Jomala kommun står för många mer eller mindre drastiska förändringar inom de kommande åren. Som kommunfullmäktigeledamot skapar det lite bekymmer.

På dagens möte blev det debatt om hur man skulle tackla frågan om det hårt pressade Sviby daghem. Västra Jomala förstoras hela tiden, främst Möckelö, som är så nära Mariehamn. Rösterna föll 8-8 när vi röstade om dagisbarn skulle inhysas i skyddsrum/gymnastiksal eller om moduler (typ baracker) skulle hyras till hösten. Jag röstade för Dennis Janssons förslag om att hyra moduler för 2012-2013, men eftersom ordförandes röst avgör, blev det inte så.

En annan viktig fråga är Vikingaåsens skola, som snart smockas totalt. Vi kan inte fortsätta klämma in fler och fler skolelever dit. Det finns vad jag förstått en enighet om att nya elever från Jomalas södra delar, skulle få gå i Strandnäs skola i stället, där det finns nog med elevplatser lediga. Det är ett vettigt förslag tycker jag, hoppas bara Mariehamn går med på det.

Ett tredje framtida bekymmer är sopmängden. Ju fler hushåll, desto mer sopor, tyvärr. Min åsikt är att Jomala ska gå ur missfostret Mise och införa en kommunal soporganisation med huvudcentret Svinryggen. Dit kan man pumpa in lite pengar för att dessutom utveckla en bättre miljöanpassning.

Som medlem i Beredningsorganet för utveckling ska jag försöka arbeta för dessa frågor, samtidigt som jag självklart ska ha ett allmänt ungdoms-, miljö- och äldrevårdstänk i bakhuvudet. Snart är den nya åländska metropolen Jomala fri från skulder och berikad med blomstrande välfärd.

Varje dag ser jag henne vattna trädet
Med sin röda kjol
Och vita mössa med blått band
Och gula vattenkanna
Hon vattnar alltid samma träd
Men det kommer inget vatten
Det kommer bara sommar
För varje dag.

Alltid lika bra.

Står där
lyssnar på skrattet
tänker

Finns där
går i egen takt
funderar

Sitter där
läser då andra pratar
frånvarar

Går där
kanske åt annat håll
vem bryr sig?

Arbetar där
tittar på flicka
förnekar

Är här
Ser någon mig?
Jag tänker
Jag lever
Jag finns
här





Mer av min poesi finns på poeter.se.

En liten överraskning väntade häromdagen när jag såg en liten notis i tidningen. Jag såg att min motion gått igenom från höstens ungdomsparlament. Det handlade om en övervakare till Ålands kulturdelegation och du kan läsa motionen här (tillsammans med de andra).

Kort och gott handlade det om att en ungdom bör sitta med i Ålands kulturdelegation (som främst delar ut pengar för kulturprojekt). Många som söker är ungdomar och jag tvivlade på att den höga medelåldern i organet skulle kunna förstå sig på lika bra. Nu är delegationen utbytt i och med att det nyss varit val, så det är ju passligt att inrätta ungdomsrepresentanter också! Och så tänkte tydligen också landskapsregeringen! Fint!

Ungdomsobservatör heter tydligen titeln som två personer fått: verksamhetsledare Kjell Rosén (Ålands ungdomsförbund) och Rebecca Mattsson (SKUNK). Synd är bara det, att dessa inte kan medverka i omröstningarna. Men jag kan å andra sidan förstå att det kan vara problematiskt, eftersom det är partipolitiker som enligt bestämmelserna bara får rösta. En bit på vägen i alla fall!

Och tja, om ni har möjlighet så kan ni ju söka pengar från kulturdelegationen. Ni har 10 dagar på er. Jag ska skicka in en ansökan imorgon.

När jag förra året skulle välja bilskola förvånades jag av att ett B-körkortspaket kostade samma på alla, 1 850 €. Vad avgör då vilken bilskola man väljer? Kontakter säkert. Eller för mig där jag hade förhandlingsposition och fick kalaset för 1 800 €, vilket nog inte var lätt.

