

"Pälsfarmning en viktig näring för Finland", enligt presidentkandidat Paavo Väyrynen. Han börjar i mitt tycke börja segla på lösa boliner. Finland måste avsluta med det horribla utnyttjandet av djur för pengars och egen vinnings skull. Jag skulle kunna få det här svaret tillbaka: "Men vi kan göra det bättre än något annat land." Men det argumentet går jag inte på, vi skulle lika bra kunna ha koncentrationsläger i Finland för vi kan ju ändå göra det bättre än något annat land.

Sauli Niinistö är för kärnkraft, energikällan som med urandriften gör hundratals hektar radioaktiva, med alla bränsletransporter, anrikningar och upparbetningsanläggningar släpper ut massvis med växthusgaser och i själva driften förorsakar direkt global uppvärmning genom enorma mängders utsläpp av värmt kylvatten, ett högaktivt avfall aktivt i miljontals år osv osv... Han tänker också att det kan vara ok att kränka mänskliga rättigheter om man kan tjäna pengar på det. Det här är helt klart en människa som sätter pengarna före människan.

Eva Biaudet tycker Finland nog bör vara med i allt EU-relaterat försvarssamarbete också om det i praktiken blir en del av Nato. NATO är ingen fredsallians, det är en krigsallians som med militära medel bland annat vill erhålla goda ekonomiska tillväxtsiffror på bekostnad av icke-NATO-länder och arbeta för att ”västerländsk kultur är den enda rätta”. NATO har även 480 kärnvapen utplacerade i Europa, vapen som kan provocera till kärnvapenkrig. På Åland (läs Fredens öar) måste vi träda fram som ett gott exempel och peka på konfliktlösningshistorian och rikta blickarna mot en mer fredlig värld.

"Europa är vårt naturliga demokratiska hem", skriver Paavo Lipponen och utesluter samtidigt Ryssland och Asien från olika typer av samarbeten. Det är ganska hemskt att Paavo inte öppnar upp för naturligare kontakter med tillväxtregionerna i världen, speciellt när det gäller miljöutvecklingsområdet. Vi ser att områden öster om Finland idag inte är så långt framgångna vad gäller bla förnybara energikällor, energieffektivism och trafik. Ska inte Finland kunna vara en öppen dörr här?

Timo Soini behöver jag inte orda om så mycket, det är bara att kolla partitillhörighet (Sannfinländarna) så borde man förstå hans inställning till saker och ting, t.ex. främlings- och homofientlighet samt nationalism.

Sari Essayah vet jag inte mycket om, hon är i alla fall kristdemokrat och anser inte att homosexuella ska ha samma rättigheter som "de normala" i samhället. Mycket lustigt.

Vart vill jag komma med det här inlägget? Att ingen är perfekt, men att det nog finns någon som är närmare än någon annan. Jag tänker rösta på Pekka Haavisto på grund av hans aktiva kamp för speciellt fred och miljö. Mer om honom i ett annat inlägg.

"Vad har vi kvar när ensamheten kvarstår,
när allt belagts av frost?
Vad har vi sedan kvar när frosten smälter,
när bortskämdheten kvarstår?"

Så skriver jag som beskrivning till filmen jag la upp på Youtube idag. Vad har de fina bilderna med bortskämdhet att göra? frågade någon. Så här: Filmen skulle skildra mina tankar i hur vi människor, efter att ha gjort något riktigt taskigt vrider sig inåt och känner sig ensam, nedlåten. Exemplifieringar: Fotbollsmålet som ingen använder, vägen där ingen kör, trappuppgången som ser lite risig ut osv...

Med tiden börjar frosten smälta och man får göra vad fan som helst igen. Vi glömmer allt och vill gå vidare. Men det löser sig inte med att glömma allt, det är att skämma bort sig själv. Att skämma bort någon är att beröva ett ansvar. Jag tänker på då alkoholen skämmer bort oss, och helvetet bryter ut dagen efter; jag tänker på ett barn som fått allt, som misslyckas i skolan; jag tänker på ett samlag med oväntad följd. Jag tänker på att vi borde tänka mer.

Men tolkar ni den annorlunda så kör på :) Filmen kan vara ganska svår, men det är vackert filmat och skön musik i alla fall.

Jag skrev först "meningen med livet" som rubrik men fick ändra mig, det kändes som om det inte riktigt var läge för den debatten så här i julstressen.

