Jag har gjort ett gräsligt jobb idag. Farmor har ingen grästrimmer, så jag har fått slita ut mina ryggmuskler när jag lutat mig ner och klippt det fula ogräs som omringar planteringar, blommor, byggnader och stolpar. Miljövänligt att klippa med sax, javisst, men det känns!

Ändå känns det bra att få något gjort samtidigt som man är på vilodag. Jag har insett att jag blir pösande inomhus om jag inte får något konkret att göra. Har jag den aningen, brukar jag vid tillfälle åka till farmor som har alltför stor trädgård att sköta om.

 

 

Där satt vi och tittade på. Beaktade varje rörelse, lyssnade på varje stavelse, kände stämningen.

Där satt de och agerade. Två personer mot varandra. Jens och Markus, som i manusutdraget.

Vi var 6 personer som skulle döma och bestämma. Bestämma över de drygt 15 kandidaternas öde. Bestämma i vilka konstellationer de skulle skådespela, bestämma vilka som vi ville se mer av/var osäkra på om kunde mer.

Alla kandidater var så fascinerande. Alla hade olika berättelser att förmedla om sig själva. Vi i juryn läste varje människa som en bok och sög in alla känslor. Vissa böcker har vi stängt, men ungefär 4 böcker vilar ännu nyfiket öppna.

En av dessa alla berättelser handlar om en kille som av sin pappa uppmanats att sporta. Han testade alla sporter, och ingenting var för honom. Hans pappa var förtvivlad, men inte han själv, för han hade hittat skådespeleriet.

En annan berättelse handlar om killen som var så intresserad av att spela i vår film Fina moln, att han till och med en längre tid reste till castingplatsen från att ha varit på landet, där familjen höll till.

Många ville säga som det var. Inte bara för oss, utan för alla andra. De ville visa alla som sagt "du blir aldrig någonting", att de har fel. Jantelagens företrädare krossas. De ville visa att de faktiskt kan. Inte minst för sig själva.

Det gäller att tro på sig själv, våga och därefter vinna. I det här fallet vinner tyvärr bara 2. Det är en väldigt svår ekvation att lösa för castinggruppen, och för mig som regissör.

 

Med min storslagna mobilkamera har jag skapat bilder som följer mina spår.

Denna bild tog jag efter måndagens möte i konferensen på Amorella. Ska ikväll skriva protokollet från det intressanta mötet med fartygets ledning. Isabella och Gabriella ska jag fiffla med denna vecka.

Men före jag börjar fiffla åkte jag idag ut till Ekö i Finström med båt tillsammans med två kompisar. Bilden tagen före den ljuvliga picnicen. Jag valde blått hav, röda klippor och gröna ängar framför röda fanor i stan. Mycket skönare så.

När jag vaknade upp därvid 8 tänkte jag att denna dag kommer att ha mycket att ge.

Efter att halyssnat på lugn och skön pianomusik, plockade jag fram en ljuvlig frukost till familjen. Termometern visade 18 då morgonsolen sken in på frukostbordet. Grannpojkarna spelade fotboll med varandra, några grannbarn hoppade glatt på studsmattan och promenerande hundägare svepte förbi mitt synfält.

Jag satte mig i solen och lade några ord i Wordfeud och blickade ut mot den glada morgongatan. Jag funderade. Jag funderade på varför. Varför jag kunde sitta här och se så glad ut, tittande på påskliljorna, och samtidigt veta att jag snart skulle stiga på Amorella för en triangelkryssning.

Det är tidig sommar 2011. Jag skickar ett galet mejl. Jag ville ha sommarjobb, och sökte inte på nätet, ringde inte heller de anställda rekryterarna. Jag kontaktade VD:n direkt, helt oblygt. Fick inget sommarjobb, men han skulle "komma ihåg" mig. Det gjorde han.

När jag i april började vikariera i receptionen på Viking Line, kom han till mig en dag och frågade om jag hade tid över under helger. Vid mitt jakande svar sade han "klockan 2 på mitt kontor".

Ett par möten och några timmar på min arbetsdator senare, ska jag nu börja packa för första projektet på Amorella. Med chans till förlängning.

Mitt och Albert Einsteins tips till ungdomar utan sommarjobb: "När vi accepterar våra gränser kan vi passera dem."

Vaknade otroligt tidigt idag för att cykla till radion 7:40 för att prata om nystarten för ungdomsportalen ung.ax. Ni kan lyssna på snacket här, jag antar att de flesta inte var uppe då.