Jag tyckte det var skumt och hörde av mig till priskontrollanten Henry Öberg på Ålands ämbetsverk, som berättade att de haft aningar om bilskolorna förut. Han skickade mig intressant undersökningsmaterial, där det stod att åländska bilskolor kunde kosta mer än 400 € än de fastländska. Exempelvis kan bilskola i Tammerfors kosta ca 1450 €, Åbo 1500. Det är ett väldigt stort prisglapp. Vad jag förstått är det enda som skiljer i innehåll två mörkerkörningslektioner.

 

Så här skrev Nya Åland häromveckan som rubrik (23 mars). Samma innehåll, samma pris. Fånigt argument. Jag kan köpa en tidning på Sparhallen som är 20 cent billigare än samma tidning på Mattssons i Godby. Det är samma innehåll i tidningen. Men vad gäller bilteorin är ju innehållet detsamma. Alla bilskolor har ju samarbete om teorin genom föreningen "Ålands trafikskolor rf", vilket ju är en smart lösning. Men vad händer om de skulle börja priskonkurrera?

Det underligaste är varför det kostar samma att övningsköra under 17 tillfällen. I artikeln svarar inte någon av bilskolorna på varför de inte priskonkurrerar. Jag är säker på att den som hade billigare pris, skulle locka till sig fler kunder. "Det är nästan ingen som frågar efter priset längre", säger en lärare. Men sanningen är att de flesta ser det hopplöst, då bilskolorna ogärna konkurrerar. Bara mina förhandlingsförsök var svåra. De flesta känner sig som en droppe, tyvärr.

Så här löd en del av insändaren jag skrev under denna vecka:

Utöver 1900 € ska man bekosta synintyg, korkortsanmälan, fotografering, avgift till Motorfordonsbyrån för skriv- och körprov och i vissa fall kostnader för extra körtimmar. Dessutom ska alla gå andra skedet, med en obligatorisk kostnad på 380 € (denna summa också höjd på senare år). Slutligen kan totalpriset landa på mer än 2 400 €, inte en så skonsam summa för studerandenas plånböcker. Tänk också på att EU-körkortslagen troligen kommer att höja priset med 300-400 € från och med 2013.

Men mitt största argument är ändå följande påstående som en lärare uttryckt sig. Följande är kopierat från korrespondens med en bekant:

"Råkade" höra på när en bekant till mig pratade med en bilskolelärare om vad det skulle kosta att ta motorcykelkort. Svaret hon fick då var oerhört svävande och avslutades av ett mummlande "jag ska höra lite med de andra skolorna innan jag sätter några priser"

Den kommentaren tycker jag var väldigt avslöjande.

Nu är det upp till bilskolorna. Väljer någon att sänka priserna markant, bevisar de att de inte har kartell. Och om de inte gör det, överväger jag att gå vidare med fallet till konkurrensverket med motiveringen: missbruk av dominerande marknadsställning.

Jag tittade idag ut genom fönstret och såg regnet falla. Ganska mysig känsla att jag är befriad från det våta, kalla utomhusvädret. Men så tänkte jag mitt i allt: Varför inte en joggingrunda? Utanför kyrkan mötte jag två unga cyklister som nästan förvånat tittade bakåt. Vad är det som är så hemskt med att jogga då det regnar? Att springa i regn är lekfullt, nästan som att vara barn på nytt.

Det härliga med barn är att de sätter upp väldigt få stopskyltar och låter sin kreativitet flöda. De leker och skrattar med andra barn, oavsett om de andra barnen är utlänningar, har föräldrar som tillhör "arbetarklassen" eller oavsett väder. När vi växer upp sätter vi upp allt fler barriärer. Knappt någon skulle ställa sig upp på matsalsbordet och avge ett glädjestjut. De flesta lågstadiebarn skulle sluta använda tröjan som alla andra klasskamrater skrattar åt och många drar sig för att ens säga hej till en nyinflyttad.

Men som Aristoteles sa, det ska alltid finnas en balans. Svenskt sagt: lagom. Jag tror det ska finnas vissa barriärer så att man inte äventyrar sitt liv, politiska karriär osv. Men det är inte det jag bestrider.