Så varför har vi jul egentligen? Vi har allt mer frångått att fira någons son som föddes för typ 2000 år sen i ett sjabbigt stall. Nu är julen barnens högtid, eller familjens. För vissa är julen alkoholens och för gemene man och kvinna är det stresshysterins.

Många tror och vill tro att det enda man kan göra för att få en lycklig jul är att äta mycket, få många julklappar och pösa sig i TV-soffan. När det är över får man ångerkänslor, slänger en massa julklappar med emballage och beklagar sig över hur fet man har blivit. Till råga på allt kan det bli så att vi blir utan en vit jul, och det är ju det värsta som kan hända.

Jag kommer ihåg då jag var riktigt liten. Eller snarare har jag sett mig själv på gamla familjefoton, överöst med julklappar. Det är helt sjukt egentligen. Nog för att det säkert då var bästa stunden i mitt liv, men seriöst, behövdes det verkligen? Jag vet att jag skulle blivit arg om jag fick 1 klapp mindre, men ändå?

Men så klart, ingen jul utan julklappar. Köper man inte är man en snobb som bara vill ha själv utan att ge, så jag har tvingat mig själv att shoppa, fast jag strätade emot. Kompromissen var ekologiskt, återanvänt och fair-trade.

Ja så är det, vi visar våra känslor genom handlingar. Vi visar att vi tycker om någon annan människa genom att oftast köpa en dyrbarhet som gåva. Men nu när jag blivit lite äldre och "mognare" börjar jag allt mer inse det, att den äkta dyrbarheten man kan ge som gåva inte går att ge på en julafton, den ger man av att bara finnas till för någon.

Igår lördag var jag på Ålands musikinstituts luciakoncert i Jomala kyrka. Eftersom jag kom lite sent fick jag satt jag mig längst bak. Godbit efter godbit sjönk in.

Bredvid mig satt ett par med ett litet barn i famnen. Barnet var spralligt, glatt och rörde sig hit och dit. Framför satt mor- och farföräldern och försökte i alla fall lyssna på musiken. Mitt i allt kastade barnet en tändsticksask (tror jag att det var (rättelse:russinask)) på morföräldern. Hon tog den glatt och satte den tillbaka på raden bakom. Då såg man barnens beslöjade ögon; nu är barnet inte här längre, nu är det lekens värld som gäller, tänkte jag då barnet fortsatte.

Lek är vårt första möte med glädje. Lek är vår allra första erfarenhet av att det går att förvandla livet, få det skimra och lysa.

Vi kan bara tänka oss en barndom med vår långa tid och det håglösa vankandet fram och tillbaka; en väntan. I ett rum som ser ut som en tom hall, sterilt och tråkigt... Barnen gör allt för att göra sin vardag mer glädjefull; ett rum är inte tomt, det är fullt av kreativitet och energi!

Föräldrarna försökte tysta ner barnet så klart. "Vad ska de andra tycka?". Men att tysta ett barns glädje för att en gång få lyssna på musik är nog dumt. För mig var musiken inte det viktiga den gången faktiskt. Att se en livlig energiklump sprida lycka är värt mer. Barnet skrek aldrig för att det var tråkigt, då skulle det däremot vara jobbigt. Det här barnet var inne i sin egna världsbubbla där ingen kunde stoppa hans framåtanda och energi.

Därför log jag åt honom när han tittade in i mina ögon.

När den mexikanska journalisten Lydia Cacho plockade upp telefonen i somras, hörde hon ett lågt, grusig röst i andra änden.

"Håll käften eller vi dödar dig."

Som en av Mexikos ledande undersökande journalister och förespråkare för kvinnors rättigheter, har Lydia varit på kollisionskurs med några av de mäktigaste männen i sitt land.

Hennes fiender försökte våldta henne för att tvinga henne till tystnad. Men hon vägrade utstå det, och öppnade ett center för misshandlade kvinnor. Hon fortsatte med att skriva inte en, utan två böcker där hon avslöjade barnpornografi och andra sexuella härvor i landet.

Det är starkt att våga riskera ens eget liv för tron på förbättring. Jag ville bara säga att jag väljer att stöda Amnesty och försöker kämpa för det goda i människans natur. Gör det gärna ni med. Om inte finansiellt, så skriv brev (för hand eller på hemsidan), eller stöd rent tankemässigt!