Ung.ax håller nämligen ett "nystartsmöte" onsdagen den 25 april, en idé jag som nybliven webbredaktör snart verkställer. Mötet är ett ypperligt tillfälle för dig att vara med och påverka innehållet och visionerna. En helt ny ungdomsredaktion utses, nya regler fastställs och arbetsuppgifter för de som vill. Så jag tycker du ska komma och göra ung.ax ännu bättre! Det spelar inte någon roll hur gammal du är, det enda som förenar är intresset. Vi samlas och fikar på Norragatan 13, alltså mittemot Mathishallen i Mariehamn imorrn onsdag den 25 april kl 16:30. Vi möter er alla utanför.

Välkommen till något nytt!

Jag håller på att skriva. Eller tja, jag och några kompisar har hållt på sedan hösten med ett kortfilmsmanus som vi fastnat för. Vi fastnade så mycket att det nu blivit ett filmprojekt med projektplan, budget och allt. Nu väntar vi på att få ansökningarna beviljade.

Jag är en samlare. Jag håller hela tiden på att samla på mig en massa idéer som dyker upp i huvudet, eller som jag fått berättat etc. Alla dessa mer eller mindre galna idéer skriver jag ofta ner på papper, om det nu skulle bli något av med dem och jag skulle glömma min snillrika idésamling. Och så knyter jag ihop vissa idéer till en större. Det är som en poet som skriver en dikt. Först kommer poeten på en massa ord, och dessa ord skapar en helhet, som kan vara riktigt stark och berörande.

Så vi får se. Det ska bli väldigt intressant att vara regissör för kortfilmen Fina moln i sommar.

Jag tillbringade min påsk i Brändö hos mormor och morfar. Flydde stadslivet för en tid.





Tro inte att Brändös invånare bor så här, det här var bara en fin koja jag hittade på vägen.





Mormors goda potatisgratäng.



Förträfflig gärdesgård.



Havsutsikt, 5 grader varmt och smältande is.



Vajande strån.

I tisdags fick jag två ja. Det första var från Viking Line. De ville gärna att jag skulle arbeta i receptionen/växeln på Norragatan. Gärna redan två dagar efteråt, efter påsken och under några veckor i sommar. Det tackar man inte nej till. Några timmar därpå fick jag reda på att jag fått 20 %-jobbet som webbredaktör för portalen ung.ax.

Så idag var jag första dagen på Viking Line. Mycket att komma ihåg, speciellt telefonnummer till olika personer. Det var lite skakigt att säga det allra första "välkommen till Viking Line". En av de första samtalen fumlade jag med, och lade på i stället. Tryckte på fel knapp. Oj.

Jag pratade också med en herre som jag hade kopplat vidare flera gånger, och som inte kommit rätt de första. Fick ursäkta och säga att jag var första dagen på jobb. Senare på eftermiddagen kom herren till kontoret och frågade om jag var "den nya". Det visade sig att han var Viking Lines styrelseordförande. Men han var trevlig, som tur var.



Man ska heller inte tänka på andra saker när man jobbar. Jag vet att det inte var så hemskt smart, men jag sade "välkommen till Eckerö Linjen" en gång för mycket. Båda ändor av luren skrattade när jag fick rätta mig. Jag avgav ett pinsamt skratt, den andra ändan ett hånfullt? Inte nog med det, Viking Line ska ha bolagsstämma snart. Denna man skulle anmäla sig till den, och fick nog ett chockbesked, och undrade säkert om datumet egentligen var den första april. Det är 5.4 idag, Simon!

Att huvudstupa falla in i något sådant arbete som jag gjorde idag genom blixtinkallning kunde ju ha slutat värre, antar jag. Men personalen var snäll och de jag pratade med gulliga. De tyckte också det var roligt med en kille i receptionen, det har nästan bara varit kvinnor där (och är ofta kvinnor i växeln också).

Jag åt en god påskbakelse som lite tröst och tänkte, att det här inte bara kan bli världens chans att göra bort sig, utan också en underhållande erfarenhet.

Igår skrev jag en att-göra-lista och insåg att jag fyllde ett helt A4-ark utan att ens börja fundera på allvar. Detta trots att jag har skrivit alla studentprov klart och att jag snart har mina sista kurser fullbordade. Vad skoj, tänker jag. Det är inte alls en press eller något slags stressmoment för mig, snarare känner jag att min vardag blir mer meningsfull och att jag får syssla med saker jag brinner för. Annars kan jag bli väldigt lat och slökolla på filmer dagarna i streck. Och äta en massa glass i onödan som någon slags tröst. (Hörde förresten att Ben & Jerrys var på specialpris i butiken!)