Nu sätter vi stop för så mycket vi egentligen vill. Vi skapar onödiga barriärer för rädslans skull. "Vad ska de andra tycka?" Jag får ofta kommentarer om mina politiska gärningar. De vanligaste: "Tänk på vilken stämning du skapar" och "Du får svårt att skaffa jobb". Men jag kan svara er redan nu, jag tänker inte falla i rädslans träsk, där mina ageranden styrs av omvärlden och inte av mig själv. Rädslan för vad alla andra tänker och tycka har jag redan råkat ut för flera gånger, inga vidare positiva upplevelser kan jag säga. Författaren Natasha Illum Berg skriver så klokt: ”Det är bara människor som inte vågar se sig själva som känner sig ensamma när de inte är tillsammans med andra."

Så även om det är en petitess, så krossade jag en av mina barriärer idag och for ut på en joggingtur i regnet, och det är jag glad för. Små saker i livet kan betyda mycket.

Filmer görs ju oftast med syftet att säga något till tittaren. Så tror man inte alltid. Fast då är mitt förslag: Tänk djupare! Det som finns på ytan, dvs det som visas på bild och det som hörs, är inte alltid allt.

Förstår ni vad dessa filmer vill säga? Har valt några tankeväckande filmer som i alla fall jag gillar. Skulle gärna ha bifogat min, Stänis och Karis film här också, men den är inte uppe på nätet än.

Så när ni ser följande filmer, tänk inte bara "åh, vad fin skogsbild" eller "haha det där var skoj". Gör ni bara det så missar ni poängen.

En ovanlig dag i en vanlig människas liv av Johanna Stentorp:

 

Glöd av Johan Cederholm, Mikael Berglund och Arman Borghem:

 

 

Dawn of Eternity av Simon Jansson (märk fotots betydelse):

 

 

Gone Goodbye av Keith Rivers (dock lite tydligare kanske):

 

 

Jag är 100 % säker på att dessa filmskapare har tänkt lite mer än vad vi gör när vi kollar på deras storverk. Jag försöker alltid komma närmare filmskaparna och tittar gärna på tankeväckande kortfilmer.

Jag var på vandring igår till Böjsas i Gottby tillsammans med ett tjugotal andra vandrare. Allt från gammelskog till nyetablerade, ståtliga björkar traskade vi igenom under två timmar.



Det här är området som Jomala kommun fått i sin ägo genom ett arv. Giriga som man är tänker man hugga ner allt och sälja området. Och det här är det värsta man kan göra.

Jomala är den snabbast växande kommunen på Åland. Genom ökade skatteintäkter under flera år har ekonomin byggts upp och snart är också alla lån betalda. Man lider inte brist på pengar. Ändå planerar man att framkalla en sådan skada för djur och natur.

Man kan se ett träd som en ekonomisk vara, alltså virke som ska säljas, eller också ta i beaktande dess värde som en del av ekosystemet. Detta är ännu ett exempel på att tillväxtförespråkarna fortsättningsvis ser eurotecken före miljövärden. Ingen som ens har tänkt tanken på att kombinera dessa? Varför inte göra Böjsas till ett friluftsområde? Eller bara låta det vara?

Specillt Igge Holmbergs "parasitinlägg" har onekligen triggat kommentatorerna på lokaltidningarnas hemsidor och i den övriga debatten. Jag fascineras verkligen hur tongångarna ter sig.

Tekniken har gjort det fritt fram för människor att visa vilka dåliga medmänniskor de är. På Internet finns den som under täckmantel vräker ur sig hatiska uttalanden om sin släkting. På Internet finns fettosarna eller finntrollen, som de mobbade barnen kallas i sina skolor. Så vill också den självutnämnda professorn vara med och fyndigt filosofera över mänskligheten. Här finns de som mår bra av att dra nytta av andras misstag. Vissa skulle kunna kallas bestaliska monster, andra parasiter.

Men obestridligen finns också de som försöker göra något annat av kommentarsfälten. Synd bara att de överröstas så ofta. Med förhoppning om att tidningarna tar ett större ansvar på sina kommentarsfält!