Fotoakuten.se

När en ung människa skrattar finns ingen bot. Vi blir alla smittade. Det går inte att motstå. Tvärs över daggstänkta berg går de utan att se till höger eller vänster. Ingenting är svårt, inget sitter fast.

Vi gamla hukar i stugor och gårdar. Vi oroar oss för regn och torka, tidtabeller och tjuvar. De unga struntar i försiktigheten. De vet helt enkelt inte bättre. De marscherar förbi utan att bry sig om ordningen, hur vägarna går, vilka bestämmelser som finns, vad som står i planerna. De är på väg till Woodstock, till visfestivalen i Kumlinge eller till Himmelska Fridens Torg. De är på väg att förändra världen med sitt bekymmerslösa skratt.

När en ung människa älskar finns inga hinder. Inga pengar, inga språk, ingen hudfärg är i vägen. Släkt och familj får stå tillbaka. Romeo bryr sig inte om att Julia är en Capulet. Tristan bryr sig inte om att Isolde är bortlovad till hans morbror och chef. Vad bryr sig kärleken om ordning, reda och förbud?

Vi gamla vet bättre – men det gör inte de unga och tur är det. Kärleken struntar i socialgrupp, mantalsskrivningsort och skatteundantag. Sommaren bygger sina cumulusslott på himmelen men de unga söker inte skuggan. Sol, vind och vatten är all vägkost som behövs för den som älskar. Vägen till framtiden är kanske inte så tydlig, men den är ljus och lätt att gå när man är två.

När en ung människa går vilse finns inga gränser. Det kan gå hur långt som helst. Individen förlorar sig i ett annat sammanhang, som när träden grönskar och går in i den gemensamma skogen. Du, som förut var så tydlig, försvinner ur vår syn, in i en värld som vi inte känner. Du går på främmande vägar. Molnen, som bara var färgklickar på himlens blåa duk, skuggar dig nu där du går.

Vi gamla förstår inte vad som sker. Vi oroas, vi går längs vägar och vatten och ropar men får inget svar. Skall han komma tillrätta? Sent på kvällen fladdrar ljusen oroligt i skärgårdsbyn. På himlen samlas stjärnorna i täta flockar.

När en ung människa dör finns inga ord. Vad kan vi säga när allt har gått för långt? När alla våra förmaningar och omsorger var förgäves. När det värsta hände som tänkas kunde. När vägen var riktigt farlig och gick till den andra sidan, dit vi inte kan följa med.

Vi gamla har inget svar på den enkla frågan: varför? Vi kan inte svara och vet inte vem vi ska fråga. Vår erfarenhet är värdelös. Vår klokskap är utan nytta. Vårt språk räcker inte till. Vi lever vidare, utan att förstå tingens ordning. Natthimlen är väldig men tyst.

//Christian Pleijel 20.11.2011

Jag kunde tyvärr inte delta i Poetry Slam i helgen eftersom jag firade farsdag i Brändö. Men när jag läste dagens tidning så vet jag inte om det skulle locka så värst mycket heller. Nog fanns det där nog några guldstenar enligt mina aningar, men tänk vad arg man skulle kunna bli av att få lyssna på hatiska, samhällsföraktande dikter? Och det värsta, dessa vinner priser!! Så här är det: man kommer ingen vart med att uttrycka den enorma, svulstiga irritationen på hur vårt samhälle fungerar dåligt och hur människans onda sidor förs fram. Man vinner inget på det.

Med poesin vill man uttrycka sina känslor och funderingar, jo jag vet. Men varför då alltid ta upp "det onda"? Jag blir oerhört arg av att gång på gång se hur samhället runt omkring mig börjar te sig, hurdan uppväxtmiljö vi skapar för våra barn och inte minst, vad vi förstående vuxna vågar utsätta oss själva för. Samhällets humörsvängningar gungar i takt med jävulens visa, och jag vill inte klappa takten.

När Nordea köper en våning till sin VD för 22,5 miljoner blir det ett otroligt liv och tyckare i olika media hävdar att det är skandal.

När Håkan Juholt låter skattebetalarna stå för kostnaderna för hans övernattningslägenhet får han nästan avgå. Det blir ett ramaskri och ett drev och tyckare i olika media hävdar att det är mer än skandal. Det är nästintill brottsligt.

När den (svenska) regeringens utredare Gerhard Larsson hävdar att alkoholen, varje år, kostar de svenska skattebetalarna 63 miljarder blir det alldeles tyst och inget drev uppstår och ingen ska ställas till svars och ingen i media påstår att det är det minsta lilla problem. Kan någon klok människa förklara för mig varför det förhåller sig på detta vis?

