Följande är ett utdrag ur en text som cirkulerar på Facebook som bäst. Väldigt tankvärd!


"En dag bad en lärare sina elever att skriva ner namnen på sina klasskompisar på ett papper. Dom skulle sätta ett litet mellanrum mellan varje namn. Sen bad hon dem tänka på det bästa dom kunde säga om varje person och skriva ner det under namnet. Det tog klassen resten av lektionen att göra det, och när dom skulle gå så lämnade dom sina lappar till läraren.

På lördagen gjorde läraren en lista till varje elev där det stod vad dom andra hade sagt om dom, och på måndagen fick dom den. Efter ett tag log eleverna. Är det verkligen sant viskades det. Jag visste inte att jag betydde så mycket för någon, och att dom gillar mig så mycket var dom flesta kommentarerna. Hon visste inte om dom visade eller diskuterade sina listor med sina föräldrar, men det gjorde inte så mycket. Uppgiften hade haft den effekt, hon hade önskat. Eleverna var tillfreds med sig själva och varandra. Gruppen arbetade vidare.

Många år senare, blev en av eleverna dödad i Vietnam, och läraren deltog i begravningen. Hon hade aldrig sett en militär död i en kista. Han såg så fin och vuxen ut. Kyrkan var fylld med alla hans vänner och en efter en gick förbi kistan en sista gång. Läraren var den sista, som välsignade den döde i kistan.
freedigitalphotos.net  

När hon står där, kommer en av soldaterna, som var med och bar kistan fram till henne. 'Var du Marks lärare?' Hon nickade 'ja.' Sen sa han: 'Mark pratade mycket om dig'

Efter begravningen deltog dom flesta av Marks tidigare klasskamrater i en sammankomst. Marks mor och far var också där, dom ville gärna prata med hans tidigare lärare. 'Vi vill gärna visa dig något' sa hans far, medan han tog plånboken ur sin ficka. 'De hittade det här på Mark, då han blev dödad. Vi tänkte att du kanske skulle känna igen det här'. Medan han försiktigt vek ut två pappersbitar, papper som tydligen hade blivit tejpad ihop, pga. slitage alla gångerna det hade vikts ihop. Läraren visste utan att se på papperet, att det var det samma papper, som hon hade skrivet alla de fina orden klasskompisarna hade sagt om Mark. 'Tack för att du gjorde det här' sa Marks mor. 'Som du kan se, så var det värdefullt för Mark.' Marks kompisar samlades omkring henne, Charlie log snett och sa, 'jag har också kvar min lista, den ligger överst på skrivbordet hemma.' Chucks fru sa, 'Chuck ville ha det i vårt bröllopsalbum.' 'Jag har också kvar mitt, det är i min dagbok' sa Marilyn.

Sen tog Vicky, en annan klasskompis, fram sin plånbok och visade sin lista för gruppen, och sa stolt. 'Jag har det alltid med mig, jag tror att vi alla har kvar vår lista.' Då satte sig läraren sig ner och grät. Hon grät för Mark och alla hans vänner som aldrig skulle få se honom igen.

De flesta människor i dag uppför sig, som att dom har glömt att livet en dag tar slut. Ingen av oss vet, när den dagen kommer. Så var snäll, berätta för dom du sätter pris på och tycker om, att dom är speciella och viktiga. Berätta det före det är för sent."

 

Charlotte Revenfeld

Att vara bloggare innebär för min del att också ta del av andra bloggares texter i mitt lilla nätverk. Jag borde lämna fler kommentarer (så hoppas jag att jag får det tillbaka), men tiden räcker inte alltid till.

Jag Twittrar också, men där hamnar lite kortare, konkretare åsikter, funderingar och händelser. Följ mig gärna där.

Längre ner till höger står några länkar som vanligt, men här är några fler bloggar jag tycker är intressanta. Läs gärna på dem också! Utan inbördes ordning:


Fredrik Karlström - Åländsk politiker i mitt parti, numera minister, fortfarande något av en arbetsnarkoman

Karin Eklund - Driver ekologiskt café (Pettas) med sin man och skriver söta naturtrogna texter om vardagen

Malin Saine - Duktig, ung teatermänniska (som spelat i flera av de filmer jag varit med och producerat)

Carina Aaltonen - Socialdemokratisk minister med sunt leverne och kloka funderingar

Zara Öhberg - Kollar ibland lite på nya hälsoforskningar, ser hur attityderna svänger

Kjell Nilsson - Lärare på Ålands lyceum som skriver om inlärning, intervjuar intressanta personer

Michael Jansson - Om sociala medier, marknadsföring och visst lite sociologi

Jonas Paulsson - Från moderat tillväxtälskare till miljöpartist, enligt mig också humoristisk samhällskommentator

Ole Lundberg - Sjöfartsmänniska som lever livet på havet och säkert också på land

Pär Ström - Skriver underhållande texter om varför jämställdhetsdebatten är på fel spår

Jörgen Pettersson - Ny politiker som ser världen med nyare glasögon

Säg om jag glömt någon!

Jonah Mowrys film har blivit en succé på Youtube, eller får man kalla det succé? Han lade upp filmen den 10 augusti, men på de senaste dagarna har besöksstatistiken ökat explosionsartat. De sociala mediernas förtjänst skulle jag säga.