Det har nu gått en tid sedan frifräsarna Nils Manelius och Jack Sjölund blev uteslutna ur Obunden samling varpå de började härja i tidningarna för att få så mycket uppmärksamhet som möjligt. I dagens tidningar ser jag efterdyningarna i form av mess. Men jag funderar nu riktigt om messen faktiskt inte i själva verket är skrivna av dessa herrar. Samma typ av språkbruk, samma åsikter i syfte att få det att se ut att många håller med dem i deras homofobiska och främlingsfientliga åsikter.

Så finns det också sådana som försökt dra nytta av det. Lagtingsledamoten Igge Holmberg verkar ha fått myror i byxorna och har aktivt försökt bryta ner deras åsikter. Detta högst sannolikt med avsikten att ytterligare få nya sympatisatörer. I sin tur vill frifräsarna dra nytta av det, och börjar med fåniga personangrepp och osakligheter vad gäller Igges åsikter i ett annat sammanhang (om Sveriges styrelseskick). Det är tur att denna karusell inte fortsatte. Jag hade hoppats på en seriös debatt om integration, invandring och HBT-personers rättigheter. Varför svamlar alltid politiker när det gäller dessa frågor?

Nils och Jack menar att demokrati också bygger på tolerans för deras åsikter. Men hur långt ska toleransen få verka undrar jag? Det är samma sak med yttrandefriheten. Den verkar vara så helig så att man får säga vad som helst till en annan människa. Så är det givetvis inte. Alla friheter bör ha sina begränsningar, så också demokratin. Det sägs att "ingen åsikt är fel". Jag håller inte med. Att ha en åsikt är en aktiv kognitiv process som kan gå snett. Att underminera vissa grupper i samhället på det sätt som nu uttrycks, är mot den finska grundlagen och därmed FEL. Vi bör inte acceptera sådana åsikter, vi bör säga vad vi tycker; inte skratta med eller skratta åt; inte ständigt åberopa toleransen som mantra. I det avseendet håller jag med Igge.

Jag kom över en tänkvärd text på Facebook som jag gärna vill dela med mig av.


Vi är alla tacksamma för det vi har. De människor vi älskar, de vänner vi gör, huset, jobbet och bilen - alla dessa gåvor placerade i våra vardagsliv och, ja, vi är och bör definitivt vara tacksam för dem.

Men det finns mer att vara tacksam för, bland annat just de saker vi kan se som problem. Dessa:

- Jag är tacksam för min bil gick sönder, eftersom det gav mig möjlighet att vara ödmjuk och be om hjälp - och att någon speciell visar mig äkta vänskap, att lära sig att man kan bli överraskad av de personer som man minst anar att dyker upp, och för universum för att den stärkte min tro om att allt - även vad som verkar vara "otur" - händer för en god anledning.

- Jag är tacksam för att förlora jobbet jag haft i fem år, eftersom det satte mig på en väg att återupptäcka vem jag var, vad jag var gjord av, och vad jag verkligen ville göra i detta liv.

- Jag är tacksam för alla de misstag jag har gjort, eftersom de har lagt till djup erfarenhet, lärt mig vad man inte ska göra, gjorde segrar ännu härligare, och gett mig möjlighet att få kontakt med människor från alla stunder av livet och att krama någon som behöver tröst och säga "jag känner dig, jag vet exakt vad du menar".

- Jag är tacksam för alla de saker som jag ännu inte har och alla de människor jag ännu inte har träffat, och alla de behov jag ännu inte har uppfyllt, eftersom det är genom alla dessa saker som jag fortfarande kan drömma, vara kreativ, och vakna upp med insikten att jag är skaparen av min egen verklighet, att livet handlar om perspektiv, visioner och önskan om att göra varje dag det bästa - för dig och någon annan som korsar din väg.

Allt - den svåraste situationen, den tuffaste personen att hantera - är en gåva, precis som familjen, alla dessa vänner, huset, jobbet, bilen, allt det vi uppskattar och gör livet härligt. Låt oss öppna våra sinnen och titta djupare in i vad livet verkligen erbjuder oss, och komma ihåg vad en stor vetenskapsman sa en gång:
"I mitten av svårigheten ligger möjlighet." - Albert Einstein


Fri översättning gjord av en förkyld ung man, som är tacksam för sin sjukdom.