//Benny Haag, spritpartiet

Idag kunde ur tidningen läsas att det i lagtinget rådde delade meningar om GMO:ns vara och/eller icke-vara på Åland (dvs genmodifierade organismer). Det finns mycket kunskapsluckor i många ledamöters tankesätt och man undrar varför de ens måste framgå med dessa i offentligheten.

- Jag uppskattar nytänkande, forskning och innovation. Fler och fler på jorden ska ha mat och då är GMO positivt. Och kan vi minska bekämpningsmedlen är det väl positivt?

Idag producerar världen redan, enligt FAO (Food and Agriculture Organization of the United Nations), tillräckligt mycket mat för att det skulle kunna vara möjligt att mätta alla jordbor om maten fördelades rätt. Det finns därtill många studier som visar att den matproduktionen i utvecklingsländerna kan ökas med 50-500 % när konventionellt jordbruk läggs om till ekologiskt. Jag uppskattar också nytänkande, forskning och innovation, men helst inom ekologisk matproduktion.

En annan möjlig dellösning skulle vara att minska köttkonsumtionen. Vi äter betydligt mer än vi behöver i delar av världen. Ju högre upp i näringskedjan, desto mer energi förloras. Skulle vi byta ut en del av köttkonsumtionen till vegetariskt, skulle det ge mer mat. GMO ska inte få finnas för att vi i västvärlden ska fortsätta vår hutlösa lyxkonsumtion av mat!!

En annnan ledamot: "Om en GMO-gröda kan innebära en ekonomisk fördel för Åland ställer jag mig positiv till det." Ännu ett typexempel på ekonomiska och miljömässiga värden frontalkrockar. Är det ok att man säljer tobak för ekonomins skull? Är det ok att sälja tunga droger om det är till ekonomisk fördel?

Går det inte att lösa matförsörjningsproblematiken utan att involvera genmodifierade produkter?

Den andra gången jag blir citerad i tidningen är inget glädjande citat. Det är rent ut sagt hemskt att vi måste gå till tidningen för att få folk att förstå hur knöligt det är att bedriva kultur på Åland.

Jag har skrivit om ett problem med Leaderprocessen förut på bloggen. Nu blir det värre. Så här är det i korta drag: Landskapsregeringen vill inte godkänna alla kostnader som ungdomsfilmprojektet "Fåglarna tittar på oss" uppburit och vi måste enligt dem betala dryga 3 000 € själva.

Som vi alla vet har projektet varit väldigt lyckat, med fler än 50 unga deltagare, en bra film för att vara gjord av endast unga och gjorde många engagerade också i efterhand. Projektet var startskottet till en seriös ung filmkultur på Åland och jag är glad för att ha arbetat med ett sådant projekt som styrgruppens ordförande. Men jag är inte glad för hur Landskapsregeringen behandlat oss under projektets gång.

Ett projekt går ut på att man går in i ett arbete som man inte kan förutsäga. Ett projekt är ju just att man prövar något nytt vilket gör att man inte kan förutse alla kostnader som i efterhand uppkommer. En ordinarie verksamhet är på ett helt annat sätt förutsägbart. Att budgetera ett ungdomsfilmprojekt är extra svårt, att på förhand veta vad arbetet kräver går inte, det är ju en del i den lärandeprocess som projektet innebär. När det gäller film överlag är kutymen att budgetera 10 % för oförutsedda utgifter, eftersom den skapande process film innebär är så föränderlig hela tiden.

Om ni läser citatet ovan så handlar det om ett annat problem och det är att EU-logan ska vara med på ALLA verk vi publicerar. Det var det inte på affischerna vi publicerade inför premiären av den enkla anledningen att vi inte hade fått beslut om vi skulle få ett bidrag från EU överhuvudtaget. Det utlovades en handläggningstid på 3 månader men det blev det dubbla, 6! Man kan inte säga att man blir finansierade av någon man inte fått beslut av enligt normal marknadsföringssed.

 

Självklart har vi skickat in en rättelseyrkan till LR, nu får vi se vartåt det bär.

Det är som att kapa vingarna från en fågel som ska börja flyga. Då kommer man ingen vart. Landskapsregering ska inte kapa vingar, de ska hjälpa till att bygga upp dem. Sen kan fågeln flyga fritt.