För några dagar sen delade jag filmen på Facebook, en av de första på Åland (om inte den första?). Nu ser jag att flera tiotal ålänningar har delat den. Just vad jag och Jonah önskade! Tänk vad man som enskild kan göra underverk. Då menade jag inte mig själv (fast ni vet att jag ändå gjorde det), då menade jag Jonah. Igår låg besöksantalet på 2.5 miljoner, idag över 3.

Och så går det självklart rykten om att allt är fejk, liksom att Elvis fortfarande lever (eller Jackson för den delen). Oavsett om det är det eller ej förändras inte min bild av mobbning.

"A million reasons to live.." skriver han på en av lapparna. Jag skulle säga att det finns fler än så. Och det finns fler än en Jonah Mowry på varenda skola i det här och alla andra länder i världen. Du kan se just din "Jonah Mowry" i kön i skolmatsalen, i väntan på bussen, i bussen, på lektionstid, på arbetsplatsen eller var som helst. Han kan stå framför dig. Men varför har du inte klivit in och satt stopp?

Du kanske inte visste. Det är lätt att säga. Du kanske inte förstod att det var så illa. Du kanske inte brydde dig. Och det är då det brakar samman, om ingen enda kotte bryr sig om de mobbade. Vill man fortsätta leva om man inte känner sig behövd bland andra människor?

Jag vet en som är väldigt ensam i skolan. Men jag vågar inte sätta mig bredvid honom och säga hej. Jag har en föreställning om att han kommer tycka jag är helt kokkobellu, vi känner ju inte varann. Kanske han redan har vänner i skolan, men jag har en falsk uppfattning att han är så ensam? Då blir det ju jättepinsamt att göra något. Och vad ska man prata om sen när det verkligen gäller?

Ja det är svårt, och det här blogginlägget drev nu lite ut på ett sidospår. Så vad jag ville säga att det inte är så enkelt. Jag tänkte skriva om Friends i det här inlägget och vad som är problemet med kamratstödjare, men det blir till en annan gång. Nu vill jag ha svar på frågan, vad ska man göra tycker ni?

freedigitalphotos.net

 

En flicka satt lydigt och snällt vid sin bänk i lågstadiet på bildlektionen. Hon gillade bildkonst. Det var enbart på bildkonsten hon kunde släppa loss sina tankar och funderingar. Hur lång Donau är eller vad Tchads huvudstad heter, spelar för henne ingen roll. Hon ville bara måla. Och det gjorde hon nu.

Det var en lektion där läraren hade bett eleverna alla rita vad som helst. Då hade många, som vanligt, svårt att veta vad de skulle avbilda, men inte för den lilla flickan. Hon började direkt. Så ritade hon konturer, suddade, färglade och pillade.

Så kom läraren och frågade vad hon ritade.

- Gud, svarade hon.

- Men ingen vet hur Gud ser ut, sade läraren.

- Då får du veta det snart.

Han når inte ända fram, men kommer en bit på vägen, just för att han försöker.

Försök rösta på den här filmen! Klicka här!

"När jag såg detta, så orkade jag mer... Jag orkade vara jag. Bara vara jag. Jag är värd nått endå." Så skriver en kommentator på Youtube om ungdomsfilmen Att flyga utan vingar, som hade premiär i helgen. Filmen är ytterligare att projekt av Sx2 Productions och jag vet att jag är jävig eftersom jag sitter i projektets styrgrupp, men jag vill bara be er att ägna 6 minuter av er fritid. Kulturminister Britt Lundberg och så många andra reser filmen upp till skyarna. Den är speciell. Huvudpersonen Theodore är speciell. Vågar ni också vara?

Jag har valt att skippa "Hej jag heter... Jag brinner för... Du ska rösta eftersom....". Har kollat rätt så många valfilmer på Åland24 för att inse att det sist och slutligen inte går hem så värst mycket. Man vill se något som är speciellt. Så den här kommer att sändas på Åland24 från och med imorrn. Vad tycker ni? :)

Hur ska vi uppmuntra företagsamhet? Ska tandvården vara gratis för alla? Ska Åland bli en stor kommun? Ska vi ta krafttag mot narkotikan? Svaren finns hos er. Strunt i "Ni ska inte tro att ni inte är något." Varenda röst kan betyda bu eller bä för en människa. Det kan stå och falla på en (1) röst.

Idag öppnar vallokalerna, nu börjar förtidsröstningen. Ni kan förtidsrösta tills dem 11 oktober.

Var kan man rösta då?

Och du som inte är på Åland, poströsta! I så fall måste du skicka in en beställningsblankett. Det är lite knöligare, men ack så viktigt!

Så visa att ni bryr er om vart Åland är på väg!

Jag kanhända vara del av ett missförstånd,
Men är det du som uppfattat mig fel,
Eller jag dig?

Det spelar ingen roll för tillfället,
Även om jag gärna vill analysera,
Fundera och räkna ut,
Se på vilket sätt jag hamnade fel;
Ännu en gång.

Jag bör antagligen byta vanor,
Och sluta med det som är uppenbart hos mig;
Den totala ärligheten, öppenheten och mitt trånande.

I stället kanske jag bör sluta söka,
Försöka intala mig att en gång är ingen gång,
Och att jag inte bör komma in i en vana;
Undvika samhörighet för ett slag,
Odla min ensamhet,
Fånga det som fångas kan,
Samt själv låta mig bli fångad,
Om bara för en stund.

Anonym