Jag ska skriva mycket. Artiklar för ung.ax, filmrecensioner för Ålandstidningen och bloggen så klart. Ska bli lite aktivare här. Att skriva manus har också blivit allt vanligare för min del, som kommer att leda till en kortfilm som jag är regissör till i sommar. Produktionen är ett samarbetsprojekt mellan Finland-Sverige-Åland och vi har redan lyckats skramla ihop lite pengar till det. En ansökan till Ålands kulturdelegation ska vi försöka komma till stånd med också, jag och Moa Rytterstedt, min producentkollega. Vill du vara med på inspelningarna i början av juli är det bara att höra av dig :)

Var på Ålands natur och miljös styrelsemöte idag också. På de senaste åren har föreningens verksamhet ökat dramatiskt (inte bara min förtjänst om jag ska vara ödmjuk). Jag håller på att förbereda några roliga projekt inför våren/sommaren. Ny hemsida är äntligen på gång också.

Jag gör så mycket jag kan innan jag lämnar Åland i höst.

Efter flera månaders pluggande på samhällskunskap (genomgång av fyra böcker, en massa kom-ihåg-lappar, tidningsartiklar och föregående prov) kom provtillfället. Den onsdagen var också dagen då det positiva beskedet från Ålands elandelslag delgavs, att man drog sig ur sin kärnkraftssatsning och övergick till vindkraft. Det var dagen då min, Stänis och Karis film Soak Kaos hade premiär på VERA filmfestival och samtidigt dagen vi fick beskedet från Svenska kulturfonden att vi beviljats filmstöd (något sent?).

VERA filmfestival har jag besökt flera gånger denna vecka. Det finns så många berörande och häftiga filmer man vill se. Igår såg jag After the Silence, en film om försoning kort och gott, och väldigt berörande. Igår rullade också en fascinerande film framför mina ögon, nämligen Planet of Snail. Handlade om en döv-blind man som kommunicerar med världen genom sin livs älskade. Lugn och stilistiskt vacker film. På söndag ska jag vara konferencier för ungVERAfilm. Kom gärna dit!

Jag tror inte man kan säga att kulturen knakar i fogarna för min del. Ikväll var jag på teaterpjäsen som nu följer succén Arvet, dvs "Massey Fergusson 370 hk". Med inslag av mycket humor berättas en väldigt spännande historia, minus för de obekväma stolarna. Tyvärr ganska skiftande teatertalanger och högt pris, sevärd för högst 15 €. Men kolla den gärna ändå!

Nästan alla starka minnen av min skolgång vid Ålands lyceum kommer från karonkan, evenemanget som alla abiturienter längtar efter (och alla övriga otåligt väntar till att den är över). Detta år valde alla treor att temat skulle vara film, ja eller bio/galapremiär, hur man nu ser det. Här är filmen som visades (du bör ha Facebook).

Jag, Adrian och Jacob utgjorde juryn som styrde över rummet "Indiana Johnny". För att få 50 poäng krävdes att man svarade rätt på ett matteproblem. Vår eminenta mattelärare Johnny Eklöw stod oss bi. För att lösa problemet skulle man göra uppgifter för att få ledtrådar. Vad klasserna inte visste, var att man knappt alls fick poäng för att svara rätt på matteproblemet, grejen var att hela klassen skulle göra uppgifterna, samarbeta och ha skoj helt enkelt.

Och det var skoj. Tro mig. Jag spelade en sträng juryordförande som klasserna skulle charma för att få poäng. Kul var också finalen, där de två bästa klasserna i skolan tävlade mot varandra genom att tävla mot "gladiatorerna" (som var stora, starka treor).

I korridoren hör jag folk skratta, skrika, gråta.

Minnena är det vi bär med oss. På gott och på ont, kanske väldigt ont för de som fick brasiliansk vaxning och de som grät i straffkammaren.

För alla treors del blir det nu att åka till Alandica och fira. Nu ska vi fotograferas, pariodiseras och gratuleras, äta gott och skratta.

"Vad duktig du är", sade pappa i förbifarten idag.

Idag skrev jag sista provet i period 3. Sju sidor utvecklingspsykologi med tät text och små marginaler. Egentligen behöver jag inte fortsätta gå i skolan. I morgon börjar en ny period och många treor drar kosan iväg till andra bestyr: jobb, fritissysselsättningar, vila. Men jag väljer skolan några veckor till.

Någon skulle kunna säga att jag är tokig som inte väljer att "slippa eländet", och de som mot förmodan säger det tycker jag nästan synd om. De har då inte riktigt insett hur bra vi har det här i Norden. Skola är inte detsamma som elände, ja kanske någon tid i högstadiet då man sprudlade av onda pubertala hormoner, men nu pratar vi om gymnasiet och en viss mognad! I andra världsdelar kämpar man för att få en god utbildning, här gäspar vi åt det? Finns det ingen tacksamhet hos dessa "skolhatare"?

Jag läser samhällskunskap, drama och psykologi. Det intresserar mig helt enkelt.