Läser igenom de intressantaste delarna av Landskapsregeringens budget för 2012, dvs kultur- och utbildningsområdena. Det finns många saker som lite förbryllar mig.

Är det inte lustigt att Landskapsregeringen fortsätter satsa på läroplattformen Fronter? Det kostar 25.000 euro för täckande av licenskostnader. Den summan kan man göra mycket med. Problemen är många med Fronter, fastän det nyss har uppdaterats. Fortfarande använder de flesta lärare inte plattformen i utbildningen. IKT-utrustning överlag används ytterst lite av lärare än idag. Det finns undantag, och dessa lär jag personligen mig bättre av. Fronter är också enligt studeranderådet på Lusse och bland den breda allmänheten klumpigt och svårnavigerat. Systemet implementeras i lågstadier på Åland just nu, och skapar vad jag har försttåt ett "ögonbrynshöjande intryck" av databaserad inlärning. Integrera Facebook, Twitter, bloggar i undervisningen för de som önskar. Använd Grouwise som obligatorisk skolmejl, använd Wilma, Netstorage och andra fiffiga program. Fronter håller inte standarden, och 25 000 ska användas för att utbilda fler lärare i datorhantering. Det är pinsamt att elever kan mer än de flesta lärare i det området.

Jag tycker Erik Schüttens senaste inlägg i den hittills sanslösa debatten om regeringens bildande och dess handlingsprogram var det allra tydligaste. Med anonyma insändare, en uppsjö oförskämda kommentarer på nätet och en massa skitsnack kommer man knappt någon vart.

Hoppas verkligen de 4 (?) olika förhandlingsparterna kan komma överens. Diametralt olika åsikter i valkampanjen kan bli jobbiga kompromisser för väljarna. Vad kan partierna svikta på? Det tycker jag blir det mest intressanta.

Man har också utsett arbetsgrupper för de olika ministerområdena. De som arbetade med underlaget till utbildnings och kulturdelen ville höra vad studerandena i Ålands gymnasium tyckte om den nya gymnasiereformen. Jag och Anna från studeranderådet valdes för Ålands lyceums räkning. Ingen dök upp från yrkesskolan, redan där en brist i gymnasiereformen, att ingen skickat vidare kallelesen och uppmuntrat studerande att närvara.

Nå vi två var duktiga och pratade i ett. Om allt från busstider, hälsovården, schemat och studerandedemokrati. Är otroligt glad för att någon verkligen vill höra på oss, så har det inte alltid varit och är inte heller på många ställen än idag i samhällsapparaten. Den kritik som riktats till gymnasiereformen är kanske inte alltid befogad, men den är oroväckande. Hoppas nu den snart nya landskapsregeringen verkligen vågar ta itu med en av den förra regeringens största misstag.

Ibland undrar jag varför det finns folk som bara vill en illa. Sådana som försöker hacka på en och bevisa vad som är fel på en inför andra i stället för att acceptera en för sina brister och ta till sig av det goda. Det är ofrånkomligt att dumma saker sker, men måste man uppvisa det så mycket att det verkar som om det onda tar över? Varför är det alltid så intressant att få veta alla hemskheter?

När Märta Tikkanen på litteraturdagarna (med temat godhet!) berättade om en varg som åt upp en människa, när medierna smutskastar offentliga personer för små snedsteg, när barn under 10 tillåts spela skjutarspel för 18-åringar och när det är tufft att bråka med varandra i skolkorridorerna och uppvisa skjutvapen på skoltid så tänker jag att världen är på väg åt fel håll. Ska det fortsättningsvis vara häftigt att uppvisa de hemska sidorna av den mänskliga aktiviteten avtrubbas man till slut och bryr sig allt mindre om varandra.

Det är inte revolvrar jag vill se, det är inte "coolt" för mig. Jag vill inte se Magnus Betnérs satiriska nonchalans och ansvarslöshet när det gäller att lyfta upp sig själv av andras gärningar, jag vill se Robert Gustafssons humor, där man vågar leka mer med sig själv för att ha skoj. Jag vill se en puss, en kram, ett leende! Det är coolt.

Ondskan kan bara besegras med godhet. Så snälla, gör en gärning du också. Det är mycket lättare så.

Det som solljus är för blommor, är leende till mänskligheten. Dessa är småsaker, så säkert: men utspridda längst livets väg, är det goda de gör ofattbart.

Joseph Addison