Har fått mycket goda recensoner angående min bloggdesign. Det är ju kul. Nu har jag också bytt domän och förenklat hela radiramsan till www.simon.ax.

Snart ska jag ta bort den här jädra reklamen här under inlägget.

Detta år grundades det första kristna samhället i Afrika.

Om man adderar mars och maj månaders dagar och plussar till tre får man detta tal.

Den genomsnittliga livslängden i Afrika på 90-talet är detta tal.

Denna Europaväg går genom Malmö och Ystad.

Röstar ni i lagtingsval på nummer 65 röstar ni på det inte ännu mögliga brödet i brödhyllan. :)

Jag får ursäkta mig, vi är ju faktiskt 4 (!!!) ungdomar som ställer upp för Obunden samling nu. Den tredje är Jenny Pettersson och fjärde Robin Janson. Det måste vara rekord på Åland. Vad jag är glad!

Under tre torsdagar i rad har vi i Obunden samling diskuterat vårt digra valprogram. Och det är inte ännu klart! Det tycker jag är glädjande, att vi har så många idéer och förslag på hur samhället bör utvecklas på alla olika plan. Allt från turism och skärgårdstrafik till ungdomar och narkotika. Det finns något för alla.

En väsentlig skillnad till andra partier är att vi verkligen tar tid på oss att diskutera tillsammans och komma fram till vilka frågor som är viktigast, stärka gruppgemenskapen och arbeta inifrån först. Inte heller någon partipiska som styr, eller någon typ av mall vi ska gå efter när vi utarbetar åsikter. Därför kan man tycka att vi har varit lite "efter" i valarbetet. Men det skulle jag inte säga. Jag vill inte heller oroa mig för valpejlingen, valkampanjen har ju knappt börjat.



Jag är ju egentligen ny i gänget, men vid förra valet var ObS bra på att spurta. Men egentligen, vem orkar utsättas för ständig propaganda under flera månader?? Kan ju bara se på dagens insändarsidor. Framkrystat och fjäskigt skulle jag säga. Vem orkar läsa svamlet? Knappt jag kan jag erkänna. Men vad kan tidningarna göra mer än att kapa av för långa insändare... ;)

Nå i alla fall, snart kommer jag att synas utanför Alandica. Snart skriver jag under pappret och snart kommer jag in i lagtinget.

//Besserwisser Simon

Jag älskar barn.

Jag gillar när de skrattar åt tandkrämsreklamerna, leker med hundar, går på teater och gapflabbar, busar med dagiskamrater, plockar blommor åt läraren till skolavslutningen, bygger stora snökojor, blåser ut ljusen på födelsedagstårtan, ja lever sina liv helt enkelt.

Barn är så glada och busiga, vi i vuxenvärlden är återhållsamma och blygare. Barn har sån livsglädje för att de ser på världen på ett annat sätt, de ser den för den första gången. Tänk om vi också skulle se världen på det sättet, om vi skulle uppskatta lite mer av det vi har, om vi skulle bli glada och känna lycka för det lilla som vi får i vardagen.

Foto: Satu Holmström

Det bästa är att det idag ännu finns ett sådant barn inne i mig, och jag tror också att den finns någonstans inom er också.

Tycker att Agenda21 gör ett jättebra jobb i sommar! En tid då man har tid att ta steget ut ur stressen, in på naturstigar, skärgårdsklippor och vidunderliga trollskogar. Folk börjar allt mer bli avsnörade från det vi en gång kommit från och levt i samklang med. Det tycker jag är synd.

Kan också vara kul att läsa det här.

Byggarbetare
Hårdrock
Visp igång i köket
Bilar
Dammsugare
Sura barn
Teven
Cirkusen
Radion
Maskinrummet
Stereon
Borrmaskinen
Skolkorridorerna
Hammaren och spiken

Fågelkvittret
Trädens susande löv
Vattnets skvalpande
Den tysta människan

Jag tycker att dagens ledare i Ålandstidningen av Liz Lindvall var en av de bästa jag läst under juli månad. Ta er själv också en funderare på vad som är viktigt här i livet medan ni läser artikeln.

http://www.tidningen.ax/showcomment.con?rand=1226452132&cid=82357&id=27375&iPage=2


Så här skriver en kommentatör på deras hemsida:

I grunden är det fråga om att vara en levnadskonstnär och leva livet och inte bara genomleva det. Det överlägset mest viktiga är att man är nöjd och trygg i sig själv och kan glädjas för även för småsaker. Livskvalitet är att ha goda vänner, en familj som man trivs med och en livskamrat som man kan dela allt med. Prylar har sällan gjort någon lycklig, annat än för en kort stund efter att man inskaffat prylen.

Igår satt jag upp en rolig statusuppdatering på Facebook och väntade ivrigt på kommentarer. Jag skrev:

 

"Gillar inte gruppen HÖJ VÅRT STUDIEBIDRAG, för de borde väl egentligen heta samma sak som HÖJ ALKOHOLKONSUMTIONEN BLAND UNGDOMAR."

Huj, ruskigt vad det kom kommentarer, också från sådana som inte skrivit till mig på länge! Tänk vad man kan provocera fram arga ansikten. Det var gårdagens underhållning men samtidigt var det intressant att se hur folk reagerar. Att en så viliger gosse som jag skulle kunna skriva sådär???

Jag gillade Axels kommentar där han pekar på "frihet under ansvar". Säger nog ganska mycket mer än de långa radiramsorna jag fick faktiskt.

Och nej, självklart var jag inte seriös ;) Ta det bara lugnt.

Jag känner en pojke,
en pojke med hat.
Med en vilja av stål
och ett ihärdigt tålamod.
Han gråter aldrig.
Det gör inte pojkar.

Jag känner en annan pojke
som är full av lycka och livslust.
Han har alltid varit den jag alltid ville vara
och fastän jag vet att han är svagare än den andra pojken
så skyddar jag, och gömmer honom.

Men ibland visar sig den första pojken för den andra.
Det är då jag inser att pojkarna bor inne i mig själv.
Jag skäms.

Nu ligger jag alltså där på stegen, håller ett fast grepp om stegpinnarna med vänstra handen och slår med stämjärnet i höger hand med korta, snabba slag mot den hopkittade sinterskorpan. Ovanför mig dånar skakrosten och under mig dundrar kylaren, Jag slår loss den ena småbiten efter den andra, men varenda gång kommer nya bitar nedrullande uppifgrån och sätter sig fast. Inte heller vågar jag slå tillräckligt hårt, för varenda gång jag försöker slå till rejält råkar hela stegen i hotfull svajning. Ingenjörens ficklampa är bara en liten lysande punkt, som knappt åstadkommer något ljus alls inne i dammolnen. Det är vidrigt hett. Håren i näsborrarna känns som om de glödde. Jag kan inte andas ordentligt, för i så fall känns det som om lungorna skulle brinna upp.

Stämjärnet har blivit glödande hett, rätt genom de våta lapparna, som ångar våldsamt, och jag känner hur jag bränner fingrarna rätt genom asbesthandskarna. Jag lägger spettet framför mig på stegen. Jag snarare anar än hör ingenjörens röst: "Fortsätt. Jobba på. Fortsätt. Fortsätt." Kanske inbillar jag mig det bara. Bruset och stampandet är så våldsamt att jag inte hör vad jag själv ropar, när jag skriker tillbaka: "Det går inte. Det är hopplöst. Jag kommer ut igen." Men ingenjörens röst är tydligen ingen hallucination, för nu hör jag hur kan svarar: "Du stannar därinne. Bit ihop tänderna. Vi måste klara av det här", och sedan kommer det, litet tydligare: "Kör på, fortsätt, du måste fortsätta!"

I helgen såg 4 åländska gubbar till att göra gott. De samlade in det vi på Åland skulle kunna kalla skrot/det som ligger på vinden och dammar, och åkte till Lettland med det. Nej, det var ingen avfallsplats. Det var en resa med syfte att göra gott.

Här är några nu gladare barn.

Foto: Ole Lundberg

 

Man hade också samlat in pengar för att en handikappad skulle kunna leva ett värdigt liv. Här står ordförande för Ålands invalider Guy Linde med den glada människan.

Foto: Ole Lundberg

Idag tror vi att vi är goda om vi skänker lite småslantar till en välgörenhetsorganisation. Men jag tror det ger mycket mer (och också säkrare) om man själv förverkligar den förändring man vill se. Det värmer att se sådana som bryr sig om andra människor.

Godhet är den investering som aldrig slår fel.

Sitter på andra våningen på Lusse
Har just skrivit matteprov
Det gick bra
Imorgon spanskaprov
Jag är positiv

Kurrrr
Vill ha mat
ska gå till matsalen
men
bara ett blogginlägg till
sådärja

Simon glad

Maximilian Kolbe gömde judar. Då blev han internerad i nazisternas Auschwitz 1941. Under sommaren hade en fånge lyckats fly, och kommendanten beordrade då att tio andra skulle dö som straff. En av de tio utvalda skrek och grät, för hur skall det gå för hans familj? En man vid namn Kolbe erbjöd sig då att ta hans plats.

Efter två veckor var bara Kolbe och tre medfångar kvar i livet i sina celler; de dödades då med en giftinjektion.

Franciszek Gajowniczek, han som räddades, var en av de få som överlevde Auschwitz. Han kom att sprida information om Kolbes offer och verksamhet i lägret. 

Maximilian Kolbe helgonförklarades av påven Johannes Paulus II 1982. Franciszek Gajowniczek var närvarande.

Mathias begick självmord 2004. Detta har ett par ålänningar skrivit till sin käre vän i himlen.

"Idag är det 6 år sedan den värsta dagen i vårt liv. Hur kunde detta hända???1! Jag är tvungen att gå igenom allt jobbigt och tungt. Andra dagar under året vågar jag inte tänka på det utan försöker tränga bort tankarna. Men idag är jag tvungen till det, och dagen blir som ett chock igen. Måste vara för mig själv med tankarna, klarar inte av umgänge med andra mäniskor nästan alls. Och så kommer det att bli alltid den 24 juli för mig."

"Grattis på födelsedagen älskade Matti! Idag fyller du 24 år... Återigen en dag av saknad och längtan, och tankar och funderingar. En dag av sorg över att du inte fick leva längre. Men samtidigt glädje och tacksamhet. Vi fick bli föräldrar till världens finaste kille. Den dagen för 24 år sedan var den lyckligaste dagen. Du fattas oss Matti!
med kärlek mamma"

"Kommer du förresten ihåg när du var i Helsingfors på Michael Jacksons konsert tillsammans med Minna när du var 13 år? Va mallig du var, vilken upplevelse! Nu har även Michael Jackson flyttat över dit till änglarnas stad. Kanske du har träffat honom där..."

"När jag nån gång kör eller promenerar igenom min barndomsgata, och ser ditt hem, så tänker jag alltid på Dig, hur vi alla lekte i den skogsdunge som då fanns där! Hur livfull du var och att du alltid hade något skoj på gång! Nu finns varken Du eller skogsdungen kvar vid gatan, o det får en att tänka på att man verkligen skall uppskatta det liv man har och att livet är skört."

Ett turkiskt ordspråk lyder: "Drömmen ger oss det vi önskar i vaket tillstånd."

Poetiskt och djupt, va? Likadant är ett 7-sidigt manus jag läst. "Mitt livs dröm" heter den och handlar i stort sett om att leva ut sina drömmar och att våga vara speciell.

Bild från fotoakuten.

 

Berättelsen ska bli filmatiserad den 13-22 juli. Filmen kommer att heta "Att flyga utan vingar". Det är som en sorts uppföljning av vad Sx2 Productions gjort förut. Men nu siktar vi in oss på att filmen också mer blir "filmatisk välmående". Det sker främst genom att ge inspelningarna längre tid. Vid inspelningarna av "Fåglarna tittar på oss" blev det ganska så stressigt och det var bara under en vecka. Och då var filmens längd 40 minuter. Nu är den film vi tänker göra under 10.

 

Jag pratar om "vi", fast egentligen är det Simon Jansson och Joel Bergman som gjort i princip allt; de är producenter. Manuset har utarbetats med Yrla Hanström, som också deltog i rollbesättningen tillsammans med killarna hittills. Jag och Henrik Henriksson har också små fingrar med i spelet. Men aktivast är vi ju alla under inspelningarna. Vill ni vara med så är det bara att kontakta någon av oss.

 

Jag ser fram emot att delta i sommarens projekt jämte alla mina andra somriga bestyr jag snart kommer att avslöja här på bloggen ;)

Valborg är mycket ovanligt som tilltalsnamn bland de yngre. Den 31 december 2005 fanns det totalt 8641 personer i Sverige med namnet Valborg varav 2181 med det som tilltalsnamn.

Valborg blev förklarad som helgon den 1 maj. Hon var en 700-talskvinna som missionerade i Tyskland där hon så småningom blev abbedissa.  Det anknöts med den germanska hedendomens vårfester i dessa tider.

På hednisk tid firade man i Norden en äldre högtid som var kopplad till de döda. Gränsen mellan de levande och döda ansågs vara svagast under just denna natt.

Tidigare har man bränt brasor för att försöka undanröja det gamla och föra in det nya. Det tror jag många känner nuförtiden också.

Det råder eldningstillstånd för valborgsbrasor på Åland just nu.

Glad valborg!

Bild: fotoakuten

Vinden rör sig sakta mellan träden
Tomheten vilar
Det knakar i marken
Himlen blir blå
Det gula gräset slappnar av
Men inte vi

Det tar en stund
att läka sina sår
även för vintern
att bli vår.

Glad påsk! :)

Nu när Teaterföreningen i Mariehamns revy Hördududu inte har fler föreställningar så är det hög tid för oss i Sx2 Productions att lägga upp alla korta, humoristiska reklamsketcher. Eftersom det varit fullsatt i princip alla gånger och drygt 3 000 personer sett den så tänkte vi att ge fler möjligheten att skratta åt allehanda fåniga och ofåniga åländskheter.

För föråldrade sura gummor och gubbar: Tryck igång introt här ovan och välj mellan de 8 olika klippen, bara att klicka så kommer du till en annan sida. När du skrattat klart kan du trycka på nästa här på bloggen.

Själv tycker jag Landskapsregeringen är den som är bäst, den säger liksom ganska mycket om ankdammen vi har här. Vilken tycker ni är bäst?